Athra Be Samme ställer en viktig fråga: Hur bygger vi en kyrka som nästa generation vill kalla sitt hem?

Men det finns en ännu svårare fråga som vi först måste våga ställa:

Varför har så många redan vänt kyrkan ryggen?

 

För många handlar det inte om brist på tro. Det handlar om brist på förtroende.

Vi kan inte tala om kärlek, gemenskap och enhet utan att också tala om splittring. Vi kan inte tala om framtiden utan att rannsaka historien.

Vi har ofta beskrivits som ett ovanligt religiöst folk. Jag tror att det är en alltför förenklad bild. Vår starka relation till kyrkan handlade inte enbart om tro. I avsaknad av en egen stat blev kyrkan vår viktigaste institution. Där bevarades vårt språk, vår historia och vår identitet som assyrier (suryoye). Kyrkan blev det närmaste vi hade ett hemland, eftersom vi aldrig upphörde att se oss som ett folk.

Just därför är också kyrkans ansvar större än många vill erkänna. När en institution bär ett helt folks förtroende måste den också tåla att granskas när den använder sitt inflytande på ett sätt som påverkar folkets framtid.

Kyrkan har genom århundraden varit vårt folks andliga hem. Men den har också haft social och politisk betydelse. I avsaknad av en egen stat kom den att påverka inte bara tron, utan också identitet, representation och tillhörighet. Kanske var det aldrig avsikten. Men makt förändrar institutioner. Den historien påverkar fortfarande människors förtroende för kyrkan.

I avsaknad av en egen stat och ett eget skolväsende har många av oss heller aldrig fått lära oss vår historia i sin helhet. Under Osmanska rikets milletsystem var patriarken inte bara kyrkans ledare utan också folkets civila representant inför staten. Kyrkan blev därför mer än en trosgemenskap – den blev också en institution för ett folk utan egen stat. Systemet byggde på att staten styrde olika folk genom deras religiösa ledare. Detta var en medveten söndra och härska metod. Milletsystemet är sedan länge borta, men frågan är om delar av dess logik fortfarande lever kvar.

Det är svårt att inte ställa den frågan när kyrkliga institutioner fortfarande har ett betydande inflytande över hur vårt folks identitet förstås och representeras.

Det är också i detta ljus namnkonflikten måste förstås. En viktig orsak till den misstro många känner mot kyrkan i dag är den nationella splittring som vuxit fram under lång tid. Forskare som Aryo Makko har visat hur politiska förändringar i Mellanöstern påverkade kyrkans hållning i identitetsfrågor. Jan Beṯ-Şawoce har samtidigt argumenterat för att kyrkliga institutioner bidragit till att föra splittringen vidare i diasporan. Oavsett hur man värderar deras slutsatser kvarstår en verklighet: många människor bär fortfarande på en djup misstro mot kyrkans institutioner.

Kristendomen talar ständigt om gemenskap och enhet. Ändå lever vårt folk uppdelat efter kyrkliga gränser.

Om kyrkan menar att vi är Kristi kropp – varför fortsätter då kyrkliga gränser att förstärka de nationella skiljelinjerna inom samma folk?

Teologiska skillnader är kyrkornas ansvar. De får inte bli folkets börda. Kyrkans uppdrag är att leda människor till Kristus – inte att definiera ett folks identitet.

Kyrkan behöver inte vara rädd för att granska sin historia. Tvärtom är självrannsakan en förutsättning för förnyelse. Om kyrkan vill vinna tillbaka folkets förtroende måste den också våga erkänna de beslut och den utveckling som bidragit till de sår som fortfarande präglar vårt folk.

Först då kan kyrkan bli det hem som nästa generation verkligen vill kalla sitt.

 

För vi lämnade aldrig tron.

 

Vi förlorade förtroendet för institutionen.

Insändaren är en replik till artikeln ”Hur bygger vi en kyrka som nästa generation vill kalla sitt hem?”