Den 21 september hölls den andra årliga ”Suryoyo språk- och kulturfestivalen”. Den assyriska språkfestivalen hölls i den syrisk-ortodoxa katedralen Mor Jacob i Södertälje och lockade ett stort antal åhörare. Bland åhörarna fanns även församlingens präst Malek Acho och ärkebiskopen Youhanon Lahdo.
Festivalen leddes av konferenciern för dagen Swail Danho och öppningstalet hölls av ordförande för katedralen, Edward Isteifo. Edward lade i sitt tal vikt vid betydelsen av att upprätthålla språket för en fortsatt existens och betonade att kyrkan genomför många aktiviteter, men att det fortfarande behöver göras mer för språkets överlevnad.
Programmet hade ett rikt utbud med många deltagare och det spelades även klassiska assyriska sånger sjungna av Orshina Al-Chammas som var ackompanjerad av Elias Keriakes på keyboard. Sabri Isho och Nemrod Barkarmo läste dikter på assyriska. Jack Asmar läste upp en känslosam berättelse om tre söner som i sin exil från hemlandet inte kunde komma överens om vilket utseende deras hus och trädgård hade, en allegori över splittringen bland nationens barn i diasporan idag. Anna Melle hade ett föredrag om den assyriska kvinnans lidande under Seyfo och hur viktigt det är att hon inkluderas mer för att främja assyriskt föreningsliv. Denho Özmen presenterade kort sina akademiska studier om språk. Sardanapal Assad hade ett föredrag om assyrisk musik samt etymologin av många ord inom musiken och hur de har sitt ursprung i det akkadiska språket.
Det fanns även en konstnärlig utställning där Pierre Youhanon ställde ut sina metallreliefer och Sardanapal Assad sina målningar av assyriska pionjärer.
Vid avslutningen gav konstnären Sardanapal Assad en gåva till katedralen: en tavla han målat under flera månader. Den skildrar bibelberättelsen där Jesus blir frågad om man ska betala skatt till kejsaren och svarar: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”
Festivalen avslutades av ett tal av ärkebiskop Youhanon Lahdo. Här framförde biskopen att språket inte bara är något man kommunicerar med, utan det bär också ett historiskt kollektivt minne och det är folkets själ. Att vårda sitt språk, är att vårda sin själ – utan språket kan folket inte överleva.
Avslutningsvis hedrades alla deltagare på scenen, där de fick motta pris från ärkebiskopen till publikens applåder. Festivalen påminner oss om att kultur och språk inte bara bevarar minnen – de är också ett levande hopp om framtiden, en bro mellan det förflutna och kommande generationer.
