Fem år passerat sedan en av assyriernas trognaste allierade i Sverige, Margareta Viklund, lämnade oss. Som riksdagsledamot för KD och ordförande för Svenska kommittén för assyrier bar hon vårt folks kamp i sitt hjärta.
Året var 2003 och jag var nio år gammal. Assyriska FF hade tagit sig hela vägen till den historiska finalen i Svenska Cupen och utanför Råsundas portar kokade det av förväntan. Jag stod mitt i det stora folkhavet tillsammans med min pappa, fylld av spänning inför matchen. Plötsligt noterade min pappa vem som stod precis bakom oss i det täta vimlet. Han vände sig om, hälsade varmt på kvinnan och sade sedan högt till mig: ”Ninos, vet du vem detta är? Margareta Viklund, ordförande för Svenska kommittén för assyrier.”
Margareta stod alltid vid vår sida, vilken kamp det än var. Det engagemanget tog hon med sig hela vägen in i svenska riksdagen. Som riksdagsledamot för Kristdemokraterna under slutet av 90-talet och början av 2000-talet blev hon assyriernas mest rakryggade röst i svensk politik. Vi minns hur hon i talarstolen konfronterade statsminister Göran Persson när Turkiet godkändes som EU-kandidat. Hon krävde att strålkastarljuset skulle riktas mot de kristna assyrierna i Tur Abdin och uppmanade regeringen att agera för att assyrierna inte skulle glömmas bort.
Hennes hängivenhet stannade inte vid ord. Hon åkte personligen ner till byarna på Nineveslätten för att stötta utsatta kvinnor och möta människorna i deras vardag. Väl hemma i Sverige drog hon sig aldrig för att kritisera den politiska naivitet som fanns kring Mellanösterns kristna. Hon talade ofta om att en zon behöver inrättas för att assyrierna skall kunna leva tryggt.
I sina riksdagsmotioner formulerade hon det som få andra svenska politiker vågade eller förstod på den tiden. Hon skrev öppet om den etniska rensningen av vårt folk, om hur assyriska byar systematiskt tömdes, och hur kulturarvet konfiskerades. Hon stred ständigt för mänskliga rättigheter, för rätten till vårt språk, och för att omvärlden skulle erkänna det assyrierna fått genomlida.
Viklund pressade även regeringen om behovet av statliga medel för akademisk forskning om det assyriska folkmordet. Hon argumenterade kraftfullt för att det insamlade källmaterialet från europeiska arkiv måste göras tillgängligt för allmänheten och betonade att en utvidgad vetenskaplig kunskap om folkmordets orsaker och verkan var helt nödvändiga.
För det svensk-assyriska folket var Margareta en kämpe som förstod att vår historia handlar om rätten till vår identitet, vårt kulturarv och vår framtid. Fem år har nu passerat sedan hennes bortgång, men hennes arv lever vidare. Efter sin resa till Ninveslätten skrev Margareta i Hujådå: ”Jag såg, hörde och kände. Assyrierna är hotade från alla håll. Men de är modiga.”. Vi behöver fortsätta vara modiga, för att hålla liv i den kamp för överlevnad som så många före oss har vigt sina liv åt.
Tack för allt, Margareta.
