Vem räknas som assyrier – och vem bestämmer det? Frågan är inte ny. Den är minst 4000 år gammal, visar en färsk akademisk bok som gräver fram svaret ur lertavlor och kungliga inskriptioner.
I november gav Cambridge University Press ut boken Ancient Assyrians: Identity and Society in Antiquity and Beyond av historikern Jonathan Valk. Boken, på 338 sidor, ställer frågan: vad innebar det att vara assyrier under det andra årtusendet f.Kr.? Svaret var inte detsamma från ett sekel till ett annat.
Från sluten stadsstat till växande rike
Valk bygger sin analys på tiotusentals brev och dokument – dels från en assyrisk handelsdiaspora i det som i dag är Turkiet, dels från statens administration i Assur, norra Irak. Källorna gör det möjligt att följa hur assyrisk identitet förändrades i grunden på bara ett par sekler.
Under den fornassyriska perioden (ca 2000–1650 f.Kr.) var Assur en liten, tätt sammanhållen stadsstat. Att vara assyrier var något exklusivt – man gifte sig i regel inom gruppen och gränsen mot omvärlden var skarp.
Ett par århundraden senare, under den mellanassyriska perioden (ca 1400–1050 f.Kr.), hade Assur i stället blivit centrum i ett erövrande kungarike som lade under sig stora delar av Irak och Syrien. Nu vidgades definitionen: assyrier blev helt enkelt alla som var undersåtar under den assyriska kungen – en grupp som växte i takt med att riket erövrade nytt land.
Samma folknamn, men två helt olika sätt att förstå vad det betydde. Valks poäng är att identitet aldrig är statisk – den formas av vilket samhälle den lever i, och förändras med det.
Fröet till en större assimilering
Det mönster Valk beskriver för den mellanassyriska perioden – att assyrisk tillhörighet vidgas i takt med att riket växer och lägger nya folk under sig – är, enligt andra forskare, ett tidigt frö till något som senare skulle bli betydligt större. Under den nyassyriska perioden, några århundraden efter Valks tidsspann, erövrade Assyrien flera arameiska kungadömen i Syrien och införlivade deras befolkning i riket.
Att dessa och andra erövrade folk med tiden själva kom att räknas – och räkna sig själva – som assyrier bekräftas av annan assyriologisk forskning, framför allt av forskaren Simo Parpola, som har visat hur en expanderande assyrisk identitet successivt absorberade araméer och andra folkgrupper inom riket. Det är också en del av förklaringen till att dagens assyrier talar en arameisk/syrisk dialekt snarare än det ursprungliga akkadiska språket – även om det akkadiska arvet inte försvann helt. Moderna assyriska dialekter som Sureth och Surayt bär fortfarande många spår av akkadiska ord och uttryck, ett lingvistiskt eko av det språk som en gång talades i Assur.
Samtidigt visar språkforskningen på ett annat, minst lika viktigt spår av kontinuitet: namnet självt. Trots att språket bytte skepnad fortsatte folket att kalla sig själva samma sak, på sitt eget språk, genom årtusendena – Ashuraye, Suraye, Suroye. Enligt assyriologen Robert Rollinger är det ingen tillfällighet att dessa former liknar varandra: han har visat att även det grekiska namnet ”Syria” i grunden är en förkortning av ”Assyria”. Namnet vandrade alltså inte bort från sitt ursprung – det är samma namn, buret av samma folk, hela vägen.
Om författaren
Jonathan Valk forskar vid det spanska forskningsrådet CSIC och är docent i forntida Främre Orienten-studier vid Helsingfors universitet. Han är även medredaktör för Ancient Taxation: The Mechanics of Extraction in Comparative Perspective (New York University Press, 2021)
