Det finns något djupt paradoxalt i den senaste tidens diskussioner om Seyfomonument. Vi har länge efterlyst monument som kan påminna omvärlden om folkmordet på assyrier/syrianer och andra kristna folkgrupper i det osmanska riket. När kommuner nu visar intresse för att låta uppföra sådana monument borde det därför vara en välkommen utveckling.

Men på flera håll har frågan i stället blivit ännu en arena för vår gamla namnkonflikt. Det är en utveckling vi måste våga granska – inte minst oss själva.

För vad är egentligen viktigast? Att ett Seyfomonument kommer till stånd på en offentlig plats, där människor utanför vårt folk kan se det och förstå vad som hände? Eller att just vår egen benämning finns med på monumentet?

När minnet blir en namnfråga

Under många år har konflikten mellan assyrier och syrianer/araméer skapat motsättningar mellan organisationer, föreningar och människor som i grunden delar samma historiska erfarenheter och samma sorg.

Att diskutera hur historien ska beskrivas är naturligtvis legitimt. Benämningar är viktiga och för många kopplade till identitet och självförståelse. Men det är en sak att värna sin identitet och en annan att göra den egna benämningen till ett villkor som omöjliggör ett gemensamt projekt.

När ett monument, som borde synliggöra ett folkmord och hedra offren, förvandlas till en stridsplats för identitetspolitik har något gått fel.

Vi måste därför fråga oss: Vad vill vi egentligen uppnå?

Vill vi att ett Seyfomonument ska resas – eller vill vi framför allt att monumentet ska bekräfta att just vår benämning har vunnit?

Södertälje och Enschede

Södertälje är ett tydligt exempel. Här finns en stor assyrisk/syriansk befolkning, många föreningar, kyrkor, medier och personer med vårt ursprung på politiska positioner. Förutsättningarna borde därför vara goda för att tillsammans åstadkomma något betydelsefullt.

Om vi trots våra organisatoriska och politiska resurser inte klarar av att enas om ett gemensamt monument, måste vi våga rikta blicken mot oss själva. Problemet kan vara mindre brist på engagemang än oförmåga att kompromissa.

Ett liknande exempel finns i Enschede i Nederländerna. Där fanns en vilja från kommunen att möjliggöra ett Seyfomonument på offentlig plats. Men i stället för att samlas kring minnet av offren och synliggörandet av Seyfo uppstod oenighet om benämningar, ansvar för monumentet och framtida minnesceremonier. Till slut backade kommunen från projektet.

Om denna beskrivning av processen stämmer är det svårt att se ett tydligare exempel på hur ett gemensamt mål kan gå förlorat genom interna motsättningar.

Kommunen behövde inte säga nej till minnet av Seyfo. Vi lyckades säga nej åt oss själva.

Varför behöver vi ett monument?

Ett monument är inte bara en sten, staty eller plakett. På en offentlig plats ska det synas, väcka frågor och få människor att undra: Vad hände? Vilka människor minns man? Varför finns monumentet här?

Det är därför inte bara en angelägenhet för vårt eget folk. Ett offentligt monument är framför allt ett sätt att göra Seyfo synligt för omvärlden och markera att denna historia angår hela samhället.

Våra kyrkor har uppfört viktiga monument, och det är positivt. Men ett monument på en kyrklig innergård fyller inte nödvändigtvis samma funktion som ett monument i det offentliga rummet. Om målet är att väcka omvärldens uppmärksamhet räcker det inte att placera monument där vårt eget folk redan befinner sig.

Vi behöver också finnas där resten av samhället finns.

Monumentet får inte bli ändamålet

Det finns en risk att själva uppförandet av monumentet har blivit ett mål i sig. Men kostnader, förhandlingar, organisation och tillstånd är bara medel.

Ändamålet måste vara att bevara minnet av offren och synliggöra Seyfo.

Om monumentet aldrig blir verklighet därför att vi inte kan enas om exakt vilken benämning som ska stå på det, måste vi fråga oss om vi har prioriterat rätt. Detsamma gäller om vi låter frågor om ansvar och framtida ceremonier hindra ett gemensamt projekt.

Kan vi inte skriva flera benämningar?

Det borde finnas en enklare väg. Om både assyriska och syrianska/arameiska organisationer anser att deras benämningar är viktiga, varför måste den ena utesluta den andra?

Ett gemensamt monument behöver inte innebära att någon överger sin identitet. Det borde kunna utformas så att flera benämningar ryms, exempelvis med slash emellan, så att det framgår att det handlar om samma historiska sammanhang trots olika benämningar.

Det kräver kompromisser. Men kompromiss är inte detsamma som kapitulation.

Att acceptera att den andra gruppen också får synas är inte att förlora. Det är att inse att ett gemensamt minne kan vara större än våra interna identitetsgränser.

Vi måste våga se vårt eget ansvar

Det är lätt att kritisera kommuner och politiker för att de inte förstår vår historia eller gör tillräckligt för att uppmärksamma Seyfo. Ibland kan sådan kritik vara berättigad.

Men när kommuner faktiskt visar vilja att medverka måste vi också fråga vad vi själva gör med möjligheten.

Om en kommun erbjuder oss en offentlig plats och vi svarar med interna konflikter kan vi inte efteråt säga att kommunen inte brydde sig.

Ibland är det inte omvärlden som hindrar oss. Ibland är det vi själva.

Vad är viktigast?

Namnkonflikten har orsakat tillräckligt mycket splittring. Vi borde inte låta samma konflikt följa med in i varje nytt sammanhang.

Seyfo får inte bli ännu en arena där vi försöker bevisa vilken grupp som har rätt att definiera historien. Våra olika identiteter och benämningar kan vara viktiga, men de behöver inte stå i vägen för ett gemensamt arbete.

Därför bör alla som tar initiativ till ett Seyfomonument ställa sig tre frågor:

Varför ska monumentet resas?
För vem ska det resas?
Vad vill vi att människor utanför vårt folk ska förstå när de ser det?

Om svaret är att vi vill att omvärlden ska känna till Seyfo, då måste också våra prioriteringar förändras.

Den första frågan i förhandlingarna borde inte vara: Vilken benämning får stå på monumentet?

Den borde vara: Hur får vi monumentet på plats?

För vad tjänar det till att vinna kampen om en benämning om resultatet blir att det inte finns något monument alls?

Vi har råd att kompromissa

Södertälje och Enschede borde därför inte bara ses som exempel på kommuner där Seyfomonument inte blivit verklighet. De borde också ses som exempel på vår egen oförmåga att kompromissa.

Vi har föreningar, kyrkor, medier, politiker och människor med stort engagemang och kunskap om vår historia. Det vi ibland tycks sakna är förmågan att lägga våra interna skillnader åt sidan när ett större mål kräver det.

Ett Seyfomonument ska inte vara ett monument över vår namnkonflikt.

Det ska vara ett monument över offren.

Det ska påminna framtida generationer om vad som hände och framför allt stå där människor som inte tillhör vårt folk kan se det.

Om vi verkligen menar allvar med att Seyfo aldrig får glömmas måste vi vara beredda att kompromissa om det som är mindre viktigt för att uppnå det som är viktigast.

För i slutändan är frågan kanske inte vilken benämning som står på stenen.

Den verkligt avgörande frågan är om stenen överhuvudtaget kommer att stå där.