Måste en ung talang gå igenom alla led för att nå A-truppen? Eller kan man ta steget som Kennedy Bakircioglu gjorde, att slå sig in i 16-manna truppen innan man fyllt tjugo? Victor Esa anser att Assyriskas unga spelare kan tåla mer än vad de hittills prövats för.

Med en ungdomsverksamhet som skall vara bland de största och bästa i landet, förväntar man sig att en och annan talang skall ta en plats i sextonmannatruppen. I Assyriska var det länge sen en spelare, som inte fyllt tjugo, tog en plats. Inte sedan 1999 när Kennedy Bakirciouglu slog igenom har det hänt något. Jag börjar tro att Assyriskas ledning lider av samma sjukdom som förbundskapten Lars Lagerbäck gjort genom åren.

Jag har ofta funderat på varför det är svårt för unga talanger att tidigt ta en plats i laget. Det är en fråga som inte är lätt att besvara. Varje fall är unikt och det är många faktorer som spelar in. Oftast heter det att spelaren är för klen för A-lags sammanhang. En annan anledning brukar vara att spelaren behöver mer tid för att utvecklas. I princip skulle jag kunna fylla ett halvt A4 ark med olika ”anledningar” som ligger till grund för dessa, ibland tveksamma, beslut.

Inom svensk fotboll känns det som om man måste gå igenom alla ”instanser” innan man får chansen. Du börjar i pojklaget och när du spelat dig igenom alla juniorlag som finns så kanske du får vara med och spela med de stora grabbarna. Kennedy Bakirciouglu har fått känna på denna mentalitet, som finns i de lägsta serierna och ända upp i landslaget. Tydligen måste man vara minimum tjugosex år, ha dominerat en liga i Västeuropa och/eller vara kompis med Fredrik Ljungberg – som för övrigt lyckades bli nominerad till bästa mittfältare på fotbollsgalan bara genom att sitta på bänken eller på läktaren i ett helt år. Det andra alternativet för att få spela i landslaget är att heta Niklas Alexandersson. Missförstå mig inte nu. Jag har alltid gillat denne Alexandersson tidigare, men att spela med en trettiosexåring i EM är att ha framtidsvision som sträcker sig lika lång som en svensk näsa.

Nu har Assyriska fostrat två sextonåringar, Nahir Besara och Gabriel Awrohum, som fått spela i pojklandslaget. De var med och spelade upp Sveriges P16 till Elite Round för en direktplats till EM i maj nästa år. Visst inser jag att det är stora skillnader mellan junior- och seniorfotboll. Men om man nu har utmärkt sig mot till exempel Tysklands bästa sextonåringar, finns inte då möjligheten att Besara och Awrohum kan ta steget in i A-truppen lite tidigare? Måste dessa spelare först spela med juniorerna eller kan man möjligen smuggla in dem i A-truppen tidigare? Om det är fysiken som sättar käppar i hjulet finns det sätt att åtgärda det. Kan ett lag i Premier League ha ett lag med en medelålder på knappa tjugotre år borde åldern inte vara problemet.

Fotboll handlar i mångt och mycket om självförtroende. Bryter man ned en spelares självförtroende tar det tid innan man kommer tillbaka. Om man överhuvudtaget gör det. Visst förstår jag att unga spelare har en känsligare mentalitet, men jag anser att de klarar mer än vad de hittills prövats för. Det finns gott om exempel ute i Europa där unga spelare slagit igenom. Vi kanske måste ställa de rätta frågorna. Har Assyriska någon som varsamt, men konsekvent tar hand om våra löften? Någon som kan få talangerna att inse att just talang inte alltid räcker, att man även måste ha disciplinen för att lyckas. Har vi någon Arsène Wenger i Assyriska? Jag hoppas att ledningen, rent tankemässigt, ligger närmare Wenger än herr Lagerbäck.