Slutreplik från Michael Merdoyo i debatten om språkets utveckling
Att bevara handlar inte om att stå still. Det handlar om att förändras tillräckligt för att det mest värdefulla ska kunna leva vidare. För ett statslöst folk som till största delen lever i diasporan handlar frågan därför inte om vi ska anpassa oss till en ny verklighet, utan hur.
Jag uppskattar möjligheten att få debattera frågan med dig, Zekiye Cansu. Vi delar samma mål: att assyriska (suryoyo) ska leva vidare. Vi är också överens om att vårt historiska alfabet är en ovärderlig del av vårt kulturarv.
Där vi skiljer oss åt är inte målet, utan vägen dit.
Jag argumenterar inte för att ersätta den assyrisk-arameiska skriften, utan för att komplettera den. Den skillnaden är viktig.
Jag ser inget hot mot den historiska skriftens överlevnad. Kyrkan är en stark och välfungerande institution som även fortsättningsvis kommer att bära liturgin, de klassiska texterna och alfabetet. Det är inte där jag ser den största utmaningen.
Den stora utmaningen är att omkring 80 procent av vårt folk lever i diasporan. Vi saknar ett eget land, egna skolor och de institutioner som normalt standardiserar och för språket vidare mellan generationer. Just därför tror jag att vi behöver utveckla de verktyg som fungerar i den verklighet vi faktiskt lever i.
Jag delar helt uppfattningen att vi behöver fler modersmålslärare, bättre läromedel och fler digitala verktyg. Men jag ser inte ett gemensamt latinskt skriftsystem som ett alternativ till detta, utan som ett sätt att göra just undervisningen, läromedlen och de digitala verktygen mer tillgängliga för de barn och unga som växer upp med ett annat alfabet.
Vårt språk har dessutom redan förändrats. Våra dialekter påverkas av olika majoritetsspråk, utvecklas åt olika håll och saknar i dag en gemensam och lättillgänglig skriftspråksnorm som håller ihop dem. Frågan är därför inte om språket förändras – det gör det redan. Frågan är om vi ska försöka forma den utvecklingen eller hoppas att den löser sig själv.
Historien visar dessutom att vårt folk tidigare har anpassat sitt skriftsystem när samhället förändrats. Skillnaden nu är att ingen föreslår att vi ska överge vår historiska skrift. Tvärtom har vi för första gången möjlighet att både bevara den och samtidigt utveckla ett kompletterande skriftsystem för den verklighet där vårt folk lever i dag.
Jag tror inte att det största hotet mot vår identitet är att vi utvecklar nya verktyg. Jag tror att det största hotet är att vi blir så rädda för förändring att vi låter språket fortsätta försvagas utan att ge nästa generation bättre förutsättningar att bära det vidare.