Zekiye Cansu har rätt i en sak: vårt syriska alfabet är en ovärderlig del av vårt kulturarv. Det bär vår historia, våra kyrkliga texter och vår litteratur. Där råder ingen oenighet.
Men den verkliga frågan är inte hur vi bäst bevarar ett alfabet. Den verkliga frågan är hur vi räddar ett språk.
Omkring 80 procent av assyrier lever i dag i diasporan. Vi har inget eget land, inget nationellt utbildningssystem och inga statliga institutioner som kan föra språket vidare. Vi växer upp med det latinska alfabetet och lär oss svenska, engelska eller tyska i skolan, medan suryoyo inte får samma utrymme – särskilt inte som läs- och skriftspråk. Den verkligheten kan vi inte bortse från.
Historiskt har språk förts vidare genom samhällen där de talats varje dag och genom institutioner som undervisat i dem. Vi saknar mycket av detta. För ett statslöst folk blir därför varje verktyg som gör språket mer tillgängligt en del av språkets överlevnadsstrategi – inte ett hot mot den.
Modersmålsläraren Simon Barmano berättar hur hans elever frågade: ”Varför läser vi inte som vi talar?” När undervisningen anpassades till modern suryoyo ökade både förståelsen och motivationen. Samma princip bör också gälla skriften.
Den syriska skriften utvecklades i en tid då vårt folk levde samlat, omgivet av sitt språk. I dag lever vi i en helt annan verklighet. Våra dialekter glider allt längre isär samtidigt som vi saknar de institutioner som kan hålla ihop språket. Därför behöver vi ett gemensamt, dialektneutralt latinskt alfabet som kompletterar – inte ersätter – vår historiska skrift.
Originalartikeln lyfter greker, armenier, araber och hebreer som exempel. Men de har egna stater och utbildningssystem som varje dag lär ut sina alfabet. Våra förutsättningar är annorlunda, och därför måste också våra lösningar vara det.
Det betyder inte att vi ska överge vår historiska skrift. Tvärtom. Den kommer alltid att vara en central del av vår historia, vår liturgi och vårt kulturarv. Men den kan inte ensam bära språkets framtid. Sociologen Fuat Deniz konstaterade att ett statslöst folk måste anpassa sina strategier för att bevara sin identitet när livsvillkoren förändras. Ett latinskt alfabet är, enligt min mening, just en sådan anpassning.
Det största hotet mot suryoyo är inte ett latinskt alfabet. Det största hotet är att allt färre talar språket. Om vi vill att suryoyo fortfarande ska talas om hundra år måste vi våga använda de verktyg som ger nästa generation möjlighet att lära sig det.
Jag avslutar med ett försök till en dialektneutral hälsning skriven med latinska bokstäver – ett enkelt exempel på hur vårt språk kan förena snarare än splittra: Šlāme, taudi u yawmā basimā.
Michael Merdoyo är kandidat till Stockholms regionfullmäktige för Medborgerlig samling
