Nitton år gammal hade han bestämt sig – pingisfantasten Stefan Fidan från Västra Frölunda flyttade till Syrien för att bli munk. ”Folk blev förvånade. De frågade om jag var sjuk”, säger han. Tio år senare ser fader Stefanos tillbaka på tiden innan och efter det stora beslutet.

Det har snart gått tio år sedan den där dagen då patriarken för den syrisk- ortodoxa kyrkan, Ignatius Zakka I Iwas, tilldelade Stefan Fidan den svarta mössan – symbolen för att han vigts till munk.

Han var 19 år gammal och hade då åkt till Sankt Afrems kloster i Syrien varje år sedan han var tretton. Resor som grundat sig i en avundsjuka mot vännerna i Göteborg som kunde det syriska modersmålet mycket bättre än han.

– Jag hade bestämt mig för att komma ikapp dem, säger han.

Genom sina föräldrar, som är kristna assyrier, även kallade syrianer, från Mellanöstern, hörde han talas om pojkskolan i patriarkatets säte och bestämde sig för att åka dit.

– Jag var inte så religiös men visste att de var strikta med språket på sådana platser.

Stefan Fidan gick då i femte klass på Vättnedalsskolan, tyckte studierna var sådär kul och hans resultat var därefter. Medaljerna i pojkrummet skvallrar om ett större intresse för pingisträningen i Kannebäck.

– Jag älskade pingisen – det var min stora passion – och jag tog många titlar.

Att med medelmåttliga resultat i skolan be om uppehåll i några månader var inte helt smärtfritt.

– Rektorn blev inte så glad men jag lovade att inte vara borta för länge.

Ett löfte som senare visade sig bli till en oavsiktlig lögn. Med knappa kunskaper i syriska gjorde Stefan Fidan sin första resa på egen hand – pingisracket lämnade han hemma.

– De första veckorna var en mycket svår tid. När mina föräldrar ringde och frågade hur jag hade det sa jag att det var bra – efteråt gick jag och grät på rummet, berättar han.

Livet i klostret bestod till största del av studier i språk, teologi, historia och en hel del disciplin – där fanns inget utrymme för lek och spel.

– Vi bäddade sängarna, städade och hjälpte till med maten – något jag aldrig tidigare gjort.

Men han fick bra stöd från munkarna som hela tiden fanns nära till hands. Ofta hade de samma undervisning samt delade de regelbundna bönestunderna – det som skulle komma att bli grunden till hans kristna tro.

– Man kan nästan säga att vi levde som munkar, det var inte mycket som skiljde oss åt, säger Stefan Fidan.

När den svåra tiden var avklarad blev telefonsamtalen till föräldrarna allt färre, han njöt och hans syriska förbättrades. Han kunde se sig själv prata flytande med vänner och släkt där hemma.

– Jag hade bestämt mig för att bli hemspråkslärare.

Ett mål som senare skulle få en annan riktning. När han efter några månader återvände till vardagen i Sverige upptäckte han att det som en gång var hans hem inte längre kändes självklart. Något hade förändrats inom honom.

– Min familj och livet i Sverige kändes främmande. En sådan sak som att öppna kylskåpet och ta mat kändes otänkbart, jag skämdes i mitt egna hem.

Medan det mentala avståndet till hemlandet ökade så flyttades Syrien allt närmare – hans resor blev fler och längre för varje år. När han gick på högstadiet i Önneredsskolan bestämde han sig för att stanna utomlands och själv börja undervisa.

Med tiden blev han mer övertygad om hur han ville att hans framtid skulle fortskrida. Han var 17 år gammal den där dagen då han för första gången avslöjade det som rört sig i hans tankar. Läget var givet – han var ensam på promenad med patriarken då han berättade att han bestämt sig – han ville vigas till munk.

– Jag hade fått känna på livet som munk under en så lång tid och jag kunde inte finna mig i en annan roll än denna. Jag trivdes med den ensamhet och närhet till Gud som det innebar.

Patriarken mottog beskedet med blandad förtjusning – han var glad men samtidigt kluven – han visste att kyrkans regler inte tillät att viga munkar yngre än 19.

– Han sa att jag var ung och hade ett par år till att tänka igenom mitt beslut.

1998, två år och många diskussioner med föräldrarna senare var Stefan Fidan bergsäker. Pappan hade respekterat hans val till slut medan mamman grät varje gång saken kom på tal.

– Hon la på luren flera gånger. Hon kunde inte gå med på det – hennes äldsta barn skulle ju gifta sig och skaffa barnbarn.

Den 29 november 1998 blev Stefan Fidan i stället Fader Stefanos. Hans föräldrar närvarade inte vid den snabbt inplanerade ceremonin utan kom en vecka senare – då vägrade mamman att prata med honom. Men för Fader Stefanos kvittade det. Dagen till ära var för stor i sig.

– Jag kunde inte sova natten innan, jag läste psalmer ända till morgonen.

Numera bor han i ett av världens äldsta kloster – Saffransklostret i sydöstra Turkiet. Han trivs som munk och har en nära relation med biskopen tillika kusinen Saliba Özmen. Hans dagliga sysslor, förutom kontakten med Gud, består av att undervisa klostrets elever, översätta kyrkoböcker, vägleda familjer och ta emot turister.

Uppemot 2 000 personer från hela världen besöker klostret dagligen. Men hade Fader Stefanos fått bestämma så hade han helt hållit sig borta från stora folkmassor.

– Jag vill inte leva bland folk, jag trivs med ensamheten – det är där jag finner min styrka.

När mörkret faller om kvällarna tar han på sig joggingskor, träningsbyxor och T-shirt och löper sex kilometer i Mardin. Rundan avslutar han med att hoppa hopprep.

– Jag ser det inte som främmande, det är viktigt att stimulera kroppen. Hälsan är viktig.

Numera kan han även utöva sin stora passion. När klostrets elever har gjort sina läxor på eftermiddagarna så står pingisbordet och väntar på att bli använt. Då vinner oftast Fader Stefanos.

[Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i Göteborgs-Posten.]