I fredags kväll hade cirka 70 kultiverade ungdomar sökt sig till den för kvällen, halvbelysta Café Ishtar. Ungdomsstyrelsen hade för ovanlighetens skull arrangerat en kulturkväll med välkände poeten Daniel Boyacioglu, 27 år. Dock är han mest känd för sina skådespelarinsatser som stolte sångaren Hermes Saliba, åtminstone bland de yngre.

Vad många som kom till Ishtarlokalen i Södertälje inte visste var att denne ”Hermes Saliba” även vunnit SM i poetry slam två gånger 2001 och 2002. Att han bland annat har producerat och skrivit ett antal skivor och böcker som har sålt i tusentals exemplar. Att han för närvarande skriver en opera för den kungliga Dramaten i Stockholm.

Det är ingen underdrift att konstatera att Daniel Boyacioglu är en minst sagt mångfacetterad människa som klarar av att göra det mesta. För den som vill veta mer om vad Daniel inte kan göra så kan ni ”wikipedia” hans namn.

Kvällen började med en kort självbiografi som därefter åtföljdes av poesiläsning som heter duga. Ibland exploderade publiken ut i skratt och applåder men emellanåt kunde en dikt även försjunka publiken i stor tystnad och eftertänksamhet. Daniels karaktär och dikter byter skepnad som människor byter strumpor. Många av dem är intellektuellt utmanande och andra är bara rent ut sagt sköna.

En sak som jag starkt gillade med Daniel var hans förmåga att påverka åhörarna så att de hamnar precis i rätt sinnesstämning inför dikten. Då brukar han berätta om sin egen erfarenhet och hur han kommit på idén till dikten. Min personliga favorit är mellansnack som också finns på Youtube, med rader som ”jag har haft kultur i 3000 år du har haft i femtio, kompis hur ska du vinna?”.

Efter drygt en timmes läsning avsattes drygt 20 minuter till en frågestund, självklart var det okej att flika in med frågor under själva föreställningen. Vissa var av djupare karaktär och andra enklare. Totalt sett var aftonen bortom en klassisk Ishtarkväll, en kväll med inslag av komik, allvarsamhet leverad av en lättsam dock gripande artist.

Avslutningsvis vill jag nämna att Daniel äger en trumpet som han försöker lära sig spela på, men att han, enligt honom själv, suger ganska rejält på det.