Vi assyrier lever i en tid då vårt folk står inför betydande utmaningar, både i hemlandet och i diasporan.
I våra historiska hemländer fortsätter den assyriska närvaron att minska. Samhällen som en gång präglades av ett rikt kulturellt och socialt liv töms successivt på människor. Familjer lämnar sina hem, och kampen för att bevara språk, kultur och historia blir allt svårare för varje generation.
Samtidigt lever hundratusentals assyrier runt om i världen. I Sverige har vi frihet, demokratiska rättigheter, utbildningsmöjligheter och ekonomiska förutsättningar som våra föräldrar och farföräldrar bara kunde drömma om.
Ändå kvarstår en obekväm fråga:
Varför är vi så tysta?
Vi brukar uppskatta att assyrier i Sverige utgör omkring en procent av befolkningen. Om det stämmer är vi inte någon obetydlig grupp. Tvärtom. Vi är tillräckligt många för att påverka val, lyfta frågor i samhällsdebatten och skapa ett betydande politiskt inflytande.
Ändå hamnar vi ofta i bruset.
Vi har företagare, akademiker, jurister, läkare, lärare, tjänstemän och entreprenörer. Vi har byggt framgångsrika liv genom hårt arbete och uppoffringar. Vi har starka nätverk, utbildning och resurser. Många andra grupper med betydligt färre människor har lyckats skapa större politiskt genomslag än vi.
Problemet är inte brist på kompetens. Problemet är att kompetensen alltför sällan omvandlas till organiserad politisk kraft.
När Sverige nu går till val mobiliserar olika grupper för sina intressen. De identifierar viktiga frågor, bygger nätverk, utbildar unga ledare och arbetar långsiktigt för att påverka politiska beslut. De förstår att demokrati inte bara handlar om att rösta vart fjärde år. Demokrati handlar om att vara närvarande där besluten fattas.
Men var finns den assyriska mobiliseringen?
Var finns samtalet om hur vi ska stärka vår representation i kommuner, regioner och riksdagen? Var finns strategierna för att få fram fler unga politiker, fler opinionsbildare och fler beslutsfattare från vårt folk?
Frågorna är dessutom mer aktuella än på mycket länge. Det blåser politiska vindar i Sverige som direkt berör många minoritetsgrupper. Modersmålsundervisningen ifrågasätts allt oftare. Kulturella bidrag och stöd till civilsamhället diskuteras och riskerar att minska. Samtidigt förs en allt starkare debatt om assimilering snarare än integrering, där människor förväntas anpassa sig till majoritetssamhället i högre grad än tidigare.
Oavsett politisk hemvist borde detta få oss att stanna upp.
Om möjligheterna att föra vidare vårt språk till nästa generation begränsas, om våra kulturella institutioner får svårare att verka och om förutsättningarna för att bevara vårt arv förändras, varför hörs då inte våra röster tydligare i den offentliga debatten?
Varför använder vi inte de demokratiska verktyg som står till vårt förfogande?
Alltför ofta nöjer vi oss med att diskutera problemen vid middagsbordet, i föreningslokalerna eller på sociala medier. Vi uttrycker frustration och oro, men frustration är inte detsamma som inflytande.
Demokrati belönar inte tystnad.
Inflytande skapas genom organisering, deltagande och uthållighet. Ingen grupp får genomslag genom att vänta på att någon annan ska föra dess talan.
Våra föräldrar och farföräldrar kom till Sverige med hopp om trygghet och framtid. De arbetade långa dagar, byggde företag, utbildade sina barn och skapade möjligheter som tidigare generationer saknade. De gjorde enorma uppoffringar för att ge oss en starkare position i samhället.
Nu är frågan om vi är beredda att förvalta det arvet.
Det handlar inte om att alla ska rösta på samma parti eller dela samma politiska uppfattning. Tvärtom. Ett demokratiskt folk ska rymma olika åsikter. Men vi måste förstå värdet av att finnas representerade i de rum där besluten fattas.
För när vi inte deltar lämnar vi plats åt andra att definiera våra frågor, våra behov och vår framtid.
Om vi verkligen utgör omkring en procent av Sveriges befolkning borde vi vara en betydligt starkare röst i samhällsdebatten än vad vi är idag. Vi borde se fler assyriska kommunpolitiker, fler riksdagsledamöter, fler experter, fler ledarskribenter och fler samhällsbyggare som formar morgondagens Sverige.
Vi är tillräckligt många för att räknas.
Tillräckligt etablerade för att höras.
Och tillräckligt fria för att agera.
Därför är den viktigaste frågan inte om vi har möjlighet att påverka.
Den viktigaste frågan är varför vi inte använder det politiska redskapet bättre än vi gör idag.
För om inte vi tar ansvar för vårt inflytande, vem ska då göra det åt oss?
Och om inte nu, när?
