Tolv år efter den första filmen om ”Holo Malke” har nu George Farag kommit ut med uppföljaren. Den första handlade om Holo Malkes väg till, och vardagslivet i, diasporan. I den andra filmen – Holo Malke bi Malkutho (Farbror Malke i Paradiset) – analyserar George Farag vad vårt folk har vunnit och förlorat i diasporan.
George Farag har lyckats mycket väl med båda filmerna. Trots obefintliga resurser har han skapat två filmer som kommer att sätta sina spår i vårt folks vardag och medvetande. Båda filmerna baseras på verkligheten som vårt folk lever i. Det är samhällskritiska filmer och källan till filmerna är vardagsproblem och fördomar bland vårt folk. Med utgångspunkt i komiska situationer belyser George Farag de stora frågorna om överlevnad och identitet, som vårt folk brottas med.
Den som förväntar sig häftiga ljud- och bildeffekter som i en Hollywoodfilm bör inte göra sig besväret att se filmen. ”Holo Malke bi malkutho” handlar, precis som första filmen, om våra samhällsproblem och dessas följder. I filmen vill Holo Malke uppmärksamma oss om tre saker:
1) Farorna, som narkotika och identitetsproblem, som möter oss och framförallt våra ungdomar i diasporan. Och att man ska leva som man lär, gör vi inte det har vi inte rätt att förvänta oss något från våra barn, ungdomar och kommande generationer. Vi kan inte skälla på våra ungdomar om vi inte har gett dem någon grund att stå och bygga vidare på.
2) Vårt Hemland och våra byars utsatta situation. Vid sin rundresa i byarna redovisar han vilka öden dessa byar har mött. De flera tusen år gamla byar som står övergivna och lämnade åt sitt öde är hjärtskärande. Mitt i det mörka lyfter han även fram ljusglimtar, så som byn Kafro, som byggs upp på nytt.
3) Det allmänna och grundläggande budskapet i Holo Malkes film är att vi måste försöka vara fritt och kritiskt tänkande och självständiga individer, detta för att kunna bygga en gemenskap som inte genomsyras av oförnuftiga och skeva lärosatser med förlegade värderingar, som i förlängningen för oss mot vår undergång.
Med små medel och amatörskådespelare lyckas filmteamet gör ett storverk. Samspelet mellan Holo Malke, hans fru Hulto Warde och Fahmi (Simon Kaplo) fungerar utmärkt och karaktärerna kompletterar varandra. Med tanke på att det handlar om amatörer, presterar alla, inklusive birollsinnehavarna, över förväntningarna och är värda all beundran. De ska ha en stor eloge.
Holo Malke fångar allas uppmärksamhet. Med sin roliga karaktär tas han emot av alla ungdomar, detta kan man konstatera efter ungdomarnas intresse för filmen och för Holo Malke personligen. Många unga tog efter filmen chansen att ta bilder med vår stora artist och upplysare. Holo Malke är inte bara rolig utan varje minut av filmen är full med budskap och han lyckas bra med att blanda komedi med ett allvarligt budskap.
George Farag har tagit på sig en upplysarroll, så som många litteraturskapare gjorde i Europa under upplysningstiden. Med sitt kritiska tänkande, opposition och ett nytt sätt att se på saker kan han liknas vid upplysningstidens filosofer. Det är tack vare denna epok och dess idéer som människan kunde frigöra sig från medeltidens mörka tillvaro.
Den tusen år långa medeltidsepoken dominerades av feodalism och religiösa makthavare, vilket fortfarande är fallet för vårt folk. Ett exempel på det är den Syrisk Ortodoxa Kyrkas dominans och centrala roll i vårt samhälle. Ett bevis på det är innehållet i våra tv-kanaler, Suroyo Tv och Suryoyo Sat, som domineras av sändningar från religiösa tillställningar och präster, och som vittnar om att kyrkan och prästerskapet fortfarande har ett järngrepp om vårt folk och dess resurser, vilket håller oss kvar som fångar i vår medeltid. Holo Malke vill frigöra oss från denna fångenskap.
Många som tolkar Holo Malkes film som religionskritisk förstår sig inte på kristendomen och dess budskap. Så som många filosofer under upplysningstiden, har Holo Malke också rensat bort alla oförnuftiga lärosatser från vårt sätt att se på kristendomen och försöker få oss att gå tillbaka till Jesus enkla lära utan vanföreställningar. Detta gjorde Holo Malke genom sin diskussion med ”profeterna” vid de 12 portarna, då han försökte komma in i himmelriket. Han redovisar vilka vanföreställningar vi har när det gäller dessa profeter som egentligen inte förtjänar att vara i himmelriket. Om man så vill kan detta tolkas som en allegori på de absurda föreställningarna som upprätthålls av våra kyrkliga ledare och med vilka de styr folket, mot folkets egna intressen.
Det här var den andra filmen, men Holo Malke måste vara medveten om att han med sina filmer har skapat en ”Holo Malke”-hysteri. Nu väntar alla otåligt på den tredje och fjärde filmen, förhoppningen är att vi slipper vänta ytterligare tolv år på nästa film.
Relaterade artiklar
