Söndagen den 8 februari samlades assyrier i Södertälje för att högtidlighålla Naum Faiq – journalisten, poeten och nationalkämpen som var med och lade grunden för den moderna assyriska väckelsen. Men den här kvällen blev mer än en ritual. Orden stannade kvar. De träffade hjärtat. De bar ett budskap som kändes ovanligt konkret: att vi inte bara ska minnas – utan vakna.
I Assyriska Föreningen i Södertälje hade arrangemanget planerats i månader. Bakom kvällen stod samtliga riksförbund (Assyriska riksförbundet i Sverige, Assyriska kvinnoförbundet och Unga assyrier i Sverige) samt alla föreningar i det som ofta kallas ”Storstockholm”. Programmet var både rikt och ambitiöst. Inför en kall och mörk februarikväll fanns en tvekan: skulle folk verkligen orka komma?
Svaret blev tydligt: Naum Faiq samlar fortfarande sitt folk.
Det visade sig att många ville vara där. Naum Faiq drar fortfarande folk till samma föreningar och lokaler. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på vad han bidragit till. Runt den 5 februari, dagen han gick bort, samlas assyrier världen över för att minnas honom och andra pionjärer – och för att påminna sig om vad som en gång väcktes. De samlas för att påminnas om vilka uppoffringar som gjorts. Och om hur pennan och musiken kan ge styrka åt en hel nation så den reser sig från en slumrande sömn.
Kvällens tema kretsade kring Abboud Zeitounes nya musik- och bokprojekt ”Early Assyrian National Songs”. Boken presenterar en samling tidiga assyriska nationalsånger, flera inspelade för första gången. Genom George Hayrabedians bearbetningar har arrangemangen fått nytt liv, och sångerna framförs av välkända assyriska artister. Läsaren får ta del av texter på klassisk syriska (assyriska), transkriberade med latinska bokstäver och med engelsk översättning. En svensk utgåva väntas dessutom inom en snar framtid. Projektet har vuxit fram under mer än två års arbete – och denna kväll lanserades det äntligen. Ett urval av låtarna från projektet framfördes av artisterna som varit med under arbetets gång – Pascal Bachir, Andreas Dogan (Beshabo), Josef Cacan, George Hayrabedian och Hani Safar.
För att ge bokens innehåll kropp och puls fanns flera av artisterna på plats och framförde sina bidrag live. Att det rörde publiken råder det ingen tvekan om. Zeitounes föreläsning – om den moderna assyriska nationalismen, musikhistorien och journalistikens betydelse – vävdes samman med sångerna på ett sätt som lät åhörarna färdas både i tid och i känsla. Upplägget var genomtänkt, och just den balansen gjorde kvällen ovanligt närvarande.
På plats fanns också Yosef Bahdi från Holland, som till Naum Faiqs ära gett ut ett samlingsverk med dikter skrivna av och om honom, samtliga med engelsk översättning. Boken går att beställa via Lulu Press.
Kvällens nästa starka ögonblick kom när Assyriska FF visade premiären av sin efterlängtade AI-film. Ordföranden Mousa Esa introducerade filmen med en påminnelse som många behövde höra: att vi ibland har lätt att avfärda fotbollens roll – ”vad ska fotbollen ge oss?” – utan att minnas vad Assyriska faktiskt har betytt.
Han talade om hur kameror från världens alla hörn en gång riktades mot Södertälje när Assyriska som första invandrarlag i världen tog steget upp i en nationell högstaliga. Han påminde om hur Seyfo-frågan lyftes och fick eko i svenska medier. Men framför allt pekade han på något framåtriktat: vilken röst Assyriska fortfarande kan vara för assyrier världen över – om vi vågar tro, vågar drömma och vågar bära uppoffringen.
Sedan släcktes belysningen.
Filmen visades, men det kändes inte som att den bara spelades upp på en duk. Den startade något i rummet. Den varvade drömmen om en framtid där Assyriska spelar Champions League med scener ur ett forntida imperium, med Seyfos mörker och med ett nationellt uppvaknande. Och det var just den växlingen som gjorde budskapet så starkt: att drömmen och minnet kan bära varandra och bli till en riktning framåt.
Även Linda George fanns på plats denna kväll. När hon framförde ett stycke ur den klassiska sången ”Ho donho shemsho” blev det stilla i lokalen och sedan haglade applåderna ner. Även här väcktes något slumrande till liv hos åhörarna.
Det här var inte en vanlig minneskväll där man plockar fram samma texter, läser dem, stänger boken och går hem som om ingenting hänt. Det var inte en kväll där orden studsar mellan vitklädda väggar och sedan försvinner ut genom närmaste dörr.
Det var en kväll där ord nådde hjärtan och där hjärtan svarade.
Om Naum Faiq en gång skrev för att väcka ett folk, så kändes det som att hans budskap denna kväll fick en ny form: i sången, i boken, i filmen och i rummet där publiken satt. Om Naum Faiq på något magiskt vis hade kunnat närvara med oss fysiskt i lokalen så är jag säker på att han också blivit berörd över hur denna nation än idag bär på samma dröm om att en dag stå på egna ben.
Och kanske var det just det som gjorde kvällen så ovanlig. För här handlade det inte om att upprepa orden om uppvaknande, utan om att faktiskt känna vad de betyder, djupt i våra hjärtan. Att drömmen inte är något som hör hemma i historieböcker eller tal och dikter, utan något som kräver våra röster, våra uppoffringar och vår tid.
Och kanske är det just där uppvaknandet börjar: när vi slutar nöja oss med att minnas, och i stället låter minnet bli en riktning.
Inte bara för en kall och mörk kväll om året, utan som ett sätt att leva.
