I de anatoliska kulturerna möter vi dörren med mycket olika skönhet och betydelser. Dörren, som i hemmen förbinder det inre med det yttre, är i sig själv som en symbol för livet. Dörren utgör en helhet tillsammans med utsmyckningarna kring den öppning den sitter i, dess förstuga, dörröverstycke och tröskel; de kompletterande delarna – dörrknackare, lås och utsirningar – har format en egen konstform. Utsmyckningarna på trädörrar varierar från trakt till trakt. Idag har industridörrar tagit dessa vackra dörrars plats i våra hem, och de förmedlar numera bara en känsla av skydd och säkerhet.

Även inom litteraturen är de betydelser som lagts in i begreppet dörr många. Statens dörr, domstolens dörr, andras dörr (att tjäna i andras hus), brödets dörr (försörjningens dörr) och, viktigast av allt, hjärtats dörr – det är några av dem… Och vad sägs om den mening som läggs i uttrycket ”bakom dörren väntar landsflykten”? Dörr-idiom, dörr-visor och dörr-dikter ger mening åt våra liv. Dörren är viktig – dörren är det som skyddar oss, som bevarar vårt privatliv, som är vår trygghet, ett fönster som öppnar sig mot omvärlden.

Vad gäller filmen Kapı (”Dörren”) är det en dramafilm från 2019, regisserad av Nihat Durak. Huvudrollerna spelas av Kadir İnanır, Vahide Perçin, Erdal Beşikçioğlu, Menderes Samancılar och andra framstående skådespelare. Bortsett från några punkter som kan kritiseras kan man säga att filmen i sin helhet är ”stadig som en dörr”, att de erfarna skådespelarna visar en enastående förmåga att levandegöra sina roller, och att filmen återger ett verkligt liv med både dess bitterhet och dess ljuspunkter. Filmens viktigaste egenskap är dock de budskap den bär.

Mardin brukar kallas Mesopotamiens pärla. Om den bördiga halvmånen är ett ostron som ännu inte helt öppnat sig, så är Mardin den svarta pärla i det ostronet som alla vill göra anspråk på. Den är sällsynt och värdefull som en svart pärla – en pärla som i det förflutna har färgat händerna med blod hos dem som velat härska över den. En stad som genom historien upplevt religiösa och etniska konflikter. En plats där olika etniska grupper har levt sida vid sida. Assyrierna, som är den dominerande gruppen i filmen, är ett av traktens allra äldsta ursprungsfolk. Även familjen i filmen Kapı är en assyrisk familj. Assyrierna är föga kända i landet i stort och förväxlas ofta med andra etniska grupper.

Enligt Şilan Çelebioğlu: ”Assyrierna är en av de sällsynta företrädarna, ännu levande idag, för den etno-kulturella tradition som finns i det mesopotamiska område där de arkeologiska fynden visar mänsklighetens första bosättningar – en utveckling från tidiga neolitiska byar till forntida civilisationer organiserade på statlig nivå. De etnologiska och antropologiska beläggen, med det arameiska språk de talar i första hand, förlägger den assyriska identitetens historiska rötter till omkring sex tusen år tillbaka i tiden.[1]

Assyrierna, som hör till Mellanösterns och Anatoliens ursprungsbefolkning, benämns terminologiskt med många olika namn på grund av religiösa splittringar och skillnader i konfessionell uppfattning. Även om den assyriska identiteten diskuteras utifrån två skilda synsätt – ett arameiskt ursprung med betoning på religiösa källor och religiös identitet, respektive ett assyriskt ursprung med hänvisning till nationell enhet och etnisk identitet – bör assyriernas ursprung ändå betraktas inom en syntetiserande ansats.”

Vad gäller den assyriska migrationen sträcker sig de icke-muslimska samfundens utvandring från Turkiet ända tillbaka till republikens första år, men assyriernas utvandringar av socio-politiska och ekonomiska skäl 1942, 1955 och 1974, samt i än högre grad under andra halvan av 1980-talet – först från Tur Abdin till Istanbul och därifrån vidare, framför allt till europeiska länder – visar att den assyriska migrationen utgör en process med flera olika orsaker.[2]

Efter att sonen till Davut, en assyrier från Mardin, dör (eller dödas), emigrerar Davut tillsammans med sin familj till Berlin. Tjugofem år går, och en dag får han ett besked från Turkiet. Sonens kvarlevor har hittats i en brunn, och ett DNA-test krävs för identifiering. När Davut ska resa till Turkiet vill ett av hans barnbarn följa med honom, eftersom Davut är mycket gammal.

När de kommer fram till Mardin blir de vittne till att byn de inte besökt på länge är helt övergiven, och att de flesta husen saknar dörrar. Byns invånare har troligen flyttat därifrån. Genom hela filmen letar Davut efter dörren till sitt hus, och sökandet väcker efter hand hans minnen till liv.

Filmen Kapı bär i detta avseende på flera olika betydelser. Den vikt Davut lägger på dörren är i grunden den vikt han lägger på konsten, på arbetet och på det förflutna – på sina rötter. Dörren är oerhört värdefull. Den är en längtan efter det förflutna, den är sorgen efter den döde sonen. Den är ett mästerverk som han skapade tillsammans med sin döde son Mikail genom gemensamt arbete. Motiven på den – duvan, droppen, livets träd och granatäpplet – är viktiga symboler i assyriernas andliga värld.

Filmens mest gripande scen är ögonblicket då Davut, när han hittar dörren, bevisar att det verkligen är hans egen dörr.

Assyrierna har fortsatt att bära sina traditioner vidare även på de platser dit de kommit. Ty sorgesånger och smärta glöms inte bort. I klagosången som modern sjunger gråtande vid brunnen där sonens ben hittades, återkallar orden ”jag offrar mig, förlåt oss” ordet ”kurbanki”, som ständigt är på traktens folks läppar.

Filmens slut lämnar jag åt åskådarnas egen tolkning. Filmen är mycket viktig genom sitt budskap om att man måste dra lärdom av gångna misstag och gångna erfarenheter. Folk som lever i samma trakt bör lära sig att leva tillsammans. Tack vare de erfarna skådespelarnas medverkan har denna ”stadiga som en dörr”-film tagit sin plats bland de oförglömliga filmerna, och den bör ses med stor uppmärksamhet.

Om författaren:

Nesrin Aykaç är född i İzmir, där hon fortfarande är bosatt. Hon är journalist, författare och poet. I sin hemregion Mardin har hon varit verksam som frilansskribent och krönikör. Hennes texter har publicerats i tidningarna Mardin Söz, Mardin Life och Mardin Haber, samt i flera nationella tidskrifter.

Aykaç har gett ut två poesisamlingar och en bok med minnen och essäer. Hennes verk fortsätter att publiceras på olika plattformar och i litterära tidskrifter, både i Turkiet och internationellt. Hon skriver på både turkiska och engelska.

[1]Şilan Çelebioğlu

[2]Abdurrahim Özmen