Från Facebooksidan Suryoyofood till Nyhetsmorgon i TV4 – Mayka Gulo har blivit en av de främsta rösterna för det assyriska köket. Med tusentals recept i bagaget förbereder hon nu sin första kokbok, en hyllning till mattraditioner som länge levt i hemmen men sällan fått ta plats i det offentliga.

Du har byggt upp Suryoyofood till en plattform som når tusentals människor – hur började din resa med att dela assyriska recept på sociala medier och varför startades plattformen?
Resan började redan 2016. Jag minns hur jag ofta stod i köket med tre små barn omkring mig. Någon ville bli buren, någon ropade mitt namn, någon behövde hjälp med läxorna, medan grytorna puttrade på spisen. På dagarna arbetade jag heltid och försökte balansera allt som hör livet till. Mitt i detta vardagskaos slog tanken mig: vad är det egentligen jag lagar vidare till mina barn? Är det bara maten för stunden, snabbmakaroner och korv för att alla ska bli mätta och jag själv ska orka med vardagen? Eller är det de tunga, doftande suryoyerätterna som kräver tid, tålamod och kärlek, men som bär på generationers historia?

Den frågan växte sig allt starkare inom mig. Jag insåg att det handlade om mer än dagens middag. Det handlade om vilket arv mina barn skulle få med sig. Skulle de växa upp med minnen av vår matkultur, eller riskerade den att sakta blekna bort i takt med vardagens stress och snabba lösningar? Det var då fröet såddes. Jag började skriva ner recepten, fråga mamma och andra släktingar om detaljer jag själv inte kunde, och samla de berättelser som låg gömda i våra rätter. Det var inte bara för min egen skull, utan för barnen och för alla som en dag skulle vilja minnas, lära och smaka på det arv vi bär inom oss.

Jag lade också märke till hur många unga suryoyerfamiljer kämpade med samma sak. Våra traditionella rätter kräver tid, energi och kärlek, och mitt i livet, med jobb, barn och alla måsten, kan det kännas övermäktigt. Många förlitade sig på att våra äldre skulle stå för matlagningen. Men jag kunde inte låta bli att undra: vad händer den dag våra äldre inte längre finns? Vem tar då hand om våra maträtter, våra smaker, våra minnen? Med de tankarna startade jag Facebookgruppen Suryoyofood, där jag försiktigt började dela mina recept och min kunskap.

Till min stora förvåning växte intresset snabbt. Folk hörde av sig, ville ha fler recept och delade sina egna minnen och historier kring maten. Det blev tydligt att behovet av att bevara och dela vår matkultur var större än jag någonsin kunnat ana. Efter några år kände jag att allt detta behövde samlas på ett mer ordnat sätt. 2021 tog jag därför steget och startade min Instagram, MaykasKitchen, där recepten kunde samlas på ett och samma ställe.

Responsen blev överväldigande, så mycket kärlek, frågor och igenkänning. Plötsligt blev det möjligt att på riktigt bygga något som kunde leva vidare och påverka fler generationer. Den värme och uppskattning jag mötte var större än jag någonsin vågat drömma om, och resten… ja, det är historia.

Nu är du aktuell med en egen kokbok som släpps 2026 – hur kom den möjligheten till och vad fick dig att ta steget?
Det började egentligen med alla varma reaktioner och frågor jag fick via Suryoyofood och på mina sociala kanaler, MaykasKitchen. Varje gång jag delade ett recept strömmade kommentarer och meddelanden in från människor som ville laga samma mat hemma. Jag blev rörd över hur många som berättade att de saknade ett enkelt sätt att hitta våra recept samlade, och att min mat väckte minnen och nostalgi. Den påminde dem om känslan när deras mor- eller farföräldrar lagade rätterna vid stora sammankomster, middagar, fester eller högtider.

Flera skrev att de inte hade sett eller blivit påminda om dessa rätter på över 20 år, och att tårarna rann när de kände igen smakerna från sin barndom. Jag insåg då hur mycket det betydde att väcka rätterna till liv igen. Idag är vi flera som delar rätter på sociala kanaler, men när jag började fanns det nästan inget spår av oss. Många uttryckte att de önskade att jag skulle skapa något mer bestående, något som kunde samla och bevara vårt arv.

När möjligheten att ge ut en bok dök upp kändes det därför nästan självklart för mig att ta steget. Jag ville inte bara samla recepten mellan två pärmar, utan skapa något som kunde föra generationer samman. Vår mat är en så viktig del av vårt arv, och tanken på att kunna bevara den på det här sättet fyllde mig både med stolthet och ansvar.

Samtidigt var det också en dröm jag burit på länge som nu gick i uppfyllelse. Att få skapa min egen kokbok, och dessutom göra det tillsammans med ett fantastiskt och engagerat team, kändes nästan overkligt. Alla de där små stegen jag tog från början, när jag stod i köket och delade mina första recept, har lett fram till den här stora milstolpen – och det känns helt magiskt och som en välsignelse att kunna dela den med er.

Vad kan läsarna förvänta sig att hitta i boken?
Boken kommer att innehålla både klassiska assyriska/syrianska recept, de där rätterna som många kanske minns från sin barndom och som doftar av hem och gemenskap, men också nya favoriter anpassade till dagens vardag. För mig har det varit viktigt att inte bara skriva ner recepten, utan också berätta historierna bakom dem, när de brukar serveras, vilken betydelse de har och de minnen som ofta följer med varje rätt.

Jag vill att boken ska vara mer än en samling recept. Den ska kännas som en resa in i vår matkultur, där varje rätt öppnar en liten dörr till vår historia. Doften av nybakat bröd, känslan av att sitta runt ett stort matbord med familjen, traditionerna vid högtider, allt det vill jag förmedla genom boken.

Målet är att den som lagar maten inte bara ska få goda smaker på tallriken, utan också känna stolthet, igenkänning och kanske en liten längtan hem. För den som inte är assyrier/syrian hoppas jag att boken kan ge en inblick i en rik, varm och levande matkultur som förtjänar att ta plats. Och för oss assyrier vill jag att boken ska bli som en skattkista, något man kan återvända till, dela med sina barn och bevara för framtiden.

Bild på assyrisk mat från medverkandet i TV4 Nyhetsmorgon

 

Du nämner ofta vikten av att bevara och föra vidare det assyriska arvet genom maten – vad betyder det för dig personligen?
För mig handlar det om så mycket mer än själva maten. Det handlar om identitet, tillhörighet och rötter. Våra recept bär på minnen, traditioner och berättelser som har förts vidare genom generationer. Även om man kanske inte pratar språket flytande, kan man ändå mötas runt ett dukat bord och känna samma gemenskap.

Maten blir ett språk i sig, ett sätt att föra vidare kärlek och kultur utan ord. När jag lagar en rätt som mina föräldrar eller morföräldrar lagade, känner jag en stark koppling både bakåt till våra förfäder och framåt till mina barn. Det är en kedja som binder oss samman över tid och avstånd.

Genom maten kan vi hålla vårt kulturarv levande, samtidigt som vi öppnar dörren för andra att upptäcka vår rikedom. För mig är det ett sätt att bevara vår identitet och samtidigt bygga broar till omvärlden.

När du gästade TV4 Nyhetsmorgon och lagade assyrisk fastemat fick du ett varmt mottagande – hur kändes det att visa upp din matkultur i direktsänd tv?
Det var en helt fantastisk känsla att få stå där på TV4 Nyhetsmorgon och representera vårt kök och våra traditioner. Jag minns hur hjärtat slog lite snabbare när kamerorna rullade, men samtidigt fylldes jag av stolthet över att få visa upp vår matkultur för en större publik. Den värme och nyfikenhet jag möttes av från både tittare och teamet på plats bekräftade något viktigt för mig: maten har verkligen kraften att beröra människor, oavsett bakgrund eller språk. Varje rätt berättar sin egen lilla historia, och att få dela den med andra gav mig en enorm glädje och tacksamhet.

Att dessutom få möjlighet att öppna upp om vår tro och vår fasta var något oerhört viktigt och stort för mig. Att låta Kristus lysa igenom tv-rutan kändes som något mycket större än mig själv, det var allt jag kunde önska. Även om det bara var en liten del av min resa och den väg som Kristus har lagt framför mig, kände jag att detta ögonblick var en del av hans verk. Att få berätta om honom, låta vår tro synas och förstås, gav mig en djup känsla av tacksamhet. Han var i fokus, vår Herre och Gud, och jag insåg att jag bara var ett av hans verktyg. Att kunna använda min röst och min mat som ett sätt att lysa upp och dela en del av vår tro kändes både ödmjukt och kraftfullt på samma gång.

Bilder från Maykas kokbok

Om du blickar framåt – vad drömmer du att kokboken och ditt arbete med matlagning ska bidra med, både för det assyriska köket och för nya generationer?
Jag drömmer om att fler människor, både i Sverige och internationellt, ska få upptäcka vårt kök och förstå dess rika smaker, traditioner och historia. Att suryoyo-mat ska få en självklar plats i det svenska matlandskapet. För de yngre generationerna hoppas jag att boken inte bara blir en samling recept, utan en bro tillbaka till deras rötter.

Jag vill att den ska väcka nyfikenhet, stolthet och en känsla av tillhörighet. Att de som kanske inte lagar dessa rätter till vardags ska kunna känna dofterna, minnena och gemenskapen som våra maträtter bär med sig. Min förhoppning är att boken blir ett verktyg för att hålla vår kultur levande, ett sätt för nya generationer att ta del av vårt arv och känna stolthet över det.

Finns det något övrigt du vill hälsa våra läsare och ungdomar?
Jag vill säga till alla, särskilt till ungdomar: var stolta över ert ursprung och våga vara nyfikna på era traditioner. Våra rötter är en styrka som ger oss både identitet och gemenskap. De binder oss samman med dem som kom före oss och ger oss kraft att växa, precis som grenar som är bundna till stammen, utan vilken de inte kan bära frukt (Johannes 15:5).

Maten är ett fantastiskt sätt att hålla kulturen levande och samtidigt dela den med andra. Genom dofter, smaker och berättelser kan vi skapa möten mellan människor, bygga broar över tid och rum och låta vår historia leva vidare på ett sätt som alla kan förstå. Varje rätt blir en länk i kedjan mellan generationer, en påminnelse om vem vi är och var vi kommer ifrån, och en möjlighet att ge nästa generation samma känsla av tillhörighet och stolthet.

//Mayka Gulo