Under de senaste veckorna har uttalanden från den kaldeisk-katolske patriarken Louis Raphael I Sako väckt starka reaktioner bland assyrier världen över. Det som av vissa har framställts som ett försvar av en kyrklig benämning har av många uppfattats som problematiskt och som ytterligare ett steg i den identitetsdebatt som i över ett sekel har försvagat vårt folk.

I sina uttalanden har patriarken betonat en särskild kaldeisk identitet, helt skild från den assyriska och syriska (syrianska). Han säger bland annat:

”Vi är kaldéer, vår identitet är kaldeisk, vår nationalitet kaldeisk och vår kyrka är kaldeisk-katolsk. […] Vår identitet får inte raseras eller upplösas i moderna, hybrida namn som inte har någon anknytning till historien eller folkets övertygelse […]

Kyrkor är döpta efter sina folkslags namn: Kaldeiska kyrkan, Assyriska kyrkan, Syriska kyrkan, Maronitiska kyrkan […] Om det inte hade funnits något kaldeiskt folk hade det inte heller funnits en kaldeisk kyrka. Den som förnekar sitt ursprung har heller inget ursprung.”

Orden är tydliga och kompromisslösa. Men det finns flera historiska aspekter som förbises.

Den kaldeisk-katolska kyrkan bildades formellt år 1553 i union med Rom. Före detta var dess biskopar och troende en del av den kyrka som i dag kallas Österns assyriska kyrka. Om kaldéerna genom hela historien hade varit ett helt separat folk, hur förklaras då att kyrkan som institution uppstod först på 1500-talet? Benämningen ”kaldéer” etablerades i detta sammanhang av påve Julius III – i en kyrklig och teologisk kontext, inte som en etnisk omdefiniering av ett nytt folk.

När patriarken senare berör den gemensamma historien skriver han:

”Vi var en enda kyrka kallad Kyrkan i Öst, utan nationell beteckning. Den omfattade flera folk och nationaliteter: judar, kaldéer, assyrier, araber, perser, afghaner, indier och kineser. Detsamma gäller den katolska kyrkan; kaldéerna har tillhört en av de katolska kyrkorna sedan 1553.”

Även denna framställning är förenklad. När Kyrkan i Öst organiserades självständigt i det sasanidiska riket på 400-talet utgjordes dess kärna av den östsyriska befolkningen i Mesopotamien – det folk som historiskt identifieras som assyrier. Kyrkan kom senare att spridas till Persien, Indien och ända till Kina genom mission, men vid sin tidiga institutionella form var den förankrad i ett mesopotamiskt, östsyriskt sammanhang – inte i en mångnationell struktur av olika etniciteter.

Patriarken menar att kyrkorna inte hade uppstått om de inte representerade helt separata folkslag. Men även detta är historiskt problematiskt. De kyrkliga benämningarna uppstod i stor utsträckning genom teologiska och organisatoriska schismer, bland annat i samband med koncilierna i Efesos och Chalcedon, snarare än genom uppkomsten av nya etniska kollektiv.

Att vilja få sin benämning respekterad är legitimt. Men i dag är det minst lika viktigt att respektera det som förenar oss. Oavsett om man kallar sig assyrier, kaldéer eller syrianer är det uppenbart att vi delar historia, språk och ursprung, och att våra skillnader i första hand är kopplade till kyrklig tillhörighet och senare benämningar.

Även flera kaldeiska representanter har offentligt uttryckt oro över uttalandena, eftersom de riskerar att fördjupa redan existerande sprickor. Ett folk som har överlevt folkmord, exil och förföljelse har inte råd med identitetspolitiska gränsdragningar. Vår framtid avgörs inte av vilken kyrkobok vi står i – utan av om vi förmår stå tillsammans.