Turkiet vill gärna framstå som ett land på väg mot ökad demokrati, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter. Inför omvärlden talar den turkiska staten om reformer, utveckling och demokratisering. Samtidigt växer bilden av ett land där politiker, journalister, författare, människorättsaktivister och andra kritiska röster möter allt mindre utrymme.

Det är denna motsägelse som gör Turkiets politiska utveckling så allvarlig: utåt talar staten om demokratiska värden, men i praktiken kan människor som uttrycker obekväma åsikter mötas av rättsliga processer, begränsningar, stämpling och tystnad.

Fallet med den turkiske författaren Kemal Yalçın är ett tydligt och djupt oroande exempel.

Ett inreseförbud utan förklaring

Den 9 december 2025 reste Kemal Yalçın till Turkiet. Han hade renoverat och inrett sitt hus och planerade att tillbringa mer av sitt liv i sitt hemland. Resan hade också ett familjeskäl: hans son skulle förlova sig.

Men vid passkontrollen på İzmir Adnan Menderes flygplats fick han ett besked som förändrade allt:

Han var förbjuden att resa in i Turkiet.

När han frågade varför fick han inget svar. Myndighetspersonalen uppgav att de inte visste orsaken. Hans pass omhändertogs, han fördes till migrationsmyndighetens lokaler på flygplatsen och fick underteckna ett dokument som angav att han inte hade tillåtits resa in. Efter en natt på migrationsmyndighetens förläggning skickades han tillbaka till Tyskland.

En människa som reser till sitt eget hemland, som har ett hus där och som planerat att tillbringa sin pension i landet, stoppas vid gränsen – utan att få veta varför.

Det är svårt att förena ett sådant förfarande med grundläggande principer om rättssäkerhet.

G87 – en kod utan insyn

Senare fick Kemal Yalçın genom sin advokat veta att han hade registrerats med den så kallade G87-koden. Koden har kopplats till bedömningar om hot mot den allmänna säkerheten. Men vad innebär det i just hans fall? Vilka konkreta uppgifter ligger bakom beslutet? Vem har lämnat informationen? Vilken anmälan eller vilket underlag har myndigheterna använt?

Dessa frågor har enligt Yalçın inte besvarats.

Han har överklagat beslutet och anlitat en advokat i Ankara. En process har förts i förvaltningsdomstol och därefter har frågan förts vidare till Turkiets författningsdomstol. Men trots att månader har gått har han fortfarande inte fått någon tydlig och officiell redogörelse för varför han betraktas som ett säkerhetshot.

Här uppstår den avgörande frågan:

Hur ska en människa kunna försvara sig mot en anklagelse som aldrig konkretiseras?

Rätten till försvar förutsätter att den berörda personen får veta vad han eller hon anklagas för. Om orsaken till ett beslut hålls hemlig blir möjligheten att bemöta beslutet i praktiken mycket begränsad. En rättsprocess kan då finnas på papperet, men den enskildes möjligheter att faktiskt försvara sig riskerar att bli tomma ord.

Det räcker inte att hänvisa till en säkerhetskod. En kod är inte en förklaring.

När kritik blir ett säkerhetsproblem

Kemal Yalçın har enligt de uppgifter som lagts fram av hans advokat inga brott eller domar mot sig i Turkiet. Han är författare och har publicerat böcker som behandlar svåra och känsliga frågor. Han har också fått utmärkelser för sitt arbete för vänskap och fred.

Ändå har han förbjudits att resa in i landet.

Hans advokat har framfört att hans författarskap kan vara en möjlig orsak till beslutet. Det finns dock ingen officiell bekräftelse på detta. Men just frånvaron av en förklaring skapar ett allvarligt problem.

Om en författare kan beläggas med en säkerhetskod utan att få veta varför, och om det finns anledning att misstänka att hans böcker eller åsikter ligger bakom beslutet, sänds ett budskap långt utanför den enskilda personens fall:

Skriv inte om sådant som makten inte vill tala om.

Ställ inte frågor om historien.

Utmana inte de berättelser som staten betraktar som heliga.

Det är här begreppet ”turkiskheten” blir centralt. I Turkiet har vissa frågor länge behandlats som särskilt känsliga: statens historia, nationell identitet, minoriteters rättigheter, kurdfrågan, Seyfofrågan och andra ämnen som utmanar den officiella nationella berättelsen. Den som skriver eller talar om dessa frågor riskerar att betraktas som illojal, trots att kritik och historisk granskning är en naturlig del av ett demokratiskt samhälle.

En stat som är trygg i sin demokrati behöver inte frukta böcker.

En demokrati måste kunna tåla obekväma frågor.

Demokratins dubbla budskap

Turkiets problem är inte att landet saknar lagar, domstolar eller demokratiska institutioner. Problemet är den växande klyftan mellan det språk som används utåt och den verklighet som många kritiska röster möter.

Utåt talar staten om demokratisering.

Inåt begränsas utrymmet för kritik.

Utåt betonas rättsstatens principer.

Inåt kan människor mötas av beslut vars konkreta grunder inte redovisas.

Utåt framställs Turkiet som ett modernt och demokratiskt samhälle.

Inåt riskerar författare, människorättsaktivister och oppositionella att behandlas som problem när de uttrycker sådant som makten inte vill höra.

Detta är ett dubbelt budskap som omvärlden inte längre bör acceptera okritiskt.

Demokrati kan inte reduceras till val, parlament och formella institutioner. Demokrati handlar också om rätten att kritisera makten utan att stämplas som ett hot. Den handlar om att kunna skriva om historiska övergrepp, minoriteters erfarenheter och politiska konflikter utan att riskera att förlora sin frihet eller sin rätt att återvända till sitt hemland.

Ett liv i exil – och en ny känsla av hemlöshet

Kemal Yalçın har tidigare levt många år i Tyskland som statslös och långt från sitt hemland. Efter att han 1995 hade frikänts från sina politiska mål i Turkiet kunde han åter resa fritt mellan Tyskland och Turkiet. Den långa perioden av hemlöshet och ofrivillig exil var över.

Men trettio år senare har han på nytt stängts ute från sitt hemland.

Det är svårt att inte se den mänskliga tragedin i detta.

Han hade planerat att tillbringa sin pension i Turkiet. Han hade ett hem där. Han hade familj, minnen och ett liv knutet till landet. Ändå stoppades han vid gränsen och skickades tillbaka till Tyskland.

Ett inreseförbud är därför inte bara ett administrativt beslut.

Det kan innebära att en människa skiljs från sitt hem, sin familj, sitt språk och sitt förflutna.

Det kan återuppväcka känslan av att vara hemlös – trots att man har ett hemland.

Det kan inte accepteras

Turkiet har rätt att skydda sin säkerhet. Alla stater har ett ansvar att agera mot verkliga hot. Men hänvisningar till nationell eller allmän säkerhet får inte bli ett verktyg för att undvika insyn, tysta kritiker eller kringgå grundläggande rättigheter.

Säkerhet får inte användas som ett ord som avslutar varje diskussion.

Om staten anser att en människa utgör ett hot måste det finnas konkreta och rättsligt prövbara grunder. Den berörda personen måste få möjlighet att förstå beslutet och försvara sig. Annars riskerar säkerhetsbegreppet att bli ett politiskt redskap snarare än ett skydd för samhället.

Kemal Yalçıns fall väcker därför frågor som sträcker sig långt bortom en enskild författares öde.

Vilken plats har den fria tanken i dagens Turkiet?

Hur långt är staten beredd att gå för att kontrollera den offentliga berättelsen?

Kan en demokrati kalla sig demokratisk om kritiska röster möts av tystnad, misstänkliggörande och oklara säkerhetsanklagelser?

Och hur trovärdiga är löftena om demokratisering när en författare kan stoppas vid gränsen utan att få veta varför?

Det är inte acceptabelt att en människa ska behöva försvara sig mot en anklagelse som aldrig förklaras.

Det är inte acceptabelt att en författare kan behandlas som ett säkerhetshot utan att de konkreta grunderna redovisas.

Det är inte acceptabelt att staten talar om demokrati inför omvärlden samtidigt som kritiska röster riskerar att berövas möjligheten att fritt tala, skriva och återvända till sitt hemland.

Turkiet måste välja vilket budskap landet vill stå för.

Demokrati kan inte vara en fasad som visas upp för omvärlden medan kritiska röster tystas bakom kulisserna.

Rättssäkerhet måste gälla även dem som skriver obekväma böcker.

Yttrandefrihet måste omfatta även dem som utmanar den officiella berättelsen.

Och ett land som vill betraktas som demokratiskt måste kunna ge tydliga svar när det begränsar en människas grundläggande rättigheter.

Kemal Yalçın väntar fortfarande på ett svar.

Det är inte bara hans rätt att få ett svar som står på spel.

Det handlar också om vilken sorts stat Turkiet vill vara.