Onsdagen den 30 maj 2007 demonstrerade assyrier, som också kallas syrianer och kaldéer, i Sverige mot våldet och förtrycket på sina landsmän i Irak. Runt 300 assyrier samlades på Mynttorget utanför Sveriges Riksdag för att visa omvärlden att nu får det vara nog på förföljandet, förtrycket och mördandet mot Iraks ursprungsbefolkning – assyrierna. ”Vi är deras enda hopp”, skriver Hanibal Romanos, som bar ett av plakaten under demonstrationen.

På Mynttorget samlades folket med flaggor och plakat, som förkunnade budskap som; ”Irak utan de kristna är inte Irak”, ”Det pågår ett folkmord i Irak som ingen vill prata om”. När det var dags marscherade folkmassan bestämt hela vägen genom Strömbron, Norrlandsgatan och Hamngatan mot Sergels torg, som var slutmålet. Väl på plats fick sedan folket lyssna till talare från de olika organisationerna, politiska partierna och samfunden; Iskandar Beqasha från manifestationskommittén, biskop Abdelahad Gallo Shabo från Syrisk-ortodoxa kyrkan, fader Maher från Kaldeiska kyrkan, riksdagsledamöterna Yilmaz Kerimo (s), Fredrik Malm (fp), Annelie Enochson (kd) och Kalle Larson (v). Andra talare var även Margareta Viklund från Svenska Kommittén för Assyrier, SKA och fader Yukhanna från Österns Assyriska kyrka. Assyrisk sång tillägnad de många offren i Irak framfördes av Suaad Alias.

Kommittén som anordnade demonstrationen bestod av, förutom Assyriska Riksförbundet och Assyriska Demokratiska Rörelsen, samarbetsorgan för de olika assyriska kyrkorna, ESU, Kaldeiska Riksförbundet och webbsajten Ankawa.com, som var initiativtagare till demonstrationen. Demonstrationen organiserades snabbt på grund av det ökade våldet som fanatiska muslimer, araber och kurder utövar mot den kristna minoriteten, medan västvärlden passivt ser på. Flygblad delades ut under demonstrationens gång.

Sammanfattningsvis flöt demonstrationen på bra, men som alltid gäller det att inte sluta här utan man bör alltid i alla situationer försöka uppmärksamma den etniska rensningen av assyrier som pågår i Irak. Vi, assyrier i diasporan, bör fungera som en röst för våra landsmän i Irak i de länder vi lever i. Vi är det enda hopp de har i världen, och det är vår plikt att göra deras röster hörda och inte glömma bort dem.