Min farmor berättade sällan om det som hände 1915. När hon väl gjorde det, var det i fragment – korta meningar fyllda av tystnad. Idag förstår jag varför. Men jag förstår också att vi inte längre har råd att tiga. Seyfo är inte bara historia – det är ett arv av minnen, smärta och ansvar. Och nu är det vår tur att bära det vidare.

“Vi gick utan att veta vart vi skulle. Din gammelfarmor bar allt hon kunde – men lämnade ändå allt bakom sig.”

Det var så min farmor började en av de få gånger hon berättade om det som hände. Hon sa det lugnt, nästan som om hon berättade om någon annan. Men i hennes röst fanns något jag inte riktigt förstod då – en tyngd som inte gick att sätta ord på.

Jag var barn när jag hörde det. Idag vet jag att jag fick ta del av ett minne hon bar hela sitt liv.

Min farmor berättade sällan. Och när hon gjorde det, var det i korta meningar – ofta avbrutna av tystnad.

“Man lär sig att inte säga allt,” sa hon en gång. “För vissa saker gör för ont att bära två gånger.”

Kvinnorna som bar livet vidare

År 1915 skakades assyrier, armenier och greker i Osmanska riket av massakrer, deportationer och förföljelse. Men när vi minns Seyfo glömmer vi alltför ofta kvinnorna – de som överlevde och bar livet vidare.

Min farmor berättade om kvinnor som förlorade allt, men ändå fortsatte framåt.

“Barnen fick inte se oss bryta ihop,” sa hon. “Vi grät när de sov.”

Det var kvinnor som skyddade barn, som delade det lilla de hade, som höll familjer vid liv när världen rasade. De bar inte bara sin egen sorg – de bar ett helt folks framtid.

Kvinnor som min farmor bar minnet – nu är det vår tur.

Tystnaden vi har ärvt

Men min farmor berättade aldrig hela historien.

“Det finns saker jag tar med mig i graven,” sa hon.

Den meningen har stannat kvar i mig. För den säger något om det vi har ärvt – inte bara minnen, utan också tystnaden. Trauma gör att orden tystnar.

Många kvinnor bar sin tystnad för att slippa känna smärtan på nytt. Andra tystades av skam, skuld eller övertygelsen om att ingen ändå skulle förstå.

“Vi som överlevde frågade oss varför,” sa min farmor. “Varför just vi?”

Många mödrar valde också att tiga för att skydda sina barn. De ville ge nästa generation en chans till ett liv utan samma tyngd. Men i den tystnaden förlorade vi också berättelser.

När allt skulle utplånas

“De tog inte bara människor,” berättade min farmor. “De tog våra böcker, vår tro, vårt språk.”

Under Seyfo förstördes inte bara liv, utan även kultur och kunskap. Böcker brändes, kyrkor förstördes, och de som bar utbildning och tradition tystades. Det var ett försök att utplåna ett helt folk – inte bara fysiskt, utan också historiskt.

Men något överlevde.

“Vi berättade för varandra,” sa min farmor. “Det var så vi höll oss vid liv.”

Minnet levde vidare – genom kvinnorna.

För så länge vi berättar om dem, lever de kvar.

Vad vi måste göra nu

Vi kan inte längre luta oss tillbaka – vi vet hur viktigt minnesarbete är. Genom att dokumentera vittnesmål, skriva, berätta och skapa utrymme för våra historier kan vi se till att de inte tystas eller förnekas.

Vi har inte gjort tillräckligt.

Vi har förlitat oss på att minnet ska leva vidare av sig självt. Men det gör det inte – inte om vi fortsätter tiga. Kvinnors berättelser från Seyfo måste lyftas fram i större utsträckning – genom dokumentation, undervisning och genom att deras röster ges plats i forskning, film och litteratur.

Ett ansvar – särskilt för oss kvinnor

Min farmor lever inte längre. Och det finns så mycket jag aldrig fick fråga henne.

Det är därför jag skriver detta.

Min farmors berättelse är en av många. Min farmors historia var inte unik – den delas av otaliga assyriska överlevare. Men varje berättelse som bevaras gör att historien inte kan glömmas.

“Glöm inte,” sa min farmor alltid när vi skildes.

Det var inte bara en uppmaning. Det var ett uppdrag. Min farmor överlevde för att jag skulle få leva. Och jag talar idag för att nästa generation ska få leva i trygghet. Assyriska kvinnor har idag en särskild möjlighet att göra skillnad.

Precis som kvinnorna före oss bar livet vidare, måste vi nu bära minnet vidare.

Genom att berätta, minnas och agera hedrar vi dem som inte längre har en röst.

Varför angår detta oss?

Det här handlar inte bara om historia. Det handlar om identitet, värdighet och rättvisa – om att ge röst åt dem som tystades. Seyfo handlar inte bara om det som hände då, utan också om vårt ansvar idag att lyssna, minnas och föra berättelserna vidare.

Min farmors berättelse är inte bara hennes – den är en del av oss. Och om vi inte berättar den vidare, vem ska då göra det?

Det viktigaste jag vill att unga ska ta med sig är att deras rötter är viktiga.

Vår historia formar oss. Och genom att minnas, tala om det som hänt och stå upp för sanningen, rättvisa och fred kan vi också påverka framtiden.

Vi får inte vänta

Jag tänker ofta på det hon inte sa. På alla berättelser som försvann med henne. Vi kan inte göra något åt det som redan har gått förlorat. Men vi kan bestämma oss för vad som händer nu.

Vi kan fortsätta i tystnad.

Eller så kan vi börja berätta.

Aldrig mer Seyfo.

Vi minns offren och deras historia.