När Södertäljes politiker kallar Syrien för diktatur, blir Syriens första försvarare stadens två syrisk-ortodoxa biskopar, Ablahad Gallo Shabo och Benjamin Atas. Peter butros har reagerat starkt mot biskoparnas uttalanden, som han anser vara kränkande för de som uplevt förtrycket.
Sedan 1963 råder undantagstillstånd i Syrien. All oppositonell verksamhet är sedan länge förbjuden. Rapporter om plötsliga försvinnanden, tortyr och andra brott mot mänskliga rättigheter flödar ständigt ut från landet. All media är statligt kontrollerad och de journalister som trots detta förmedlar en annan bild än den som staten har godkänt trakasseras av den syriska säkerhetstjänsten, riskerar sina jobb och i många fall också fängslas. Detta är demokrati i ögonen på våra två Syrisk-ortodoxa biskopar i Sverige.
Det har länge varit på tal att Södertälje kommun skall bli vänort med staden Qamishli i nordöstra Syrien. Med tanke på de två städernas stora assyriska befolkningar kan det till en början tyckas vara ett självklart steg att ta. Men frågan får en helt annan dimension när det i verkligheten innebär en form av svensk acceptans av det fascistiska styret i Syrien. När den röd-gröna gruppen i Södertälje därför naturligt avvisar en sådan vänortskonstellation är det av enorm förvåning att de som tar Syrien till försvar och agerar landets ambassadörer är våra två syrisk-ortodoxa biskopar, Abdulahad Gallo Shabo och Benjamin Atas.
I en artikel i Södertäljes lokaltidning beskriver de båda biskoparna sitt motstånd, inte mot beslutet i sig utan mot själva formuleringen att beskriva Syrien som en diktatur.
– Jag är mycket upprörd över det här. Jag fördömer och accepterar inte att man kallar Syrien för diktatur, säger biskop Ablahad Gallo Shabo.
Biskop Benjamin Atas vill inte vara sämre.
– Om det är en diktatur, varför har då Sverige sin ambassadör där?
Argumentationen är, förutom pinsam, enormt kränkande för de krafter som länge har arbetat, fängslats, torterats och också mördats för mänskliga rättigheter och en demokratisering av landet i fråga, däribland den assyriska rörelsen. Biskoparnas till synes upprördhet bekräftar också ännu en gång att kyrkan enbart fungerar som Syriens förlänga arm och är en del av Syriens och därmed också Baathpartiets förtryckarapparatur, vilket under årtionden slagit hårt mot bland annat just assyrierna i landet.
Påståendet om att Syrien styrs diktatoriskt är knappast taget från tomma intet. Det räcker med att snabbt sträcka sig till det svenska Utrikesdepartementets, UD, rapport om mänskliga rättigheter i landet för att få det bekräftat. Bland annat skriver UD:
”Författningen skyddar i princip grundläggande fri- och rättigheter, men sätts ur spel genom undantagstillståndet som varit i kraft sedan 1963. Under ndantagstillståndet tillåts den verkställande makten vidta en rad extraordinära åtgärder utan föregående beslut från rättslig instans. Till dessa åtgärder hör mötesförbud, kontroll och konfiskation av tryckt material, genomsökning av hus eller företag, arresteringar med mera. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna uttryckte 2005 oro för att tillämpningen av undantagslagarna på flera punkter står i strid med folkrätten.”
I punkt efter punkt kritiseras det politiska etabilssemanget i Syrien för sin bristande demokratisyn och sin bristfälliga anpassning till mänskliga rättigheter. Det rådande undantagstillståndet, som har varit en vardag i Syrien sedan 1963, sätter rättssytemet ur spel och förskjuter all makt till den verkställande enheten med presidenten som ledare. Inte ens parlamentet, som dessutom enligt lag är garanterad en majoritet av Baathister, får ta egna initiativ utan i bästa fall blir ett diskussionsforum för de redan fattade besluten av högre instanser. Vad gäller yttrandefriheten i Syrien är den också enormt inskränkt. Lagen om Journalistförbundet slår fast att förbundet aktivt skall sträva efter att förverkliga Baathpartiets direktiv. Ingen konkurrerande samling av journalister får existera utan alla journalister måste ingå i Journalistförbundet. Lagen om ”opposition mot revolutionens mål” befäster också att all form av uttryck av oppositionella åsikter stadgar fängelse eller till och med dödsstraff. Enligt Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2007 hamnar Syrien bland de sämsta i hela världen, plats 154 av 169.
Även all form av organisering som inte direkt rör politiska grupperingar, exempelvis fackliga och kulturella föreningar, är i bästa fall kraftigt kontrollerad av säkerhetstjänsten, om inte rent av förbjuden. Alla offentliga möten ses över av säkerhetstjänsten som vid minsta nämnande av oppositionella åsikter bryter in och avslutar mötet med omhändertagande och bortförande som konsekvenser. Värt att nämna är också att säkerhetstjänsens verksamhet inte innefattas av lagstiftningen, vilket innebär att säkerhetstjänsten har fritt utrymme att agera som de vill utan risk för rättsliga åtgärder.
Listan av de icke-demokratiska och enväldiga lösningar som har påbjudits av landets styrande parti, Baathpartiet, kan göras lång. Men samtidigt är kanske det mest skrämmande att Baathpartiet är bärare av en pan-arabisk, facsistisk ideologi som påtvingar landets icke-arabiska minoriteter en arabisk identitet i förhoppning om att assimilera dessa grupper. Exempelvis är en en aktiv tillämpning av den egna kulturen bland assyrierna förbjuden och flera gånger har säkerhetstjänsten förbjudit och avbrytit assyriska kulturella festligheter så som Ha b-Nison och martyrernas dag.
Det är mot bakgrund av denna politik som nu våra två biskopar agerar ambassadörer för Syrien i Sverige. Utgånsgpunkten bör alltid vara att skilja på politiska och religiösa sammanhang, en utgångspunkt som det syrisk-ortodoxa prästerskapet ständigt kränker. Att de samtidigt gör detta för att försvara ett diktatoriskt och fascistiskt system som staten Syrien har får en att kraftigt ifrågasätta också motiveringen för sådan argumentation. Åtminstone är mitt förtroende för den Syrisk-ortodoxa kyrkan och framför allt för dess biskopsämbete förbrukat. För den som aktivt försvarar förtryckarstaten Syrien gör det i vetskap om att förtrycket också i högsta grad drabbar assyrierna. Därmed har man också tagit en aktiv ställning mot den assyriska kulturella frihetskampen och en del i strävan att arabisera assyrierna.
