Med över fyra decenniers engagemang inom den assyriska kvinnorörelsen tar Atea Baravdish åter plats som ordförande för Assyriska kvinnoförbundet. Hon vill bygga broar mellan generationer, väcka språkets kraft till liv och inspirera kvinnor att fortsätta kampen för gemenskap, identitet och jämställdhet.

Kan du berätta lite om dig själv och din väg till att bli ordförande för AKF?
Mitt namn är Atea Baravdish, jag är 63 år gammal och har fyra barn och tre barnbarn. Jag kom till Sverige i mars 1980. Samma sommar lades grunden till det som idag är Assyriska kvinnoförbundet – då hette det Assyriska kvinnokommittén. Jag var med redan på det första mötet. Sedan dess har jag alltid varit engagerad, först som suppleant, sedan ledamot, vice ordförande och mellan 1989–1991 även ordförande. Utöver mitt engagemang inom assyriska rörelsen har jag för tillfället ett uppdrag från Norrköpings kommun. Där arbetar jag som kontaktperson för kvinnor som lever i våldsamma relationer.

Vad motiverade dig att engagera dig i Assyriska kvinnoförbundet från början?
Innan jag kom till Sverige ställde jag många frågor som jag inte fick svar på som: ”vem är jag?”, ”varför talar vi ett språk som andra inte förstår?” och ”var kommer jag ifrån?”.
Samtidigt såg jag många orättvisor i samhället, särskilt mellan män och kvinnor. Det blev en stark drivkraft för mig. Jag ville engagera mig och arbeta för jämställdhet och rättvisa och att lyfta den assyriska kvinnans frågor.

Vilka är de viktigaste frågorna för AKF idag, och varför?
En av våra viktigaste uppgifter är att aktivera en ny generation kvinnor som kan ta över. Det är inte lätt, eftersom dagens unga möter andra utmaningar än vi gjorde, men vi har hopp.

Vårt mål är att stärka kvinnor – både i samhället och i sina lokala föreningar. Vi anordnar aktiviteter, projekt och veckoslutskurser där kvinnor från hela Sverige deltar. Vi diskuterar aktuella samhällsfrågor, bjuder in experter och gör workshops som vi dokumenterar.

Hur arbetar ni internationellt för att stärka kvinnors roll i diasporan?
Vi har många gånger rest till hemlandet – Turabdin, Qamishli (Beth Zalin) och Irak – och knutit kontakter med lokala kvinnoföreningar. Förra året tog vi kontakt med våra systrar i Tyskland, Holland och Belgien. Tyvärr lyckades vi inte ordna ett möte då, men vi planerar att försöka igen i år.

Vilka aktiviteter ser du som viktigast för att skapa engagemang?
Kvinnoläger är något vi värnar mycket om. Där får kvinnor från hela landet mötas, fördjupa sig i ett tema och samtidigt ha roligt tillsammans. På kvällarna brukar vi leka gamla bylekar, dansa och berätta historier för varandra.

Hur arbetar ni för att locka yngre kvinnor att engagera sig?
Det är en av våra största utmaningar. De yngre kvinnorna har både kunskap och språk, men kanske inte samma behov av engagemang som vi hade. Ibland ser vi dock en gnista och vi hoppas att den växer till en låga.
Genom våra aktiviteter försöker vi upptäcka dem som visar intresse och uppmuntra dem att ta ansvar. Vi ser glaset som halvfullt, inte halvtomt.

Hur ser du på AKF:s roll i det större samhället när det gäller frågor som jämställdhet och integration?
Jag tycker att AKF har skapat många starka kvinnor som gjort sig hörda i samhällsdebatten. Vi har bidragit till diskussionen om både jämställdhet och integration, och det ska vi fortsätta med.

Vilka mål har du som ordförande – på kort och lång sikt?
På kort sikt vill jag väcka känslan av samhörighet genom språket, särskilt bland yngre kvinnor. Det är deras ansvar att föra vårt språk vidare. Jag vill också ordna paneldebatter mellan yngre och äldre kvinnor, där vi kan utbyta erfarenheter och skapa förståelse för varandra.

På lång sikt vill jag bilda en internationell kvinnokommitté tillsammans med assyriska kvinnor i olika länder. Vi ska kunna dela erfarenheter och samarbeta i stora frågor som språk, traditioner och vardagsliv.

Vilka utmaningar ser du framöver?
En utmaning är att åter bygga upp kvinnosektioner i varje förening – något som försvagades efter pandemin. En annan är ekonomin; om reglerna för stöd förändras kan det bli svårare att bedriva verksamhet.

Om du fick önska fritt – hur skulle den assyriska kvinnans roll se ut om tio år?
Jag hoppas att vi då har lyckats bilda den kvinnokommitté jag drömmer om, där kvinnor från hela vår diaspora arbetar tillsammans för gemensamma mål.

Vad vill du skicka med till assyriska kvinnor – och till läsarna av Huyada?
Känn samhörighet med er identitet och bevara språket.
Vi kvinnor kan göra det omöjliga möjligt – tro på er själva.
Och aktivera era barn i föreningslivet, för det kommer ni att ha glädje av i längden.