Muharrem Erbey är en kurdisk författare som bland annat har skrivit boken Günahkârlar Kalesi (”Syndarnas fästning”) på turkiska. Boken är en berättelseroman som handlar om förtrycket, förföljelserna och morden under folkmordet Seyfo 1915. Berättelserna i boken bygger, enligt författaren, på verkliga händelser samt en rad undersökningar och intervjuer, bland kurder, assyrier och armenier. Fehmi Barkarmo, som tolkade åt författaren under hans föreläsningar i Södertälje 3 juni och i Hallunda 4 juni, har för Huyadas räkning intervjuat honom.

 

Vem är Muharrem Erbey? Kan du kort presentera dig för våra läsare?
Jag föddes 1969 i Diyarbakır. Min första dikt publicerades 1981 i barntidningen Furi. Sedan 1998 har mina artiklar, noveller, essäer och intervjuer publicerats i en rad nationella och internationella kultur- och konsttidskrifter, tidningar och på olika webbsidor. Många av dessa texter har översatts till språk som engelska, tyska, svenska, italienska, norska, spanska och arabiska.

Jag har gett ut böckerna Yitik Şecere (2004), Barış Hikâyeleri Seçkisi (2006), Babam Aharon Usta (2018), Tahir Elçi Hikâyesi (2018) och Günahkârlar Kalesi – Jacob ile Amina (2022).

För mitt arbete inom litteratur, fred och mänskliga rättigheter har jag tilldelats flera utmärkelser: Ankaras advokatsamfunds novellpris 1999, Ümit Kaftancıoğlu-novellpriset 2007, Ludovic Trairieux internationella pris för juridik och mänskliga rättigheter 2012, norska PEN:s yttrandefrihetspris 2014 samt Tucholskypriset av svenska PEN samma år.

Mina noveller har också inkluderats i flera litterära antologier, bland annat Yaşar Kemal Öykü Seçkisi (2016) och Oğuz Atay Öykü Seçkisi (2018). En av mina noveller publicerades 2023 i Storbritannien i antologin 2046 yılında Mahabad, som tidigare tilldelats ett översättningspris i Storbritannien 2022. Den har även getts ut i USA, Kanada samt i Spanien – både på baskiska och katalanska.

Jag var ordförande för människorättsföreningens avdelning i Diyarbakır när jag arresterades i december 2009. Jag satt fängslad i fyra och ett halvt år. Efter att ha dömts kunde jag inte längre utöva mitt yrke på länge. Jag har även varit politiskt aktiv. Nu har jag återgått till det jag gjorde som barn – jag skriver.

Hur uppstod idén till din bok Günahkârlar Kalesi (”Syndarnas fästning”)? Vad var ditt syfte med boken?
Jag växte upp med kurdiska sagor som min mormor berättade för mig. Därför har jag alltid haft en kärlek till berättandet och en stark drivkraft att berätta och skriva. Jag tycker om att iaktta min omgivning – det slutna samhället, folken, tron och det som är tabu. Min nyfikenhet väcktes kring de folkgrupper som kallades Fılle, det vill säga armenier och assyrier, och jag började forska kring deras historia.

När jag insåg vilken central roll de haft i vår kultur, vårt kök, vår livsstil och historia, kände jag ett ansvar att lyfta fram deras berättelser och de trauman de utsattes för under folkmordet 1915. Genom boken ville jag synliggöra detta, och samtidigt reflektera över begreppet synd.

Jag vände mig särskilt till kurderna och försökte tala om att de var ansvariga för händelserna 1915. Jag uppmanade till uppgörelse och försoning – att vi ska acceptera det som hänt, öppna ett nytt kapitel och bygga en framtid tillsammans.

Jag skrev också om yezidier och aleviter. Jag ville betona att olikheter är en rikedom och att samlevnad är nödvändig – särskilt i en tid präglad av konflikter. Boken är i grunden en inbjudan till fred.

Vilken målgrupp riktar sig din bok till?
Till alla som tycker om att läsa och som är intresserade av litteratur, historia och de urgamla armeniska och assyriska folken – och vår gemensamma kulturella rikedom. Boken riktar sig till alla som vill förstå det som hänt.

Hur har Günahkârlar Kalesi tagits emot? Hur har både myndigheter och de minoritetsfolk du nämner i boken reagerat?
När det gäller händelserna 1915 befinner sig både det turkiska och det kurdiska samhället i ett ”det var inte vi”-läge. Jag skrev Aram och Leyla genom att undersöka osmanska, kurdiska, armeniska och assyriska källor, och hänvisar till dessa i de 18 intervjuer som utgör grunden för boken.

Jag insåg att sanningen ser olika ut beroende på vem man frågar. Jag försökte förhålla mig så objektiv som möjligt.

Inom det kurdiska samhället, särskilt bland dess intellektuella, möttes boken med viss oro och förvåning. Några sade: ”Våra farföräldrar skyddade dem”, medan andra menade att ”det var osmanerna som låg bakom, men att man nu försöker lägga skulden på kurderna”.

En debatt har startat. Den assyriska befolkningen visade intresse och tackade. Jag uppmanade kurder, armenier och assyrier att själva bearbeta sin historia – eftersom vi fortfarande lever tillsammans. Jag sa: ”Uppgörelse läker.”

I din bok beskriver du våldet, plundringarna och övergreppen mot de kristna folken i detalj. Men något mycket viktigt saknas: du använder aldrig ordet folkmord. Under din föreläsning i Hallunda förklarade du att termen inte existerade före 1948. Men samma sak gäller för förintelsen – ändå kallas det för folkmord. Varför undviker du termen folkmord för armenier, assyrier och pontiska greker? Kastar inte detta skugga över bokens trovärdighet?

Nej, det tycker jag inte. Jag undviker inte termen folkmord – tvärtom använder jag den öppet i intervjuer och samtal. Men i romanen har jag valt att använda de benämningar som de berörda folken själva använde vid den tiden. Armenierna kallade det Aghed eller Medz Yeghern (den stora katastrofen, assyrierna kallade det Seyfo (svärdets år). Jag ville ge röst åt deras upplevelser med deras egna ord.

När nazisterna begick förintelsen mot judar användes först ordet Holocaust (från grekiska) eller Ha-Shoah (hebreiska för katastrof).

Det var först 1948 som FN antog termen folkmord, det myntades av juristen Raphael Lemkin under 1940-talet. Efter det har man kallat händelserna 1915 och 1944 för folkmord.

Du lyfter fram minoriteternas lidande. Har du sett någon vilja till uppgörelse eller empati hos turkiska och kurdiska läsare?
Ja, jag har sett empati. Många blev förvånade. Många reagerade och sade: ”Hur kunde detta hända?”. Då visade jag källförteckningen i slutet av boken. Jag kunde styrka mina påståenden med dokumentation. Under intervjuer kom det många frågor, och jag har varit förberedd på dem.

Folk började tänka och diskutera. Vissa sa: ”Det vi visste var något helt annat, hur kan det ha varit så? Vissa gick hem och började själva forska, skicka mig dokument, vittnesmål och bevis. Diskussioner har påbörjats på många håll, och fler kommer. Det är nödvändigt. Vi kan inte öppna ett nytt kapitel utan uppgörelse.

Min största läsekrets har hittills varit assyrier och kurder, men även armenier och turkar har läst och hört av sig. Jag är övertygad om att uppgörelse och diskussion om 1915 har inletts på flera håll. Boken har ännu inte nått ut till alla – men när den har gjort det kommer debatten att fortsätta. Första upplagan är slutsåld. Nya upplagor och nya stadsturnéer är på gång. Vi behöver mer diskussion.

Har du nya projekt på gång? Är denna bok första delen i en serie?
Ja, Günahkârlar Kalesi är första delen i en planerad trilogi. Den tredje boken kommer att ta sin början 1980 och fokusera på uppgörelseprocessen. Kurderna kommer att ha en central roll, men även armenier och assyrier.

Vi har inget annat val än att tala, diskutera, göra upp, be om ursäkt och försonas. Vi bor på samma plats. Våra butiker, hus, trädgårdar och åkrar ligger intill varandra. Våra höns och får beblandas. Vi dricker vatten från samma källa. Vi har gift oss med varandra. Vi har delat både sorg och glädje.

År 1915 fanns det också kurder som motsatte sig massakrerna, som gömde och skyddade armeniska och assyriska barn. Men det fanns även de som deltog i övergreppen – ofta utan politisk medvetenhet, på grund av religiös retorik, propaganda eller personlig vinning. Vi måste våga se hela sanningen.

Endast genom uppgörelse, förlåtelse och ömsesidig omfamning kan vi läka ett öppet sår och öppna ett nytt kapitel tillsammans.

En reflektion av intervjuaren

Muharrem Erbey har en lång och väletablerad meritlista när det gäller engagemang för mänskliga rättigheter och demokrati. Han är dessutom djupt insatt i de konflikter som rör relationen mellan den turkiska staten och minoritetsgrupper, liksom i de spänningar som finns mellan olika minoriteter. Men när det gäller just assyrierna, deras interna konflikter och de katastrofala händelser som drabbat vårt folk – däribland folkmordet 1915 – väcker vissa delar av hans resonemang berättigade frågor om avsikten bakom orden.

Jag syftar särskilt på det faktum att Erbey i sin bok Günahkârlar Kalesi (”Syndarnas fästning”) undviker att använda begreppet folkmord för att beskriva de systematiska massakrerna på assyrier, armenier och pontiska greker. I stället hänvisar han till att termen inte fanns före 1948, då den antogs av FN – ett argument som förvisso är historiskt korrekt, men som inte håller fullt ut, eftersom även förintelsen av judarna i dag benämns som ett folkmord, trots att begreppet inte fanns då heller.

Detta gör hans val att inte använda ordet folkmord i den skriftliga framställningen svårt att förstå – särskilt då han i samma bok detaljerat redogör för våldet, övergreppen och massakrerna. Det räcker inte, enligt min mening, att hänvisa till att han använder begreppet i intervjuer och föreläsningar. Det skapar en viss diskrepans som väcker frågor.

Samtidigt vill jag understryka att det inte är min avsikt att misstro hans intentioner. Erbey visar mod när han tydligt och öppet uppmanar det kurdiska samhället att erkänna sitt ansvar och sin delaktighet i de fasansfulla händelserna 1915. Det är i sig betydelsefullt – och inte självklart, vare sig i Turkiet eller inom den kurdiska rörelsen.

Men vi assyrier måste ändå vara försiktiga. Vi bör inte okritiskt hylla varje författare eller intellektuell som nämner Seyfo i sin text – oavsett om hen är kurd, turk eller tillhör någon annan grupp. Vår smärtsamma historia kräver eftertanke, noggrannhet och vaksamhet. Vi måste läsa litteratur om vårt öde med kritiska ögon – inte för att misstänkliggöra, utan för att skydda minnet av våra martyrer och undvika att deras historia används för andras syften.

Det handlar inte om att skapa misstankar mot någon individ, och än mindre om att smutskasta en enskild person. Men innan vi öppnar våra hjärtan och vår famn, bör vi försäkra oss om att den vi möter inte bär på en dold agenda – utan verkligen är beredd att tala hela sanningen.