Det är väl känt att vår historia och vår civilisation började för mer än 6 000 år sedan i Mesopotamien (Bethnahrin), i synnerhet i det område som ligger mellan Babylon och Nineve. Denna kultur och historia har formats av våra förfäder sumererna, akkadierna, babylonierna och naturligtvis av våra assyriska förfäder. Vi kan inte med vetenskaplig exakthet avgränsa den första fädernejorden, där den mesopotamiske mannen levde. Vi vet inte heller exakt vilket datum han kom till detta land.

Den vetenskapsman som sysslar med historia kan bekräfta att mänskligheten, varken förr eller senare, har sett en så mäktig och mångsidig kultur som den som föddes, växte och utvecklades i Bethnahrins jord. Denna kultur som genom sina stora gärningar har berikat mänskligheten med så mycket vid den tidpunkten av mänsklighetens sociala framåtskridande.

Våra förfäder talade ett semitiskt språk, som innehöll många närliggande dialekter. Man kan ändå säga att det bara var ett språk, eftersom alla de olika dialekterna hade ett gemensamt ursprung. Och det berodde bl a på geografiska, ekonomiska, politiska eller religiösa förhållanden om man hörde till det sumeriska babyloniska, akkadiska, kaldeiska eller det assyriska dialektblocket.

Detta språk existerar fortfarande till stor del i våra böcker vad gäller ordförråd och grammatik och det talas också av vårt folk; naturligtvis med hänsyn tagen till att ett språk undergår förändringar genom seklen, parallellt med övrig utveckling i samhället. (Bokstaven ”shin” var den dominerande bokstaven i detta språk”, jämfört t ex guden Ashur och även många kungars namn, som innehåller detta ljud).

Dessa olika semitiska folkgrupper, som bodde i Mesopotamien, började så småningom att bygga stora byar och samhällen. Allt eftersom utvecklingen hela tiden skred framåt – kulturellt och materiellt – växte dessa samhällen. Till slut hade de grundat de stora stater och imperier som fanns i vår förgångna kultur. Grupperna tvistade och kom i konflikt med varandra och var och en av de stora folkstammarna försökte att ta makten. I strider erövrade de omväxlande från varandra de bästa produktions- och försvarsmedlen – genom dessa strider har dessa grupper blandats historiskt.

Dessa semitiska grupper, inklusive det arameiska blocket, hade liknande religion och liknande gudar, vilket ledde till liknande religiösa traditioner, namn och myter (t ex Gilgamesh). Största delen av den arameiska gruppen emigrerade dock till Damaskus och Hamah under Sargon II:s dagar (700-talet f Kr). De odlade jorden och införde olika hantverk för att kunna producera medel för sin existens och utveckling.

Ur den sumeriska civilisationen steg den akkadiska och dess stat; ur den akkadiska steg den babyloniska med sin stat; och ur den sumeriska, akkadiska och babyloniska (kaldeiska) civilisationen steg den assyriska, vilken sträckte ut sitt herravälde på resterna av dessa kulturer och stater och grundade den första centrala assyriska staten och därefter det assyriska imperiet, som kom att leda människans historia i denna del av världen fram till Nineves fall den 28 augusti år 612 f Kr. Det är helt klart att namnet Ashur härstammar från de assyriska stammarna i och runt staden Ashur vid Tigris stränder och från stadens gud med samma namn, Ashur.

Konflikterna och ibland krigen mellan de två stora systerstäderna Babylon och Nineve gällde vilken stad som skulle vara den dominerande staden, d v s vilken av städerna som skulle ha den styrande makten. Krigen gällde alltså inte att erövra och förslava den andra staden. Men när Belshasar och Nebukadnessar (kungar i Babylon) allierade sig med perserna för att få Nineve att falla vilket också skedde år 612 f Kr skapades också omständigheter som kom att leda till Babylons eget fall år 530 f Kr – just genom perserna.

Den första centrala assyriska staten i Ashur, Kalah, Dorsharokin och Nineve utvecklades genom tidens gång till ett mycket stort imperium från 1300-talet f Kr och många hundra år framåt. Kungar under det assyriska rikets storhetstid:

Ashur-Ubalit (1340)
Tukulti Urta I (1232)
Tiglath Pileser I (1100)
Ashur-Nasir-Apal (885-860)
Shalmaneser III (746-728)
Shargon (722-705)
Sennacherib (705-681)
Esarhaddon (681-668)
Ashur-Bani-Apal (668-626)

Under den store kungen Tiglath Pileser I:s dagar sträckte sig imperiets gränser ända upp till medelhavets stränder och alla olika folk och stammar som levde I detta imperium hade rätt att kalla sig assyrier – de blev assyriska medborgare.

Här kan sägas, att i dessa dagar (från 1300-talet f Kr och framåt till Nineves fall år 612 f Kr, till Babylons fall år 538 f Kr och därefter då Haran var den ledande staden) var namnet Ashur och Assyrien det ensam dominerande namnet på folket och land i den delen av världen, och förblev så ändå fram till Kristi födelse.

År 331 f Kr besegrade Alexander den store Ashurs rike och intog Babylon. Under hans tid ersattes namnet Ashur med Assyr och Ashuria med Assyria, eftersom sh-ljudet inte fanns i det grekiska språket. Följaktligen ersattes så småningom alla namn som innehöll sh-ljud med s-ljudet. Så ändrades t ex Chamiramat till Semiramis, Charkon till Sargon, Charo till Saro osv. Och ända fram till våra dagar frågar assyrierna sin vän ”Assuriai ’a hat?”, vilket betyder ”Är du assyrier eller inte?”. Och ordet åshoråjo’thå är det samma som åssoråjo ’thå (assyrisk), dvs. bara en ersättning av sh med s.

Det är alltså inte alls som en del av våra präster har sagt i några århundraden och även säger än idag, att vi har fått vårt namn från en historisk person, som hette Cyrus (539 f Kr). När vi vet att det stora namnet Ashur och dess stora imperium assyrierna var ett dominerande namn i hela världen i mer än 1000 år innan denne Cyrus; Prästerna i vår kyrka har försökt att tänka ihop oss med detta Cyrusnamn, för att eliminera våra hedniska assyriska namn och ge oss, ett annat namn som vårt folk inte har någon historisk anknytning till.

Kristendomens inträde
Efter det att våra förfäder förlorat den politiska och militära makten omkring 600-talet f Kr blev de förföljda och förslavade och dignade under bl a personers, grekers och romares förtryck. De fann nu sin frälsning i den nya läran, kristendomen, som manar till fred och godhet och på samma gång lovar de troende att komma till himlen. En himmel som är mycket långt ifrån erövrarnas och despoternas händer och som dessutom är en himmel som varar i evighet. De övergick i tiotusental och sedan i hundratusental till den nya läran.

Den första kyrkan började organisera de troendes dagliga liv de fick känna av den disciplinära sidan av kristendomen. Den försökte få läran att gå djupt in i deras sinnen och att få dem att leva och dö för denna religion. Den kristna kyrkans historia känner inte till någon annan kyrka som har förföljts och förtryckts i så stor skala, som den som våra assyriska fäder bekände sig till. Prästerna i vår kyrka mobiliserade hela vårt folk att försvara (och dö för) denna nya religion. Våra förfäder predikade i hela den gamla världen, i synnerhet i Asien och i Afrika.

Tusentals av vårt folk lämnade sina föräldrar, syskon och familjer för att ansluta sig till kyrkor och kloster, där de blev munkar, präster, dekaner och predikanter. De trodde att de på detta sätt skaffade sig garantier för en mycket lysande framtid i himlen.

Vi får också ta hänsyn till att människan bara är en gäst i denna världen och att livet på jorden bara är som ett skådespel. Efter döden överförs hon till den eviga himlen, där det inte existerar despoter, förtryckare eller tjuvar. I enlighet med detta, har ett helt folk ändrats till ett kyrkofolk inom kristendomen och väntar på den utlovade himlen. Och följaktligen är det inte nödvändigt att ha ett hem att försvara och dö för, eftersom vårt hem inte är här, utan i himlen. Även vår litteratur och kultur har överförts till att tjäna detta mål.

För att skydda och bevara allt det som nämnts ovan, har en kyrkomyndighet formats, för att administrera anhängarnas liv och affärer. På basis av detta är patriarken kyrkans överhuvud och Guds sändebud på jorden. Efter honom i rang följer ”Maferiano” och sedan ärkebiskopen, biskopen, prästen, munken och diakonen. Följaktligen är patriarken en ledare med oinskränkt makt vad gäller allting i de assyriska människornas liv; och så har kyrkan makt att organisera människors liv vilket visar sig i en fullständig lydnad för att vara kyrkan till lags och för att försäkra sig om en plats i det utlovade paradiset. Om inte till ett nytt helvete, vilket innebar ett nytt slaveri.

Utan tvekan har vår kyrka ärvt många, många traditioner från kyrkorummen, prästerna och ritualerna i Nineve och Babylon. Exempelvis de kläder som prästerna bär framför altaret, rökelsekaren och cymbalerna. Vidare så var kungen i Nineve eller Babylon på samma gång en ”kung” och ett huvud inom religionen och för kyrkorna. Enligt detta hade han både den världsliga och religionens makt i sin hand liksom patriarken har idag.

Vår kyrka ansåg kristendomen som höjdpunkten i vårt assyriska folks liv och menade att kristendomens metafysiska teorier om universum, historien och samhället stred mot vår historiska benämning – assyrier- och ansåg detta som en mycket olämpligt benämning i den nya religionen, ett namn som under alla omständigheter borde avskaffas.

Kyrkan har aldrig försökt att göra en brygga mellan vår nations ärofulla förflutna och dess kristna nu, med allt det som en mycket stor – hednisk – kultur gav i arv till mänskligheten. Vi får också komma ihåg, att kristendomen skulle komma att ersätta allting i våra liv och att det inte gavs någon plats för någonting annat än den nya religionen.

Trots miljoner ord, som har satts på pränt av de stora tänkarna, författarna och poeterna bland prästerna, så finner vi inte en enda rad som ärar heroismen, kärleken till livet, hemmet och dess försvar. Vår litteratur ändrades till att bli en religiös, metafysisk kultur och litteratur något som inte stämmer överens med teorin om att de mest livsdugliga överlever (survival of the fittest). Men allt detta gjordes, när vi samtidigt kan se att många icke-kristna grannationer har bevarat en stor, folklig kultur och tradition, som de är stolta över än idag. Sålunda ändrades våra liv till liv inom religionen, våra samhällen till kyrkosamhällen och den högsta makten lades i våra prästers händer ända in i våra dagar.

Vår unika kyrka delades i början av det femte århundradet, exakt år 505 e Kr, och en mycket stor ”explosion” ägde rum. Detta berodde på motsättningar mellan tänkare och författare bland våra präster om hur man exakt skulle tolka de kristna teorierna. Då det gäller den kristna tron, som är metafysisk, är det inte så lätt att nå en dialektisk överenskommelse. Meningarna var sålunda delade bland våra präster och detta ledde i sin tur till att kyrkan och dess folk delades. Å ena sidan Antiokias kyrka och hela västra delen – de assyrisk ortodoxa, å andra sidan hela den östra – de assyriska nestorianerna; ibland kallas de bara för den västra respektive den östra kyrkan. Kriget med de logiska argumenten som bl a ledde till att de två kyrkorna exkommunicerade varandras medlemmar, har under tidens gång ändrats till ett reellt krig. Hundratusentals av vårt folk gav sitt liv för att strida för den ena eller den andra kyrkan, beroende på vilken av de två teorier man ansåg leda till paradiset. Trots att de två kyrkorna var förtryckta och förföljda av bl a persiska och romerska erövrare blev denna klyfta allt djupare och vidare, skillnaderna ökade mer och mer och både sidor gjorde sitt bästa för att ksada och förinta varandra. Dessa blodiga reella och teorietiska sammandrabbningar ledde till att de två parterna blev svagare och svagare och tiotusentals av vårt folk övergick till andra religioner och andra nationer som var starkare. Politik blandades också mycket starkt in i dessa konflikter; ibland var det under romarnas ledning (mot perserna). De både kyrkorna var helt prisgivna åt erövrarna (makthavarna); då dessa utsåg patriarken – direkt eller indirekt – till den ena eller den andra av de både kyrkorna. Denna splittring har lett till stora, olösliga konflikter och fördärv för de både kyrkorna och vårt folk är utspritt över hela Mellersta Östern.

Denna religiösa fientlighet ökade stadigt och hela vår kyrkolitteratur (våra präster accepterade inte någon annan form av litteratur) blev en litteratur som splittrade, den litteratur som till sitt väsen var metafysisk innehöll nu exkommunikation och förbannelse. Så fanns de (objektiva) omständigheter till hands som gjorde att vårt folk var redo att acceptera vilken ny kallelse som helst, som kunde ge vårt folk fred och välgång efter att ha väntat i mer än 600 år på förverkligandet av löftena om fred på jorden

År 640 e Kr
Vårt folk var trött på den destruktiva delningen; det hade förändrats till ett religiöst folk; det var två stora folkgrupper, utan några som helst krafter att försvara sig utan förutsättningar till en gemensam framtid, bundna till jorden. Både kyrkornas förtryck av sina anhängare gjorde också att de fann det nödvändigt att genast finna en utväg, för att få ett slut på alla lidanden och konflikter. Därför öppnade våra assyriska förfäder Bethnahrins (Mesopotamien) dörrar för en ny religiös och militär riktning, vilket dels skulle göra att de blev av med de styrande förtryckarna och dels blev av med den andra kyrkan. Men både sidor hade naturligtvis fel och den nya religionen blev en katastrof för dom alla. Muhammedanismen kom in i deras länder utan att avlossa en enda pil. Det är förvisso känt, att islam anlände till Mesopotamien med åtskilliga knektar men förutsättningarna nämnda ovan gjorde att allt var färdigt och förberett.

Den nya religionen förde bland annat med sig följande:

– Islam kom att ersätta kristendomen och andra religioner i om rådet.
– Det hittills förhärskande språket i hela området, assyriska, ersattes nu av det arabiska språket.

Våra assyriska kristna förfäder var mycket trötta och efter som inte något av löftena blev förverkligade hoppades de att den nya religionen skulle ge dem fred och välgång. De anammade islam i hundratusental, då de trodde att den skulle vara mer realistisk och mer materialistisk. Med tiden följde majoriteten av våra kristna assyriska fäder kallelsen från islam och blev så småningom fiender till sina kristna assyriska bröder vilka var i minoritet. Så här gick det till när det assyriska folket delades:

Det assyriska språket påverkades inte under islams första tid, eftersom det var hela folkets språk. Så småningom tvingades det dock – med nödvändighet – att ge vika för arabiska i och med det nya styret och den nya religionen. På Melfono Rabos tid, på 1200-talet under Yohanon Barebroyos regim, blev arabiska det förhärskande språket och har så förblivit in i våra dagar och assyriska användes bara av en kristen minoritet. Detta språk som i hundratals år varit det rika kunskapens språk i området, den kunskap som araberna i sina härtåg bar till Spanien och från Spanien vidare till resten av Europa. Trots alla dess katastrofer som drabbat vårt folk, vårt språk och vår kyrka har denna meningslösa delning bestått, p g a prästernas envishet och kortsynthet.

Vrakspillrorna

1) Delningen, som varat i så många hundra år

– den fortsatta splittringen inom kyrkan
– envisheten från både sidor att inte sätta punkt för kyrkans och folkets lidanden
– kyrkans beroende av de rika familjerna och de stora stamfamiljerna inflytande – som under feodal tiden.

2) Språket, som är något fundamentalt för att en nation ska överleva börjar bli svagare och svagare och kan snart försvinna helt, efter att ha varit ett av de mest utspridda språken i Mellersta Östern och Mindre Asien.

– kyrkan har gjort gällande att den genom sina ritualer bevarade vårt språk men även kyrkan övergav assyriskan när det efter hand ersattes av andra språk i området. Eftersom kyrkan inte erkänner nationalitet och motsätter sig vetenskapens uppfattning om nation och nationalitet, anser kyrkan att det är egalt vilket språk som används inom kyrkan, antingen det gäller assyriska, arabiska, turkiska, kurdiska eller vilket annat språk som helst.

3) Ett kringflackande folk, utspritt i hela världen.

– ett folk, vars antal minskar år efter år
– ett folk med osäker framtid

Vart ska kyrkan föra dessa människor, efter att ha berövat dem deras nationella känsla och deras historiska identitet? Detta folk som en gång för länge sedan var det ledande folket i så många århundraden, och ett av de mest avancerade folken inom områden som industri, jordbruk och kultur men som nu bara är en minoritet bland de folk och nationer där det lever.

Början av 1900-talet
Trots de våldsamma katastrofer som vårt folk, vår kyrka och vårt språk har lidit under århundrade efter århundrade av förtryck och förföljelse, så bevarade denna lilla minoritet i Mellersta Östern sitt arv av språk, historia, kultur och traditioner. Sida vid sida med detta började de nationella anspråken att spridas bland vårt folk och många av våra författare och tänkare började i början av 1900-talet att ropa på enighet bland vårt assyriska folk, som är ortodoxa, nestorianer, katoliker och protestanter. Dessa rop ändrades så småningom till krav, understödda av våra nationella författare, poeter unga män och kvinnor överallt i hela världen där assyrierna bor. Dessa krav inkluderar reformer i kyrkan, att minska prästernas diktatur och att förena det assyriska folket på grundval av historisk, språklig och geografisk identitet. Dessa krav har blivit som en lag för den nya generationen. Men det är krav som inte motsätter sig kyrkans lära. Tvärtom, det är rop på omorganisation av kyrkan och rop på förening av vårt folk.

Vår kyrka, den östra eller den västra, borde veta att den under nuvarande förhållanden, i denna störtflod av tekniskt och industriellt framåtskridande, inte kan existera och stå emot – bara p g a religiösa traditioner och ritualer – utan måste förlita sig på den nya assyriska generationen av unga män och kvinnor, män med kunskap och tanke och de stora massorna, vilka alla ropar på ett enade av kyrkan och nationaliteten.

Genom att göra kyrkan till en del av vår nationella historia, utan att verkställa de ovan nämnda kraven, kommer kyrkan för eller senare att förlora sitt inflyttande. Den kommer att försvagas mer och mer och även anhängarnas antal kommer att minska. Trots alla dessa hemska förutsägelser håller våra präster fortfarande och allt hårdare fast vid den gamla mentaliteten från medeltiden, som omöjligt kan gå jämsides med vår tids saklighet.

Våra tänkare, författare, unga män och kvinnor hotas av kyrkan med exkommunikation och förbannelse. Dessa som ber om att kyrkan och nationaliteten ska förenas under vår assyriska benämning, att vårt nationella språk ska återupplivas och spridas och att kyrkan ska föras närmare folket.

Trots att vårt patriarksäte och vår kyrka efter delningen fick en ny form av antiokisk benämning, vissa politiska och religiösa tillstånd, övergav sin ursprungliga historiska benämning och tog ett annat namn (syriska kyrkan), så betyder detta inte alls – varken geografisk, språkligt eller traditionellt – att anhängarna till denna kyrka är närmare Antiokia och Damaskus än Nineve och Assyrien; det gäller befolkning i Amad (Diarbakir), Ourhoi, Nesibin, Tur Abdin (Maseus), Nountain, Zakho, Arbin, Karkouk, Ourarto Mountains och Mousel (där största delen av vårt folk bor). Varför och av vilken anledning har då våra präster ändrat assyriskt till syriskt? Är det för att assyrisk syftar på ateismen f Kr eller nestroianismen e Kr eller av några andra, politiska skäl? Och i vems intresse ändrade de vårt ärofulla historiska namn till ett annat namn?

De värdefulla utgrävningarna av tiotusentals lertavlor, statyer och monument från jorden i Nineve och Assyria visar, att vi är barnbarn till dessa assyrier, vilka skapade en så stor civilisation som i stor skala bidrog till mänskligheten utveckling.

Här gäller det att en gång för alla få slut på användningen av exkommunikationer, att få slut på beroendet av de stora stamfamiljerna och att få slut på beroendet av dem med stort finansiellt inflytande. Det går inte att motstå den framrusande ström som ropar på reformering och demokratisering av kyrkan, utan det gäller att samarbeta med den nya generationen på alla områden – nationella kulturella, sociala – och att bli av med medeltidsmentaliteten för att klara av vårt folks civila och religiösa ”affärer”.

Endast detta kan garantera vår kyrkas utveckling och blomstring och göra det möjligt för vårt folk att skydda sitt historiska namn och språk, sina traditioner och sin kultur. Genom att göra detta kan vi ta ett stort steg framåt i vårt folks, vår kyrkas och hela mänsklighetens intresse.