Krönika skriven av Tobil De Basso om fackeltåget i Jönköping till minne av att det passerat 110 år sedan folkmordet Seyfo.

 

Den 24:e augusti samlades vi i Jönköping. Mer än 700 människor gick sida vid sida med facklor i händerna – för att minnas, för att sörja, men också för att visa styrka. Det blev en kväll då historien mötte framtiden och splittring förvandlades till gemenskap.

Den 24:e augusti i Jönköping bar vi inte bara facklor – vi bar vår historia, vår sorg och vår styrka. För första gången på länge var vi fler än 700 människor- Assyrier/ syrianer/ kaldéer som gick sida vid sida för att minnas Seyfo, folkmordet som också drabbade armenier och greker.

Det var mer än ett fackeltåg.

Det var ett bevis.

I skymningen vajade våra flaggor. Flaggor som en gång skapats för att skilja oss åt, för att betona olikheter och skapa splittring mellan syskon. Men den kvällen vajade de inte i konflikt. De vajade sida vid sida, burna av samma vind och med samma vision. Bilden blev starkare än tusen ord. Den lögn som i över hundra år försökt säljas till vår värld hade fallit. Det omöjliga var plötsligt möjligt.

När vi stod samlade vid Rådhusparken blev bilden ännu mäktigare. Vid vår sida fanns kyrkans röster: Abouna George, Abouna Elias, Abouna Semir, Abouna Mattias och Abouna Jahkoub – präster som burit vår tro genom generationer. Deras närvaro var mer än ceremoniell; den var en påminnelse om att vår kamp inte bara handlar om historiska fakta, utan också om vår andliga och kulturella överlevnad.

När Nagham Moussa stod på scen och sjöng föll tårar lika naturligt som att facklornas lågor brann. Hennes ord bar oss tillbaka till våra förfäders smärta, men också framåt – mot en framtid där vi inte längre är bundna av splittring. Tord Sundqvists ord av erkännande ekade i luften, och i den stunden blev kampen inte bara vår, utan också sedd och bekräftad.

I människors ögon såg jag tårar som föll tyst, leenden mitt i smärtan. En känsla svår att beskriva men omöjlig att förneka. Det var en blandning av sorg och stolthet, av smärta och hopp. Det var känslan av att höra ihop, av att äntligen se oss själva som vi alltid borde ha gjort: som ett folk.

Det är lätt att tala om historien i termer av nederlag och splittring. Men denna kväll i Jönköping visade vi något annat. Vi visade att vi kan vara enade. Vi visade att lögnerna inte längre kan definiera oss. Seyfo tog livet från våra förfäder, var tänkt att skilja oss från vår historia och låta våra barn vandra ensamma och planlösa genom framtiden, men i stället gav det oss gemenskap, tillhörighet och förening.

Och när vi gick där, med våra facklor som lyste upp gatorna, kändes det som om våra förfäder gick med oss. Som om deras röster viskade i vinden: ”Detta är bara början – en början som växer ur det som en gång skulle ha varit vårt slut.”