Den 12 september 2026 hade jag möjlighet att delta i konferensen Forum Suryoyo i Frankfurt, en plattform för kontakt, dialog och debatt. Jag var inbjuden att medverka i en panel med temat ”Att koppla samman diasporan och bevara Suryoyo-identiteten över gränserna”, tillsammans med Shabo Talay, professor i semitiska språk i Tyskland, och Ciano Aydin, professor i filosofi i Nederländerna. Tillsammans fick vi möjlighet att dela våra erfarenheter och perspektiv på språk, kultur och identitet i diasporan.

Det blev en mycket lyckad och konstruktiv dag, präglad av samtal, kunskapsutbyte och olika perspektiv. Närvarande var människor med skilda yrkesbakgrunder och erfarenheter: professorer, läkare, aktivister, journalister, parlamentariker, musiker och representanter från olika politiska och samhälleliga sammanhang. Deltagare hade samlats från olika delar av Europa, från USA och från Betnahrin, vilket gav konferensen en bred internationell och mångfacetterad prägel.

Särskilt betydelsefullt var att Hans Helighet Moran Mor Ignatius Aphrem II, patriark av den Syrisk-ortodoxa kyrkan, tillsammans med två biskopar, närvarade och välsignade Forum Suryoyo. Patriarken höll ett tal till deltagarna och önskade Forum Suryoyo lycka och framgång i dess fortsatta arbete som ett konstruktivt forum för dialog och gemenskap. I sitt budskap betonade patriarken vikten av att visa respekt för varandras åsikter och perspektiv, även när de skiljer sig från våra egna. Han framhöll också betydelsen av att värna dialogen, söka förståelse och sträva efter enhet bland vårt folk.

Hans Helighet – Patriark Afrem II Karim under Forum Suryoyo

Det budskapet är viktigt. I en diaspora där vårt folk – assyrier, suryoye och människor som använder andra benämningar utifrån sin egen identifikation och tradition – lever i många olika länder och sammanhang, kommer vi naturligtvis inte alltid att ha samma perspektiv på historia, identitet, politik eller framtid. Men olikhet behöver inte betyda splittring. Tvärtom kan en gemenskap bli starkare när människor med olika erfarenheter kan mötas med respekt och lyssna på varandra.

Forum Suryoyo visade just på värdet av sådana mötesplatser. När människor från olika generationer, yrken, länder och perspektiv samlas kring frågor som rör språk, kultur och identitet skapas möjligheter till förståelse som vi inte får underskatta.

Jag vill därför framföra mina varmaste lyckönskningar till Forum Suryoyo för engagemanget och för en mycket lyckad, lärorik och inspirerande dag, där kunskap och erfarenheter fick mötas ur många olika perspektiv. Ett varmt tack går också till alla sponsorer som bidrog till att konferensen kunde genomföras, och till styrelsen för Forum Suryoyo som bjöd in mig och genomförde programmet på ett professionellt och uppskattat sätt.

Konferensen gav mig samtidigt anledning att återvända till en fråga som länge varit central för mig:

Vad innebär det egentligen att bevara en identitet?

Jag tror att diasporan kan vara både vår största utmaning och vår största möjlighet. Våra barn och ungdomar växer upp i Sverige, Tyskland, USA, Australien och många andra länder. Majoritetsspråket och majoritetskulturen är en självklar del av deras vardag. Samtidigt har vi aldrig haft större möjligheter att hålla kontakt med varandra. Därför ser jag inte diasporan som slutet på vår kultur, utan som en möjlighet att föra den vidare.

Men identitet är mer än traditioner, mat, musik och högtider. Den består också av språk, historia, berättelser, värderingar och framför allt av känslan av tillhörighet.

Kultur har aldrig varit statisk.

En ung assyrier eller suryoyo kan uttrycka sin identitet på ett annat sätt än sina mor- eller farföräldrar. Det behöver inte innebära att identiteten är svagare. Den kan ha fått en ny form.

För mig handlar bevarande därför inte om att stoppa förändringen, utan om att se till att förändringen inte innebär att vi förlorar våra rötter.

Vi kan vara fullt delaktiga i det svenska, tyska, amerikanska eller australiska samhället och samtidigt bära vår assyriska identitet. Vi kan tillhöra flera sammanhang och ändå veta var våra rötter finns.

Det är diasporans stora utmaning: att skapa en identitet som har både rötter och rörelse. Vi behöver också respektera att människor använder olika benämningar för sin tillhörighet. För vissa är assyrisk den självklara benämningen, för andra suryoye eller suryoyo. Olika benämningar behöver inte hindra oss från att erkänna varandras tillhörighet. Respekt för olikheter kan vara en förutsättning för gemenskap.

Språket och historien

Språket är en av kulturens starkaste bärare. Det förmedlar inte bara ord, utan också minnen, humor, berättelser och sätt att förstå världen. Men det räcker inte att säga till unga: ”Du måste lära dig vårt språk.” Om språket ska överleva måste det få finnas i deras verklighet – i musik, litteratur, film, sociala medier och andra moderna uttryck.

Det handlar inte bara om att bevara språket. Det handlar om att använda språket. Språket måste vara ett språk för framtiden, inte enbart ett språk för det förflutna.

Samma sak gäller historien. Våra unga behöver veta varifrån vi kommer och förstå tidigare generationers erfarenheter. Men vår historia får inte bara berättas genom förföljelse, förlust och överlevnad. Vi behöver också berätta om vårt språk, vår kristna tradition, vårt mesopotamiska arv, vår bildning och vår kreativitet. En generation behöver inte bara veta vad vi har överlevt. Den behöver också förstå vad vi har att bidra med. När historien berättas med både smärta och stolthet kan den bli en källa till kunskap, identitet och framtidstro.

Familjen och den yngre generationen

Familjen är den första platsen där identiteten formas. Där möter barnet språket, berättelserna, maten, musiken och högtiderna. Kvinnor har historiskt haft en särskilt viktig roll i denna överföring. Mammor, mormödrar och farmödrar har ofta burit språk, traditioner och berättelser mellan generationerna. Den insatsen behöver synliggöras och värdesättas.

Men ansvaret kan inte vila på familjen ensam. Föreningar, kyrkor, skolor och kulturverksamheter behöver skapa miljöer där unga kan använda språket, lära sig sin historia och möta andra med liknande bakgrund. Framför allt måste den yngre generationen få vara mer än mottagare av vårt kulturarv. Vi behöver fråga: Vad betyder din identitet för dig? Hur vill du uttrycka den? Vad vill du föra vidare – och vad vill du själv skapa? När unga får kunskap, men också frihet att tänka och skapa, kan identiteten bli mer än ett arv. Den kan bli ett medvetet val.

Dialogen är också ett kulturarv

I en diaspora som lever spridd över många länder kommer vi alltid att ha olika uppfattningar om identitet, historia, kyrka, språk och framtid. Utmaningen är inte att ta bort dessa skillnader, utan att kunna leva med dem utan att förlora gemenskapen. Det var också ett viktigt budskap från patriarken under Forum Suryoyo: att respektera varandras åsikter och fortsätta söka dialog och enhet.

Enhet betyder inte att alla måste tänka lika.

Vi kan vara olika och ändå stå tillsammans kring det som förenar oss. Här har diasporan stora möjligheter. Genom dagens kommunikationer kan vi samarbeta över nationsgränser, stärka språket, dokumentera vår historia och skapa kultur för nya generationer. Tekniken räddar inte kulturen i sig. Det avgörande är vad vi fyller den med.

Grupp av talare och åskådare under Forum Suryoyo
Att bygga bron mellan då och framtid

För mig handlar framtidens identitet inte om att välja mellan det gamla och det nya. Det handlar om att bygga en bro mellan dem. Vi ska kunna känna stolthet över vårt arv utan att fastna i det förflutna. Vi ska kunna förändras utan att glömma vilka vi är. Och vi ska kunna leva fullt ut i de samhällen där vi bor utan att behöva välja bort vår kulturella tillhörighet. Vår uppgift är därför inte att bevara kulturen exakt sådan den en gång var.

Vår uppgift är att göra kulturarvet så levande att nästa generation vill bära det vidare – och vågar ge det en ny form. Vi är utspridda över världen, men vi behöver inte vara splittrade. Vår mångfald kan bli en styrka om vi använder den till att skapa en framtid där vårt språk, vår historia, våra traditioner och vår identitet inte bara är något vi minns, utan något vi lever, utvecklar och för vidare. Det är då bevarande blir mer än att hålla fast vid det som varit. Det blir ett sätt att skapa framtid. Och kanske är det den viktigaste lärdomen från vår tid i diasporan:

Vi bevarar inte vår identitet genom att hindra den från att förändras. Vi bevarar den genom att ge den rötter, mening och livskraft nog att förändras utan att förlora sig själv. För i slutändan är vår framtid inte bara beroende av vad vi lyckas bevara. Den är också beroende av hur väl vi lyckas leva tillsammans.