I Tur Abdins bergslandskap, där assyrisk kristendom en gång föddes, fylls byarna med liv igen. Två händelser denna månad – jubileet i Kafro och återinvigningen av klosterbyn Dayro du Slibo – visar att regionen inte längre bara är ett minnesmärke över det förlorade, utan en plats där assyrier på nytt väljer att bygga hem.

Kafro – från spökby till förebild

Den 9 september samlades närmare 3 000 assyrier i Kafro för att fira tjugo år sedan de första familjerna vände hemåt. Byn tömdes nästan helt under 1980-talets oroligheter, och stod därefter tyst i nästan två decennier.

Vändpunkten kom 2006, när fjorton pionjärfamiljer lämnade sina liv i Tyskland, Sverige och Schweiz för att flytta tillbaka. De möttes av en by utan infrastruktur. Fem års arbete krävdes för grundläggande infrastruktur. Idag bor drygt 40 familjer permanent i Kafro, ett exempel och en förebild som spridit sig till omgivande byar.

Bild från våren, tagen på byn från distans – Bild hämtad från Assyria Post
Dayro du Slibo – byn inuti klostret

Några mil bort ringde kyrkklockorna den 13 september över en plats utan motstycke i hela Assyrien. Dayro du Slibo – ”Korsets kloster” – återinvigdes efter års renovering. Det unika är strukturen: hela byn lever inuti klostret. Genom den enda porten möts besökaren inte av ett kloster i vanlig mening, utan av familjehus i honungsfärgad kalksten, sammanflätade med fyra urgamla kyrkor. De höga murar som en gång skyddade munkar skyddar idag familjer.

Renoveringen, finansierad av byns diasporaföreningar i samarbete med lokala myndigheter, handlade inte bara om att laga sten – utan om att göra återvändande möjligt. Familjer från Midyat, Hah och Tur Izlo anlände redan på morgonen, tillsammans med diasporagäster som stod på platsen för första gången sedan deras far- och morföräldrar tvingades lämna den.

Bild från insidan av Dayro du Slibo före renoveringen: Bild hämtad från Assyria Post
Ett mönster större än enskilda byar

Kafro och Dayro du Slibo är del av ett mönster som tar fart i Tur Abdin efter decennier av avfolkning. Det märks även utifrån: en UNESCO-delegation besökte nyligen regionen för att bedöma flera historiska assyriska kyrkor och kloster inför en eventuell plats på världsarvslistan.

Ett internationellt erkännande kan öppna dörrar för bevarande och finansiering – men väcker också en fråga värd sin egen uppföljning: vem får äga och definiera arvet när utomstående institutioner kliver in? Just nu är det ändå folket själva som skriver historien på plats, innan någon annan hinner göra det åt dem.