Ett Assyriska med oskärpa i avsluten kryssade mot BP igår. Gästerna tog med sig en pinne hem, främst genom hårt arbete även om chanser inte saknades för bortalaget. Med lite mer koncentration i avslutsmomenten hade resultatet varit annorlunda. Bägge lagen gick mållösa från plan.

Om någon hade sagt att Assyriska skulle ha sju poäng efter tre omgångar innan serien började skulle jag vara mycket nöjd förstås. Efter att ha sett matchen mot BP är jag inte lika säker. Visserligen hade BP några riktigt vassa chanser, men det var Assyriska som försökte vinna mest. Som gästernas tränare, Kim Bergstrand, sade på presskonferensen; BP var nöjda med en poäng mot ett riktigt bra Assyriska.

Om jag börjar med de positiva tecken jag såg kan jag nämna Jon Rytterbro som fick hålla nollan. Rytterbro fick stå länge utan att behöva göra så mycket, men gjorde det bra när det behövdes som mest. Mittförsvarets insats var bland det bättre jag sett hittills denna säsong. Göran Marklund och ”Dinho” gjorde vad de kunde, men marginalerna var inte på deras sida mot BP. ”Dinhos” arbetsinsats var enorm som tidigare, men verkade överarbeta vissa situationer och fick inte med sig bollen lika bra som vi vant oss vid. Dessutom fortsätter Dennis Östlundhs formkurva att peka uppåt. Östlundh var mycket aktiv i första halvlek och slog hörnan som ”Dinho” sånär nickade in, men bollen rensades på mållinjen. Han nickade också in ”Alex” fina inlägg i stolpen.

Resten av laget gjorde en gjuten insats utan att direkt glänsa. De enda som inte kom upp i standard var Martin Åslund och Eddie Moussa. Åslund som verkade irra runt som en yr höna, kom mer till sin rätt när han fick spela på sin position i samband med ett oväntat byte. När hela publiken väntade på att Åslund eller Moussa skulle bli utbytt chockade tränaren med ett ”genidrag”. Östlundh som ibland spelat klart sämre än sin förmåga i tidigare matcher har ändå inte blivit utbytt. Nu när han äntligen kommit igång bytte tränarparet ut honom i sjuttionde minuten. Han var allt annat än glad. Det enda positiva med det bytet var att vi fick se Åslunds rätta position och vilken skillnad det blir när han spelar på innermittfältet, istället för på kanten som utgångsposition.

Ett annat ”genidrag” som jag inte gillar direkt är att ”Azizou” hamnat på bänken i två matcher nu. Ska vi ha ett riktigt kantspel på båda kanter, så som Edmond Lutaj tidigare sagt, är ”Azizou” självskriven. Assyriska kan inte lämna hela vänsterkanten till ”Alex”. Visserligen orkar han springa, men hamnar helt fel i försvararbetet gång på gång. Även om jag är en stor supporter av hans vänsterfot, är han väl vänsterback i första hand? Motståndarna upptäcker alltid efterhand att det finns en stor lucka när både ”Alex” och Åslund, som ska agera vänsterytter i försvar men anfallare i offensiven, inte finns på plats. Dessutom har Assyriska förlorat lite av Martin Lorentzons offensiva kraft när ”Alex” följer med i nästan varje anfall.

Nu ser det ut som om Andi Toompuu, Östlundh och Åslund trampar på varandra emellanåt. Personligen vill jag ha alla på plan samtidigt, men just nu ser det inte ut att fungera. Tanken slog mig att man kan spela 4-3-3, men mörka tankar tog mig tillbaka till säsongen 2006. I filmbranschen heter det ”kill your darlings”, för Assyriska betyder det att en av innermittfältarna förmodligen måste bort eller få en annan roll.

Motsägelsefullt kan tyckas, men jag måste ändå säga att jag inte lättvindigt skulle ändra ett ”vinnande” lag. Tre matcher utan förlust säger inte mycket, men samtidigt en hel del. Den säger bland annat att spelet lämnar en del att önska, men att man är på rätt god väg att nå dit. Det blir nog huvudbry för tränaren att få ordning på den ekvationen. Gränsen mellan att bli geniförklarad eller att sättas i tvångströja är hårfin i fotbollens galna värld.

 Fredrik Samuelsson
 Dennis Östlundh
 Jon Rytterbro