Assyriska har förmågan att förstöra vardagen. Eller förgylla den. Det är väl vad kärlek står för, och kärleken för Assyriska är lika vansinnig som alltid. Just nu ligger vi på kvalplats – depressionen härjar. Men ryck upp dig, och ta en titt i det förflutna för att hitta guldkorn som gör dig lycklig. Den 16 oktober 2003, till exempel. Simon Banks ord passar bäst: ”Frågan är inte om de var värda segern – frågan är om vi var värda att se på”.

Nu var det ju Liverpool-Milan från 2005 som Bank menade. Men orden är lika träffsäkra på en semifinal i Svenska cupen för åtta år sedan. Arenan heter Stockholms stadion, motståndet hette Djurgården och Djurgården ställde upp med fem landslagsspelare. På andra sidan stod elva drömmare som ville skapa verklighetsmagi. En majestätisk mittback, en trollkarl från Balkan. En stormålvakts store son, och en grekisk kulspruta från Norrköping. Minns du det här? Självklart. Förmodligen stod du vid sidan av och försökte hålla dig varm, försökte hålla självförtroendet på topp. Förmodligen smaskade du på nötter för att dämpa nervositeten. Och förmodligen fick du ditt bästa minne från det här jävla laget som aldrig slutar beröra oss.

Vi har vant oss vid ett Assyriska FF som på sistone levererar i premiärer, men 2003 var det annorlunda. Zoran Manovic bildade mittlås med nye Pierre Bengtsson men efter knappa halvtimmen på Grimsta IP stod det 2-0 till BP. På bänkraden under mig lämnade tre supportrar arenan. Det var redan där nog. Och inget som följde under våren tydde på motsatsen. Assyriska föll. Då som nu gällde kamp i botten och då som nu var truppen egentligen för bra för det. Mikael Borgkvist och Dennis Östlundh utgjorde en duo i mittens rike. Vänstervirtuosen Joel Riddez gjorde andra kantens speedkula Pagguy Zunda sällskap från ett Djurgården man inte platsade i. Längst fram spurtade och sprutade Christos Christoforidis, ibland ensam och ibland med Kabba Samura. Det räckte inte. Inte i serien. Låt vara att seriesegrarna Kalmar rullades ut med 4-1 under en glänsande tillställning på Bårsta – det var fortfarande bottenstrid som gällde. I serien. Inte i cupen.

Mitt i en glödande sommar, fri från internationella slutspel och full av oro över nedflyttning, åkte Assyriska upp till Örebro för åttondelsfinal i Svenska cupen. De flesta trodde på respass. AFF trodde på annat. Inför nästan tretusen åskådare stegade Mikael Borgkvist fram i förlängningen. Ställningen var 2-2, ställningarna var hållna. Borken skulle skicka in det gyllene målet. Döda matchen. Ta hem kvartsfinalskistan. Och med sin vinnarskalle var det aldrig någon tvekan. Straffen satt, segern var klar. Assyriska åkte hem och månaden därpå väntade Sveriges mesta mästare. IFK Göteborg kom till Bårsta IP för att spela bort ett bottenlag i Superettan. De kom med favoritskapet i ryggen, med Håkan Mild i täten. De kom och såg. Inte mer.

I en rad blixtrande attacker gick Assyriska upp i en odiskutabel 4-0-ledning. Ivan Isakovic smällde in 1-0 från distans, Kabba Samura tackade för Blåvitts utfrysning genom två baljor och Pagguy Zunda slog den sista spiken i kistan. Det räckte så. Sjutton minuter var nog. IFK Göteborgs störste stjärna kunde nicka in reduceringen, men i stjärnorna långt borta stod det redan skrivet att det var assyriernas afton. Det hade kunnat sluta här. Den där bunten drömmare kunde vakna upp och förstå att man inte var något lag som skulle spela ut allsvenska giganter. David kunde inte slå Goliat varje gång, Conny Karlsson kunde inte taktiskt triumfera mer än så här. Men de här drömmarna vaknade inte upp och kapitulerade. De vaknade upp för att leva drömmen. Och i oktobers mittpunkt stod Assyriska FF på ena planhalvan av Stockholms stadion. Djurgården vägde oändligt tyngre. Men hur är det Daniel Adams-Ray sjunger? ”Ställ oss båda på en våg och snart så flyger du bland stjärnor”. Och Assyriska flög.

I den tionde minuten gick Pierre Bengtsson upp på en hörna och mötte bollen vid den främre stolpen. 0-1. Den rödvita vågen visste redan vad som väntade. Anade det man inte vågade tro. Inte skulle Kim Källström, hela Sveriges nye gunstling, besegras av Ivan Isakovic? Inte skulle Erland Hellström kunna stå emot en anstormning med sitt hypervansinniga försvar när Babis Stefanidis och Gert den Oudeen attackerade? I nio fall av tio skulle det inte vara möjligt. Det tionde fallet utspelade sig framför våra ögon. Kvällen var redan förtrollad vid 0-1. Då ville Christos Christoforidis göra skäl för sitt namn. Han höll i, höll bort och höll ifrån. Sen slog han in tvåan bakom Andreas Isaksson som om keeperns landslagsstatus inte spelade nån roll. Och så dundrade han mot fansen som hoppades och hoppade i glädjeyra. Christos eldade den redan brinnande skaran, och varför sluta här? Det här var ju en oändlig kväll. Norrköpingsgreken rundade målvakten efter två sekunders briljans av Isakovic, och bara för att jävlas slog Zunda in 4-0 mellan benen på Isaksson. Målskytten slängde sig på gräset. Som för att visa att det räckte så. Omöjligheten fick visa barmhärtighet mot de svenska mästarna.

”Det här vänder vi inte på 1000 år. Aldrig.” Zoran Lukic var Djurgårdens tränare och var lika rak som nedslagen när han intervjuades i halvtid. Det berodde inte bara på ställningen. Assyriska var helt enkelt för bra. Förutom den dödliga effektiviteten var det en uppvisning i fotbollskonst där allt gick vägen. Zoran Manovic och Ghassan Heamed tunnlade Djurgårdens lovande anfallare, höll rent framför Hellströms nätmaskor tillsammans med Bengtsson och Ländin. Med ett fenomenalt femmannamittfält reste Assyriska en ogenomtränglig mur, fylld lika mycket av försvarande slitvargar som anfallande kreatörer. Och på topp föddes en ny stjärna framför ögonen på Fotbollssverige. Han heter Christos Christoforidis. Han huserar i dag i de lägre divisionerna. Och han har fortfarande inte spelat en bättre match än den 16 oktober 2003.

Assyriska sprang förbi invandrarfientliga fällor och spelade sig rakt in i fotbollsfolkets hjärtan. Det talades om ett exotiskt, offensivt och uppfinningsrikt lag med en högstanivå mot himlen. Peter Wennman, krönikör på Sportbladet, sa att Assyriska skulle bli svenska mästare en dag – och laget blev så upptrissat att ödet tilldelade finalförlust mot Elfsborg. Den besvikelsen la sig ganska fort. Stoltheten tog över. Någonstans här var det väl som sagan om Assyriska exploderade i eliten. Och fortfarande sitter resultattavlans glimmer kvar på näthinnan: 0-4. Fortfarande är det lätt att minnas Christos Christoforidis hjärtklappande rush mot den gungande bortapubliken. Och kanske är det viktigast att minnas den här kvällen just i dessa tider. Hösten i år bringar depression och fruktan. Hösten 2003 var full av magi och mirakel.

Nemrud Kurt