Allt fler konton på sociala medier gör kurderna till arvtagare av snart sagt varje forntida folk i regionen – och förnekar samtidigt assyrierna som ett levande folk. Påståendena saknar grund, motsäger varandra och sprids nu med hjälp av botar.

Att kurder gjort sig kända för att göra anspråk på härkomst från flera olika historiska folkslag är sedan länge bekant. Sassanider, meder, sumerer och till och med assyrier återkommer ständigt i kurdisk historierevisionism. På senare tid sprids dessutom allt fler felaktigheter om kurdisk historia på sociala medier, där man bland annat förnekar att assyrierna är ett idag levande folk.

Förtroendet för den här typen av historieskrivning är generellt mycket lågt bland historiker, och det finns inget som tyder på att dessa berättelser skulle hålla för en akademisk granskning. Allvarligare blir det när påståendena sprids som en löpeld genom mängder av konton på sociala medier – och när man på senare tid dessutom tar hjälp av AI-botar för att driva upp interaktionerna och få inläggen att framstå som mer ”populära” än de är. Att göra sin röst hörd via sociala medier, och i synnerhet att sprida historierevisionism den vägen, har blivit en återkommande metod bland dessa konton.

Ett tydligt exempel är sidan ”Kurdistan: Anfädernas röst”, som i sina inlägg hävdar att kurder härstammar från snart sagt alla forntida folk i regionen – mannéer, meder, sassanider och, indirekt, assyrier när man publicerar bilder på assyriska artefakter och kallar dem sina egna. Det rör sig om påståenden som till största del saknar både bevis och grund, och som dessutom ofta motsäger varandra. Att i ett inlägg hävda härkomst från mederna och Zagrosområdet, för att i nästa göra anspråk på sassaniderna – en dynasti med rötter i persernas kärnland – går helt enkelt inte ihop. Lika lite går det ihop att samtidigt åberopa sumererna, ett folk som levde i nutida södra Irak långt från Zagrosbergen, och vars språk inte ens är besläktat med iranska, semitiska eller något annat känt språk.

Meder och mannéer – de obevisade anspråken

Den vanligaste kurdiska ursprungsberättelsen utgår från mederna, ett iranskt folk som under tidigt första årtusendet f.Kr. höll till i Zagros. Här finns åtminstone en geografisk och språklig rimlighet: kurdiska är ett nordvästiranskt språk, och det är inte orimligt att kurder delvis bär på arv från forntida iranska befolkningar i samma område. Men steget därifrån till att rakt av säga ”vi är mederna” är ett nationalistiskt konstruerat likhetstecken. Ledande forskare inom iranska och kurdiska studier påpekar att det saknas belägg som specifikt knyter kurder till just mederna framför andra iranska Zagrosfolk. Påståendet är alltså inte glasklart motbevisbart, men det är obevisat och långt ifrån den etablerade synen.

Mannéerna, med sin huvudstad Izirtu kring Urmiasjön, är ett ännu svagare kort. Deras språk är osäkert, men de var med stor sannolikhet inte ett iransktalande folk från början, utan en inhemsk befolkning som senare iraniserades. Att göra dem till kurdiska anfäder är ren spekulation.

Sassaniderna var perser – inte kurder

Det kanske mest ihärdiga påståendet är att sassaniderna i själva verket var kurder och inte perser. Sassaniderna var en persisk dynasti. Ardashir I, rikets grundare, kom från Pars (Fars) – persernas kärnland – och dynastin byggde medvetet upp en persisk imperieidentitet med medelpersiska (pahlavi) som riksspråk.

Argumenten som förs fram håller inte. Det första är en etymologisk lek där namnet ”Sasan” påstås betyda ”ljus” och vara uppbyggt av kurdiska delar (”Sa” = ljus, ”San” = ljusets uppgång). Detta är ren folketymologi utan språkvetenskapligt stöd; namnets ursprung är osäkert, men den föreslagna uppdelningen är påhittad.

Inlägg som utmålar sassaniderna som ett ”stulet kurdiskt arv”. Bilderna föreställer i själva verket persisk-sassanidisk kungaikonografi.

 

Det andra argumentet är intressantare, eftersom det utgår från en verklig text. I den medelpersiska skriften Kárnámag i Ardashir i Pábagán hånar partern Artabanos V den blivande kungen genom att kalla honom en ”kurd” uppfostrad i tält. Inläggen läser detta som ett historiskt erkännande av kurdisk härkomst. Problemet är att ordet ”kurd” i medelpersiska och tidiga arabiska källor inte var en etnisk beteckning i modern mening, utan ett allmänt ord för nomad, herde eller tältboende. Förolämpningen gick alltså ut på att Ardashir var en simpel kringvandrare – inte att han tillhörde det folk vi idag kallar kurder. Att läsa in en modern etnicitet i ett gammalt vardagsord är ett klassiskt anakronistiskt misstag.

Exempel på inlägget från ”Kurdistan: Anfädernas röst” som bygger hela sitt resonemang på ordet ”kurd” i en gammal medelpersisk text.

 

Bilderna som följer med dessa inlägg är för övrigt klassisk persisk-sassanidisk kungaikonografi: en härskare som tar emot maktringen, diademet, ur guden Ahura Mazdas hand, med en besegrad fiende liggande på marken. Det är persisk konst – inte kurdisk.

Assyrierna – ett levande folk som förnekas

Allvarligast av allt är de inlägg som förnekar assyriernas existens. I ett av dem påstås att assyrierna ”utrotades för 2000 år sedan” och inte finns idag, att dagens assyrier är en brittisk uppfinning från tidigt 1900-tal, och att de gamla assyrierna inte ens bodde i det område som kallas ”Kurdistan”.

Varje led i detta är fel. Assyrier är ett levande folk och förutom att kurderna varit delaktiga i folkmordet på assyrier 1915 och många andra tillfällen gör detta inlägg ett försök att återigen förinta assyrierna från dagens historia.

Inlägget som förnekar att assyrierna är ett levande folk. Kartan krymper det assyriska området till en liten fläck och blåser upp ett väldigt ”Median Kurds”-territorium.

 

Påståendet att assyrierna bodde ”söderut, utanför Kurdistan” är också geografiskt fel. Det forntida assyriska kärnlandet låg i norra Mesopotamien vid övre Tigris, kring nutida Mosul. Det överlappar i hög grad just det område som inläggen kallar ”Kurdistan”. Detta är inte historisk tolkning, utan ett försök att radera ett nu levande urfolk ur sin egen historia.

Anunnaki, rymdmän och rena fantasier

När anspråken inte räcker till att omfatta hela folkslag tar man till artefakterna. Lamassu – de bevingade tjurväsendena med människohuvud – och de bevingade vakterna presenteras som ”våra anfäders” skapelser. I själva verket är de assyrisk-mesopotamisk konst, delvis även akemenidisk-persisk. Den bevingade solskivan är zoroastrisk och persisk, med rötter i både mesopotamisk och egyptisk symbolik. Inget av detta är specifikt kurdiskt.

Lamassu och bevingade vakter utmålas som kurdiska anfäders skapelser. I själva verket är de assyrisk-mesopotamisk och persisk konst.

 

Som grädde på moset blandas detta upp med ren pseudovetenskap. I inlägg märkta ”Kurdish Mystery – Annunaki” jämförs forntida reliefer med moderna astronauter, kompletta med inringade ”väskor” som ska föreställa teknisk utrustning. Anunnaki är sumerisk-akkadiska och babyloniska gudaväsen, och teorierna om dem som utomjordingar eller genmanipulatörer är mytologier utan vetenskapligt stöd men ändå förankrar man alltihop i en ”kurdisk Zagroszon”. Alla dessa påståenden, som dessutom motsäger varandra, gör att förtroendet sjunker hos läsaren – man börjar undra om ens de som ligger bakom kontot själva tror på sin historieförfalskning.

Forntida reliefer jämförs med astronauter under rubriken ”Kurdish Mystery – Annunaki”.
Slutord

Sammantaget faller påståendena samman vid minsta granskning, men på olika sätt: medernas koppling är en obevisad nationalistisk berättelse, mannéer och sumerer saknar grund, den ”kurdiska sassaniden” vilar på folketymologi och en felläsning av ordet kurd, och Anunnaki-spåret är rent påhitt. Värst är förnekandet av assyrierna, som inte är en tolkningsfråga utan en direkt osanning om ett folk som lever och verkar i regionen än idag.

Det ska sägas att kurderna är ett verkligt folk med rötter i regionen; det är inte det som ifrågasätts. Felet ligger i att man kapar åt sig namngivna grannfolks specifika historia – och särskilt allvarligt blir det när det sker på bekostnad av ett levande folk som assyrierna. Historia byggd på önsketänkande och kapade artefakter blir aldrig sann av att delas tusen gånger på sociala medier.