Käre Paulus, Kristi utvalde sändebud till att kristna hela världen. Du skulle vara här i min kyrka i dag, på självaste påskdagen, vår Herres uppståndelsedag från de döda, och se hur kyrkans ledare har tolkat och efterlever urkyrkans tolkningar av dina brev till korintierna (Kor.1+2). Jag vet i sanning inte i vilken ände jag ska börja… För det finns så många ändar som jag kan dra i och tragiskt nog så leder de alla till förfall.

Jag läste i någon bok att ur kaos föds ordning, men jag är inte säker på att detta påstående gäller oss som folkgrupp eller som kyrka. Skulle jag börja med att kritisera kyrkans ledare som handlar okristet och ansvarslöst mot sin kyrka och sitt folk och peka på några av deras senaste misstag så som uttalandet om förnekelsen av folkmordet, Seyfo, där flera hundra tusen assyriska/syrianska liv gick till spillo, bland dessa fanns så gott som hela min egen mammas släkt, som tvingades att begå kollektivt självmord i övre Kafro, Turkiet sommaren 1915.

Eller om jag skulle peka på de syrisk ortodoxa kyrkoledarnas alla misstolkningar och Guds-anpassningen till sin egen fördel, vad gäller både prestige och makt. I vilken ände jag än börjar så kommer det onekligen att leda till ännu mera förvirring och splittring bland folket, tror jag.

Alla är vi medvetna om att osanning och ouppfyllda löften leder till att förtroendet för både individen och dess ansvarsområde minskar. Och om jag skulle börja med min egen tro, skulle alla vägar leda till mitt tillkortakommande. För vem är jag som ska döma en hel kyrka och dess ledare när jag själv, som kvinna, inte ens får komma till tals i min kyrka, annat än på kyrkoledarnas villkor? Så länge jag hedrar, ärar och vädjar till min kyrkas ledare så är jag den bästa av de troende människor för dem,
men så fort jag vill bli erkänd som Guds skapade varelse som kan och vill vara Guds medhjälpare i församlingen, då är jag både farlig och hotfull i kyrkans hierarki, för jag är ju kvinna.

Skulle jag ställas mot väggen och krävas på raka svar om min tro och mitt sökande efter Gud, skulle jag inget annat kunna bevisa än alla mina misslyckanden och alla mina tvivel. Kanske vågar jag ändå säga att min egen Guds relation bygger jag bortom alla mänskliga regler och förbud, kanske vill jag rent av påstå att den Gud som kallar mig och alla andra är större än könsskillnaderna som min kyrka och mitt samhälle har byggt under alla dessa generationer, som följt efter dina brev till korintierna.

Jag har inte mycket att skryta om, då det gäller att leva ut min tro på Gud, för de hinder som tystar mig är fler än de som befriar mig i min kyrka. Jag vågar inte ens trotsa det lilla manssamhället som jag lever i, så feg och ynklig är jag käre Paulus. Jag tvivlar inte på mitt kall, men jag har heller inga andra vapen att möta hindren med, än med ödmjukhet och kunskap.

Ja, käre Paulus, vem är jag som tror mig förstå bättre än min kyrkas ledare som, är mitt folks ansikte utåt i världen? De gör ju sitt bästa i att leda folket, även om vissa av dem är analfabeter. Du var både bildad och modig, och som man hade du tolkningsföreträde i ditt samhälle. Själv är jag varken modig eller har tolkningsföreträde i mitt samhälle. Jag är ju kvinna och det du skrev om kvinnan i ditt samhälle, på din tid, si så där för 1950 år sedan har ju, som du ser, tolkats bokstavligt i min kyrka och i mitt folks samhälle också för den delen.

Ack, käre Paulus, om du bara kunde vara något tydligare med att skriva att dina förmaningar gällde för din tids kultur och att Gud är större än alla kulturer. Fast du har förtydligat kärnan i den kristna tron, som är att Gud har skapat mannen och kvinnan till sin avbild och att Han, i sin nåd, inte gör någon skillnad på människa och människa, ändå har vår kyrka blint följt i gamla spår och vägrar lyfta fram Guds nåd som den gåva den är till alla människor oavsett kön.