Den 4 augusti publicerade Dilsa Demirbag-Sten en artikel i Dagens Nyheter där hon kräver ett erkännande av Turkiet om folkmordet mot armenierna. Dilsa valde då att ignorera både hundratusentals assyriska offer till samma folkmord och 70 000 svensk-assyriers känslor. Nu har hon gjort det igen. I en artikel om folkmordet i dagens upplaga av Expressen förblir assyrierna, den näst största gruppen av offer i detta folkmord, onämnda. AUF:s vice ordförande Aryo Makko, student i historia och statsvetenskap, ifrågasätter Dilsas motiv bakom skrivandet om folkmordet från 1915.

”Mitt ansvar som medmänniska och journalist är att inte förneka. Vilket jag aldrig gjort eller kommer att göra. Mitt engagemang för att armenier ska få upprättelse mot turkiska staten och mot kurder fortsätter dock.”

Detta är slutet på svaret som Dilsa Demirbag-Sten mailade mig förra gången när jag, som många andra assyrier, kritiserade hennes tystnad om de assyriska offren. Det Dilsa skriver i sina sista meningar är en självmotsägelse då hon inte tänker engagera sig för att assyrierna ska få upprättelse. Vart tog ansvaret vägen?

Jag brukar se journalister mer som artister, de är inga politiker som bär ett faktiskt ansvar. Deras ansvar är av annan natur. De ska ha sin frihet och få utveckla sina tankar och sin kritik på ett kreativt sätt. Fantasin ska leda och inspirera en journalist eller författare. Lite annorlunda skall det dock vara när man bestämmer sig att skriva om en sakfråga. Folkmordet mot kristna i det Osmanska riket är en historisk sakfråga. Då är det studieobjektet som skall leda skribenten och bestämma utformningen.

Demirbag-Sten väljer istället att konstant och bestämt ignorera assyrier. I somras, idag och troligtvis även i fortsättningen. Ta exemplifieringen i dagens artikel: ”den 17 oktober hittade några bybor en massgrav i Mardinregionen med ben och skallar av armenier som mördats under folkmordet 1915”.

Professor David Gaunt, som nyligen har publicerat en bok om folkmordet mot assyrierna (även kallat syrianer och kaldéer i boken Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia during World War I) upplyste om just detta fynd i DN den 11 november: ”Den 14 juni 1915 samlade osmanska soldater ihop de kristna i den antika staden Dara sydost om Mardin och befallde en vuxen man från varje familj att följa med på en marsch för att utföra arbete åt armén. Det kan ha rört sig om 20 armenier och 120 syrianer som fördes iväg. En halvtimme från Dara mördades de.”

Experten skriver att 6 av 7 människor i det anförda exemplet troligtvis var assyrier, för Dilsa är det ingen anledning att nämna eller fråga sin intervjupartner Andrew Apostolou om dem. Där går gränsen, nu får det räcka och jag ställer frågan: Är det okunskap eller nonchalans, Dilsa? Jag vet inte så mycket om Demirbag-Stens värderingar men ”action speaks” sägs det. Om det är inkompetens så borde Dilsa äntligen ta sitt journalistiska ansvar, göra lite research och skaffa den nödvändiga kunskapen. Det är fint med berättelser från mormor men det räcker faktiskt inte, ämnet är mer komplext än så.

Ska jag vara ärlig så tror jag dock inte hon är intresserad av det. Hon har uppmärksammats om assyrierna, den fortsatta tystnaden om en specifik grupp av offer har visat att det inte är själva folkmordet som intresserar henne. Det är en generell kritik mot den turkiska staten som hon är ute efter, aktuella politiska motiv. Det Dilsa Demirbag-Sten håller på med är omoraliskt.

Närmare två miljoner armenier, assyrier och pontusgreker mördades 1915 av paramilitära kurdiska klaner och osmansk militär. Att erkänna detta är Turkiets politiska ansvar. Att skriva och uppmärksamma detta, att nämna alla offer, är en journalists ansvar.

Tänk på det Dilsa.

[Läs Dilsas artiklar i DN, 4 augusti och i Expressen, 7 december. Läs även professor David Gaunts upplysning om massgraven i DN, 11 november]