Michael Danho oroas av att många assyriska ungdomar glömmer bort sin assyriska identitet. Ofta beror det på att de låtit sig påverkas av mer eller mindre pålästa personer, som själva förlorat sin identitet. Danho menar att detta problem är ett av vår tids största och att det är av stor vikt att våra föreningar och förbund skall lägga stort fokus på att hitta en lösning.

Idag har vi ett stort antal duktiga och visa assyriska ungdomar i Sverige som bär upp det assyriska namnet på ett utomordentligt sätt. Det räcker med att bara nämna Assyriska Ungdomsförbundet, AUF, och deras ständiga arbete att visa att de assyriska ungdomarna i Sverige har lyckats med den assyriska frågan. Seminarier, festivaler och turneringar är några exempel på de aktiviteter som AUF har arrangerat och fortfarande arrangerar. Det här är ett förbund som har utvecklats enormt och som fortfarande utvecklas, vilket får mig att känna en viss trygghet inför framtiden.

Men denna känsla av trygghet är inte dominerande hos mig, utan den omringas av andra känslor. För även om ungdomsförbundet går en fin framtid till mötes, och även om vi har många intelligenta och nationalmedvetna ungdomar bland vårt folk, så kan jag ändå inte bli kvitt denna oroande känsla som jag bär inom mig. Det är med sorg jag konstaterar att jag träffat en del svenska ungdomar med assyrisk etnicitet, som mer eller mindre glömt bort sitt ursprung och sin nationalitet. Med andra ord är jag känslomässigt rätt kluven vad gäller framtiden för våra ungdomar och vårt folk rent generellt.

Det vore naivt av oss att säga att alla våra ungdomar är medvetna om var de kommer ifrån, har någon kunskap om sin historia eller överhuvudtaget känner till innebörden av att vara assyrier. Det finns assyriska ungdomar som säger ”äh, det är för komplicerat att svara på” när någon frågar om var de kommer ifrån. Andra säger ”jag är född i Sverige, men mina föräldrar är från Mellanöstern”. Det finns även vissa som förnekar sin assyriska identitet fullt ut och påstår att de är italienare, greker eller använder sig av andra främmande namn. De sistnämnda må vara få, men de finns, och det är oroväckande.

Assyriska ungdomar som är ointresserade av sitt ursprung och som är villiga att förneka sin identitet lär nog inte sitta framför datorn, gå in på hujada.com och klicka sig fram till den här texten. De bryr sig helt enkelt inte och är mer eller mindre förlorade, om inte något görs. Därför anser jag att det är oerhört viktigt att alla våra föreningar och förbund lägger all sin kraft och energi på att nå de här förlorade själarna.

Kunskapen ska inte bara finnas och stanna bland oss som redan är medvetna. Denna kunskap måste vi sprida vidare till de människor som är i behov av den. Därför måste vi, ”vanliga” individer, tillsammans med våra assyriska organisationer, gemensamt lösa det här som i mina ögon är ett stort problem. När vi väl kämpat tillräckligt mycket och gjort det vi kunnat göra, kommer jag känna mig en aning lättad och förhoppnings har då den där oroande känslan som jag burit inom mig försvunnit. 

De ungdomar som bryr sig om sin identitet, men som ändå känner sig osäkra på sitt ursprung, bör vända sig till historiska fakta och få den nödvändiga kunskapen som man bör ha. Man ska inte låta sig bli påverkad av människor som påstår sig vara kunniga, men som i själva verket inte är pålästa överhuvudtaget. Kom ihåg att kunskap är makt. Vi ska också komma ihåg att ingen av oss assyrier är skyldig att förklara och argumentera och försöka få en människa, som tvivlar på att man har assyriskt ursprung, att förstå att man faktiskt är assyrier. Hur ofta hör man någon ifrågasätta en etnisk svensks etnicitet? Hur ofta ser vi någon etnisk svensk försöka övertyga en annan människa om sin svenska identitet? Om en tysk talar om för mig att hon är tysk, då bör jag respektera det och inte ifrågasätta. Vi är assyrier, talar assyriska och kommer från Assyrien. Punkt.

Jag vill avsluta med att berätta om en man som försökte övertyga en assyrisk ungdom om att han inte var assyrier. Mannen kom med den ena osannolika historien efter den andra, och försökte övertala den relativt pålästa ungdomen. Assyriern frågade honom om hur mycket tid han ägnat åt att läsa och lära sig om vårt folks historia. Mannen svarade inte. Det visade sig senare att mannen aldrig öppnat en bok i sitt liv. Han hade inte fått lära sig att läsa och skriva i hemlandet, och var med andra ord analfabet.

[FOTNOT: I denna text har Michael Danho endast koncentrerat sig på situationen i Sverige, just för att han lever här, och därmed har bättre insyn på Sverige än andra länder där assyrier lever.]