I tider då ekonomi styr världsordningen förväntar sig fotbollssupportern att en spelare skall vara trogen sitt klubbmärke. Ett ganska naivt tankesätt som hör hemma i en svunnen tid där fotbollsspelare kunde tänka sig spela gratis för klubben i sitt hjärta. Christos Christoforidis är varken frälsare eller Judas. Han är bara 2000-talets spelare och ekonomi är hans ideal.

Det handlar naturligtvis om klubbvalet som gamla Assyriskaspelaren Christos Christoforidis gjort inför sin återkomst till Södertäljefotbollen. Christoforidis fick en jätteskjuts på karriären i Assyriskatröjan under åren 2003-2004. Med sitt rappa steg och sin vassa vänsterfot blev han snabbt fansens gullegris och fick snart proffserbjudande från ett antal grekiska klubbar.

Tre år senare var han tillbaka i Sverige och allsvenska Gais. När han inte kunde ta en plats i Gais gick han med på att bli utlånad för att få speltid. Då förväntade sig många Assyriskasupportrar att deras gunstling snart skulle vara tillbaka i Södertälje. De fick rätt, men istället valde Christos att gå till rivalerna Syrianska, som dessutom spelar en division lägre än Assyriska. Visst finns det rivalitet mellan två klubbar från samma stad. Konstigt vore det annars.

Rivaliteten är dock ganska ensidig och kommer oftast från Syrianskas sida. Senaste exemplet på detta är hur man presenterar värvningen på klubbens officiella hemsida. Där kan man läsa följande rader: ”Christos gjorde sig ett namn för 4-5 år sedan i sin dåvarande klubbs framfart i både Svenska Cupen och Superettan”. Här går känslorna så djupt att man inte vill nämna att den ”dåvarande” klubben var just Assyriska.

Jag gratulerar ändå Syrianska till ett utomordentligt nyförvärv, som garanterat kommer att bidra till fortsatt framgång. Jag gratulerar också till Syrianskas goda ekonomi som tillåter att en allsvensk spelare väljer ett division 1 lag framför spel i superettan eller allsvenskan. Det är inte många klubbar som kan göra om den prestationen.

Att valet föll på just Syrianska har rört upp känslorna hos majoriteten av Assyriskasupportrar. Många har uttryckt stor besvikelse och utmålar Christoforidis som en Judas som sålt sin själ för pengar. Man menar att han saknar respekt när han väljer att gå till Syrianska, då säkerligen andra klubbar i högre divisioner varit intresserade. Kan man då kräva att Christoforidis skulle komma till Assyriska oavsett villkor? Naturligtvis inte. Så enkel är aldrig verkligheten.

Man kan ju fråga sig varför en fotbollsspelare skulle sätta klubbens bästa framför sitt eget. En fotbollspelare som blir professionell vid tidig ålder kan se fram emot, i bästa fall, femton års karriär. Det vill säga om han behåller form och hälsa. Har han ingen alternativ karriär betyder det att han måste säkerställa sin framtida ekonomi under sin aktiva tid. Därför blir det också naturligt att han vill tjäna så mycket pengar som möjligt.

Jag klandrar inte Christos för att han tänker på sitt bästa i första hand. Det är ett naturligt beteende inom dagens allt hårdare idrottsklimat. Jag önskar bara att han skulle värdera de goda minnena han fick i Assyriska något högre än att skriva på för Syrianska. I dessa tider skulle det vara ett tillräckligt bevis på att han hyser tillräckligt med respekt för den klubb som han blommat ut i. Att han minns den kärlek han fick av Zelge Fans. Det skulle vara prov på god karaktär. Nu kommer istället de glada minnena av Christos alltid att följas av en besk eftersmak.