För drygt en månad sedan arrangerade AUF sitt seminarium ”En nation vid vägskälet”. Inbjudna föreläsare från andra sidan Atlanten hade flugits in till det påkostade seminariet för att upplysa den assyriska ungdomen i Sverige om den rådande och framtida situationen för den assyriska befolkningen i Irak. Seminariet i sig var väl genomfört och föreläsningarna otroligt intressanta och lärorika. Men den efterföljande debatten kom att handla om någonting helt annat. Det låga deltagandet på seminariet har gäckat många och istället för att debattera och diskutera det väsentliga, vad vi kan göra åt assyriernas situation i Irak, har debatten istället handlat om vem som ska skyllas för det pinsamt låga deltagandet under seminariet.
Somliga som Sargon Haninke tycker att det är de assyriska ungdomarna som skall beskyllas. Den assyriska ungdomen, enligt Kurt, bär på ett stort ansvar mot den assyriska rörelsen samtidigt som han gärna gör jämförelser mellan dagens och dåtidens assyriska ungdom. I sin debattartikel ”Vart försvann intresset?”, publicerad på Hujådås nätupplaga den 12 juni, skriver Kurt: ”Utanför lokalen stod jag och pratade med ett par vänner som är ett par år äldre än mig och som alltid har varit aktiva på ett eller annat sätt inom bland annat AUF, de berättar att ”på deras tid” var de assyriska ungdomarna helt annorlunda. Om man till exempel anordnade en veckoslutskurs blev folk ledsna för att de inte fick följa med på grund av att det redan var fullt. Anordnade man en fest, var det alltid fullproppat med assyriska ungdomar. Hade man ett seminarium tog man sig dit oavsett om man var intresserad av temat eller inte. Det fanns en viss samhörighet bland ungdomarna och man kände att man hade ett ansvar.”
På detta svarar Rabi Asmar i sin debattartikel att det inte alls är de assyriska ungdomarna som skall beskyllas för det låga intresset. Det är istället organisationerna, föreningarna och förbunden som bär det största ansvaret. I sin tuffa kritik skriver Asmar, som själv sitter med i Assyriska Föreningen i Södertäljes ungomsstyrelse, bland annat detta: ” Vi kan inte längre blunda och låtsas att allt är bra. Vi älskar att tänka på hur lyckade och fina dessa aktiviteter är, men de är ju inte i närheten av lyckade så länge vi inte når ut till medlemmarna. Det räcker inte med att nå till dessa, få aktiva själar, som redan vet allt vi har att säga. Vi måste nå ut till gatan och de människor som inte vet så mycket om vårt folk. Nå människor som har slutat bry sig, människor som gett upp. Målet måste vara att återigen aktivera dessa människor.”
I min mening har båda dessa debattörer rätt i sakfrågan. För att förstå detta bör man se tillbaka på den assyriska rörelsens unga dagar. Då var det för alla en självklarhet, precis som Sargon Haninke skriver, att alla skulle vara med och bidra med något. Det ideella arbetet i föreningarna ansågs både hedersamt och högaktades. Samtidigt är det heller inte svårt att förstå att det inte krävdes mycket arbete för att grunda den assyriska rörelsens olika beståndsdelar. Föreningar öppnades överallt. Tidningen Hujådå skapades. Assyriska FF grundlades. Generellt behövdes bara ett par kloka huvuden som slogs ihop för att skapa något nytt. Detta är också en förklaring till varför unga assyrier var betydligt mer aktiva förr. Det krävdes betydligt mindre för en aktiv assyrier att skapa något och snabbt se resultat. Det var alltså betydligt mer attraktivt att arbeta inom rörelsen förr.
Hur länge denna grundläggande fas varade är svårt att säga exakt men den fasen är nu lämnad till det förflutna. Den jämförelse som Kurt gör mellan dagens och gårdagens assyriska ungdomar är därför orelevant. Erfarenhet säger att det krävs betydligt mer arbete att utveckla något man redan har än att starta något från grunden. Ta till exempel Mesopotamien Kulturcenter i Linköping som ett bra exempel. Det var inte länge sedan man köpte upp sin föreningslokal och man satsade flera miljoner kronor för att bygga om lokalen till en fullfjädrad assyrisk föreningslokal. Man föreställde sig snabbt att bara man bygger en stor och fin lokal kommer verksamheten att blomstra. Istället blev det tvärt om. Föreningen har idag stor potential att utvecklas men istället består 90% av verksamheten av äldre män och kvinnor som spelar kortspel. Föreningens ungdomar, som blev de som ansågs skulle utveckla föreningens verksamhet, valde hellre att lämna föreningen och det assyriska föreningslivet bakom sig än att axla den tuffa arbetsbördan. Så ser det ut bland många av våra föreningar idag.
Samma sak gäller exempelvis tidningen Hujådå som till stor del är beroende av att ungdomar skall ägna tid och kraft på sin fritid för att producera texter till både papperstidningen och, sedan drygt ett år tillbaka, också till internetupplagan. Dessa ungdomar, som alltså också skall förvalta och utveckla sina lokala föreningars verksamhet, bär i stort sett hela den assyriska rörelsen på sina axlar. Förr eller senare går många i väggen och lämnar allt som har med rörelsen att göra redan i sina unga dagar. Med dessa försvinner också en stor kunskap och erfarenhet och kontinuiteten bryts.
Både Sargon Haninke och Rabi Asmar, som jag har fått äran att lära känna mycket väl, är två föredömmen för den assyriska ungdomen idag. Många timmar har dessa lagt ner för den assyriska rörelsen och sina respektive föreningar. Min önskan är att alla assyriska ungdomar agerade likadant. Men så är inte fallet. Istället har rörelsens mest aktiva minskat till en handfull få som nu får dra det tunga lasset, helt ideellt och ofta utan tacksamhet.
Det är inte sunt för hela den assyriska rörelsen att axla ett så stort ansvar på ungdomarna. När dessa snabbt sliter ut sig tvingas, med all respekt, samma gamla rävar kvar på sina positioner därför att det knappt finns några kvar att ta över. Tvärt om borde den assyriska rörelsen organisera sig så att arbetet man gör är FÖR ungdomarna och inte enbart AV ungdomarna på ideell basis.
Journalisten Augin Kurt tillhör den tidiga generationen av assyrier i Sverige och är ett känt namn för exempelvis äldre Hujådå-läsare. Anmärkningsvärt skriver Augin Kurt redan under tidiga 90-talet om exakt samma problematik. ”Om vi skulle utvärdera dessa 15 års arbete, kan vi konstatera att verksamheten stått och stampat på samma fläck de senaste 10 åren. Orsakerna kan vara många, men jag tror att den mest betydelsefulla faktorn är att verksamheten bygger på ideell basis.”
Augin Kurt forsätter: ”Det assyriska samhället måste alltså drivas som en stat. Därför är det viktigt att vi börjar ompröva våra arbetsmetoder i föreningslivet. Vi har inte rätt att kräva av våra allt för unga aktiva medlemmar att offra sin fritid i åratal helt ideellt. Hur länge orkar de? Till slut drar de sig tillbaka och lämnar ett stort tomrum. Efterträdarna brukar börja om från noll och på det viset är vi ständigt nybörjare.”
Ingen skulle idag kunna analysera rådande situation bättre än Augin Kurt gjorde redan för mer än 15 år sedan. Ändå har vi inte lyckats gå från fas ett till fas två. För att den assyriska rörelsen skall utvecklas och ungdomarna hitta tillbaka till föreningarna och förbunden bör den tunga arbetsbördan ligga hos heltidsanställda tjänstemän. Exempelvis är det en absolut nödvändighet att förbunden regelbundet besöker sina medlemsföreningar, utbildar dessa i föreningsteknik, hjälper till att förbättra föreningarnas ekonomier samt ger råd och visar hur lokalföreningarna skulle kunna göra nya och förbättra sina befintliga aktiviteter. Det är ingen hemlighet att just de som har kapacitet att sprida den assyriska identiteten allra bäst är lokalföreningarna. Det är ju dessa som har direktkontakt med sina medlemmar. Därför bör mycket kraft och resurser läggas på att just förstärka lokalföreningarna. Det bör dock förstås att det är ett enormt arbete som inte bör ses lätt på. Dagens AUF-styrelse, där alla valda ledamöter är i 20-års åldern och där också i stort sett alla valda ledamöter studerar heltid på universitet och högskolor, kan omöjligt göra detta arbete utan att studierna skulle ta skada. Kontakten med lokalföreningarna är därför olyckligtvis mer eller mindre obefintlig samtidigt som många lokalföreningar uppvisar enorma problem med den egna verksamheten.
Minskar vi på arbetsbördan för de ideellt arbetande krafterna med hjälp av en stark grupp av arbetande tjänstemän på riksnivå är jag övertygad om att ungdomarna återigen kommer att lockas till föreningarnas och förbundens aktiviteter. Alternativet är att sådana goda assyriska ungdomar som Sargon Haninke och Rabi Asmar fortsätter axla den tunga bördan tills de snart slitit ut sig och lämnar över arbetet till väldigt unga och oerfarna personer att ta över.
Bättre än så kan vi.
