Den 7 augusti tänds ljus, dikter läses upp och det sjungs sånger i assyriska föreningslokaler världen över. Varför fortsätter vi att göra det, år efter år, generation efter generation? Svaret ligger inte bara i historien – det ligger i vad som händer med ett folk som slutar minnas.
För ett folk utan land utspritt över världens alla hörn, är minnet inte något man frivilligt högtidlighåller. Det är en av de få trådar som fortfarande binder samman en assyrier i Södertälje med en assyrier i Nineveslätten, i Chicago eller i Beth-Zalin. När vi samlas kring martyrernas dag gör vi inte bara något för de döda – vi gör något för oss själva och för de assyrier som ännu inte är födda. Vi talar om för omvärlden och oss själva att: detta hände, dessa människor fanns, och deras liv och martyrskap är en del av vår identitet. Deras död blev plötslig och brutal men den gav mening till något långvarigt och ärofyllt: vår och framtida generationers kamp för den assyriska saken.
Glömskan är sällan en tillfällighet. Genom historien har den ofta varit ett medvetet mål – ett sätt att sudda ut ett folks anspråk på sin egen historia och sitt eget land. Att aktivt minnas blir därför en form av motstånd mot just den utplåningen. Varje gång namnen på Simeles offer, eller de som föll under Seyfo nämns högt, motverkas det tysta arbete som pågått i över hundra år för att göra assyrierna till en fotnot i andras historieskrivning.
Det finns också en risk i att låta minnesdagarna bli en monoton uppgift och rutinmässig plikt – att man tänder ljusen, läser samma tal och går hem utan att orden egentligen når fram. Det räcker inte att minnas vad som gick förlorat. Det kräver att man förstår vad som gick förlorat: inte bara människoliv, utan hela byar, språkliga traditioner, kyrkor och en kontinuitet som sträckte sig tusentals år tillbaka. Det kräver också att man ser kopplingen mellan då och nu – att hotade byar i Khabur, Nala och en försvinnande assyrisk närvaro i Syrien och Irak inte är isolerade händelser, utan en fortsättning på samma mönster som en gång kulminerade i Simele och Seyfo.
Att upprätthålla minnet handlar därför inte om att blicka bakåt av nostalgi. Det handlar om att ge nästa generation något att stå på. Ett barn som växer upp och vet varför den 7 augusti högtidlighålls – bär med sig en identitet som är svårare att sudda ut. Minnet blir på så sätt en gåva framåt, inte bara en tillbakablick i backspegeln.
Så länge det assyriska folket fortsätter samlas den 7 augusti, med ljus, tal och sång, lever martyrerna vidare – inte som statistik över ett förflutet lidande, utan som en del av en levande berättelse som fortfarande skrivs.
