Följande insändare är en replik till artikeln skriven av Fehmi Barkarmo: ”Bråket om Seyfomonumenten – när namnfrågan blir viktigare än minnet”
Seyfo-monumentet i Södertälje är tänkt att hedra offren för folkmordet 1915. Det är ett viktigt och historiskt beslut. Monumentet innehåller dessutom samtliga benämningar som i dag används inom gruppen: assyrier, syrianer och kaldéer. Därför är det missvisande att påstå att monumentet skulle exkludera någon.
Problemet ligger inte i att vissa benämningar saknas. De finns där.
Problemet är i stället den fientlighet som en syriansk falang visar mot allt som uppfattas som assyriskt.
När monumentets utformning presenterades inne i kommunhuset som är ett offentligt forum ifrågasatte syrianska representanter varför monumentet liknade ett assyriskt torn. Frågan var inte oskyldig. Den handlade inte bara om formgivning. Den blottade en djupare ovilja mot att assyrisk historia och assyrisk symbolik får synas i ett monument som ska hedra offren för Seyfo.
Det är just här kärnfrågan finns.
Om monumentet redan inkluderar alla benämningar, varför väcker då assyriska historiska uttryck sådan irritation? Varför blir ett torn som påminner om assyrisk arkitektur ett problem? Varför uppfattas assyrisk symbolik som provocerande i ett minnesmärke över ett folkmord där assyrier var en av de drabbade folkgrupperna?
Svaret är obekvämt men nödvändigt att uttala: det finns krafter inom diasporan som inte bara föredrar en annan benämning, utan aktivt motsätter sig den assyriska historiska identiteten.
Detta är inte en liten intern språklig konflikt. Det handlar om ett folks rätt att bära sitt historiska namn och sitt historiska minne.
Assyrier är inte enbart en religiös grupp. Den assyriska identiteten är äldre än kristendomen och har sina rötter i Mesopotamien. Den bär på språk, kultur, historia, geografiskt ursprung och ett kollektivt minne som sträcker sig tusentals år tillbaka. När denna identitet reduceras till kyrkotillhörighet, eller när assyriska symboler behandlas som något misstänkt, försvagas hela berättelsen om folket.
Seyfo var inte ett abstrakt angrepp mot anonyma religiösa grupper. Det var ett folkmord som drabbade armenier, assyrier och greker i Osmanska riket. Hundratusentals dödades, byar förstördes och en hel historisk närvaro slogs sönder. Att minnas Seyfo innebär därför inte bara att sörja offren. Det innebär också att erkänna vilka de var.
Därför spelar symboliken roll.
Ett monument talar inte bara genom text. Det talar genom form, material, plats och historiska referenser. Om ett Seyfo-monument innehåller drag som anknyter till assyrisk arkitektur är det inte ett problem. Det är historiskt rimligt. Det är en del av det minne monumentet ska bära.
Det verkligt oroande är inte att monumentet påminner om assyrisk historia. Det oroande är att det finns de som reagerar negativt just därför.
Ännu mer oroande är tystnaden från assyriska organisationer.
När syrianska representanter i ett offentligt forum ifrågasatte varför monumentet liknade ett assyriskt torn borde svaret ha varit tydligt. Assyriska företrädare borde ha sagt:
Därför att assyrier är en av de folkgrupper som drabbades av Seyfo.
Därför att assyrisk historia inte ska gömmas undan.
Därför att ett minnesmärke över folkmordet också måste få spegla offrens historiska identitet.
Men det tydliga svaret uteblev.
Den tystnaden är svår att förstå. För ett folk vars identitet i över hundra år har förnekats, förminskats och förvrängts är tystnad aldrig neutral. När assyriska symboler ifrågasätts offentligt och assyriska organisationer inte säger ifrån, skapas intrycket att den assyriska identiteten är förhandlingsbar.
Det är den inte.
Genom att inte markera spelade vi Turkiet rakt i händerna. Turkisk förnekelsepolitik har i generationer tjänat på att folkmordets offer splittras, benämns otydligt eller reduceras till religiösa minoriteter utan nationell identitet. När assyrier inte nämns tydligt, när den assyriska historien tonas ned och när den assyriska symboliken görs kontroversiell, gynnas just den berättelse som förnekar vårt folks historia.
Turkiet har inget problem med att tala om olika kristna grupper så länge den nationella assyriska identiteten försvagas. Det är när assyrier framträder som ett folk med historisk kontinuitet, ursprung och rätt till erkännande som frågan blir politiskt obekväm.
Därför är detta inte bara en debatt om ett monument i Södertälje. Det är en del av en större kamp om historieskrivningen.
Efter Seyfo började många beskriva assyrier främst som “kristna” eller som medlemmar av olika kyrkor. I internationella sammanhang användes ofta breda uttryck som “kristna minoriteter i Mellanöstern”. Det kan låta inkluderande, men konsekvensen blev att den assyriska nationella identiteten suddades ut. Ett folk blev en religiös kategori.
Den utvecklingen får inte fortsätta i diasporan.
Kyrkorna har spelat en roll för att bevara språk, traditioner och gemenskap genom svåra tider. Men kyrkan kan inte ensam definiera ett helt folks nationella identitet. Assyrier är mer än kyrkotillhörighet. Assyrier är ett folk. När identiteten begränsas till religion förlorar vi den historiska dimensionen, och därmed också möjligheten att fullt ut förstå Seyfo.
Det är därför frågan om monumentets assyriska symbolik är så viktig.
Om assyriska torn, assyriska former eller assyriska historiska referenser inte får synas i ett Seyfo-monument, vad säger det om vår självbild? Ska vi hedra offren men skämmas för deras historia? Ska vi resa monument men samtidigt acceptera att assyriska uttryck misstänkliggörs? Ska vi tala om minnet men tiga när namnet och symbolerna angrips?
Det går inte.
Ett folk som överlevt folkmord, flykt och förföljelse kan inte bygga sin framtid på rädsla för att uttala sitt namn. Det kan inte heller låta en högljudd falang definiera gränserna för vad som får räknas som acceptabel historisk symbolik.
Det måste sägas tydligt: monumentet innehåller alla benämningar. Ingen är exkluderad.
Men inkludering kan inte betyda att det assyriska ska rensas bort, tonas ned eller göras osynligt. Om alla namn får finnas med måste också den assyriska historien få finnas med.
Annars är det inte inkludering. Då är det självcensur.
Södertälje har möjlighet att skapa ett monument som blir en värdig plats för minne, sorg och erkännande. Men då måste debatten föras ärligt. Konflikten handlar inte om att någon utesluts ur texten. Konflikten handlar om att vissa inte accepterar assyrisk historisk närvaro i symboliken.
De måste försvara det som tidigare generationer bevarade genom lidande, exil och förföljelse. De måste säga ifrån när assyriska symboler angrips. De måste förstå att tystnad inte skapar fred, utan utrymme för fortsatt förnekelse.
Vi får aldrig glömma Seyfo. Men för att minnet ska överleva måste vi också våga säga vilka offren var. Vi måste våga försvara namnet, historien och symbolerna.
För när ett folk slutar försvara sitt namn börjar dess historia att försvinna.
Och när assyrier tiger medan assyrisk historia ifrågasätts, är det inte bara vi själva som förlorar.
Vi hjälper också dem som alltid velat radera oss.
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
