Hon var bara fem år när mamman mördades under folkmordet Seyfo. Än idag undrar Feride Rhawi varför det hände. Hujådå har fått en unik intervju med krigets 100-åriga offer.

– Jag vet inte vad mamma hade gjort för att förtjäna att mördas. Det kan inte bara ha varit så att hon var kristen. Vem har rätt att döma att det är fel?

Orden uttalas långsamt och lite i taget ur Feride Rhawis mun. Hon sitter hemma i sin lägenhet i Södertälje, tv:n står på Suroyo TV som talar det enda språk hon förstår: assyriska.

På väggarna hänger kristna ikoner och på fönsterbrädorna står fotografier på barnbarnen – och på barnbarnsbarnens barn. Hon försöker minnas den där dagen när tillvaron blev ett helvete. Hon försöker att berätta om när över en miljon kristna däribland assyrier mördades. Minnet sviker ofta men med hjälp av sin 82-åriga son Ibrahim, kan 100-åringen berätta.

Det var den tredje juli 1915. Feride var fem år och bodde med sina föräldrar, tre systrar och sin stora släkt i den kristna staden Midyat i sydöstra Turkiet. Det var en varm dag. Männen var som vanligt ute och arbetade medan kvinnorna skötte hemmet. Ferides pappa var byggnadsarbetare. Plötsligt invaderades staden av flera tusen män.

– Hela Midyat fylldes med aggressiva muslimer utan någon som helst förvarning, ingen av oss var förberedd. Det sägs att det var tusentals allierade ottomanska militärsoldater och feodala kurder, säger sonen som återger sin avlidne fars berättelse.

Det var startskottet för folkmordet – en slakt som varade i mer än två månader och vars syfte var att göra slut på de kristna i landet. Den då femåriga Feride flydde tillsammans med sin far samt en stor del av staden, till byn Iwardo som till fots låg två timmar bort. De lämnade allt. Hus, hem, kläder, mat, djur. Flykten gick till en kyrka där flera tusen personer sökte skydd.

– Där var det enda hoppet vår tillit till Gud. För att få plats stod alla uppradade tätt intill varandra. Det var varmt, svettigt. Folk svalt av hunger och törst.

Ferides minne av flykten är svag. Men en sak hon aldrig glömmer är att det var här hon skildes ifrån sin mamma. Det var här hon såg sin mamma för sista gången.
Modern stannade kvar i Midyat med sin far som var hög tjänsteman. Men några dagar senare när kriget förvärrats och hotbilden blivit starkare tvingades hon ändå att, med sitt spädbarn samt den några år gamla mellandottern, fly till sin familj. Hon följde de stora flyktgrupperna men där på vägen ska hon ha kommit bort.

– Medan de andra gick i riktning mot Iwardo så gick hon mot en annan by med muslimer. Där mördades min mamma. Hon tog fel väg och de mördade henne.

Ferides ögon fylls med tårar. Hon sluter sina händer för ansiktet.

– Vad tjänade detta till, vad hade hon gjort mot dem?

Det faktum att Turkiet än idag inte erkänner folkmordet är detsamma som att påstå att mormodern aldrig blivit mördad, säger Ibrahim Rhawi.

– Eller mina farbröder, min moster, mina kusiner, grannar – de som var starka ledare inom gruppen och som valde att kämpa, men som till slut dödats. Den stora kristna gruppen i området som plötsligt var borta. Hur kan man ens fundera på att kalla dessa massmord vid något annat än just ett folkmord?

Feride Rhawi har en önskan:

– Min sista önskan i livet är att de erkänner det som jag har sett och upplevt.


FAKTA FERIDE RHAWI

Ålder: 100
Bor: Ronna, Södertälje
Familj: 7 barn, 39 barnbarn, 86 barnbarns barn, 17 barnbarnsbarns barn

Linda Asmar
Frilansjournalist