De assyriska pensionärernas behov av vård i Sverige är märkbar. Men som analfabet är det svårt att få den hjälp som eftersträvas. Seidi Garis är en av dem som kämpar för ett assyriskt äldreboende i Göteborg.

Det har gått många år sedan den äldsta generationens assyrier kom till Sverige. Men än har den stora omställningen, från bondesamhället i hemländerna till industrialiseringen, inte lagt sig. ”Jag har ögon, men kan inte se något. Jag har öron men hör inget”. En äldre assyrisk kvinna beskriver hur det är att leva i Sverige utan att kunna det svenska språket – hon ser bokstäver, men kan inte läsa, och hon hör folk prata, men förstår inget.
Hjärtskärande ord som lätt kan förbigå utomstående.

Men Seidi Garis är en av dem som sedan några år kämpat för de äldre assyriernas situation i Göteborg. Hennes yttersta mål är att en dag starta ett äldreboende för assyrier med assyrisk husmanskost och personal som talar modersmålet. Men vägen dit är än lång. Med siktet inställt jobbar hon sig stegvis fram.

År 2003 startade hon den assyriska hemtjänsten Beth-Nahrin. Grundtanken var att erbjuda hemtjänst på det egna språket. Ytterliggare ett alternativ hon kan se framför sig är att ha en avdelning, på ett kommunalt äldreboende, avsett för assyrier.

– När man inte kan språket så hamnar man lätt utanför samhället. Det går inte att begära att personer som kommit hit i sina äldre dagar ska lära sig ett nytt språk, säger hon.

Hon är övertygad om att det finns ett stort behov av att äldrevården anpassas till den relativt stora gruppen assyrier över 65 år. Utmaningen är att få personer som sitter vid makten att inse det.

– Jag vill vara som en bro mellan de äldre assyrierna och kommunen, säger hon och menar att först när gruppen känner sig trygg i sig själv så kan den integreras med andra.

I dagsläget finns det omkring 60 stycken äldre assyrier i Göteborg. En siffra som ständigt är i förändring – vissa tillkommer andra går bort. Majoriteten av dessa bor i egna bostäder och får hjälp av anhöriga att klara vardagens dilemma. En del besöks av hemtjänsten och åtta har blivit förflyttade till kommunala äldreboenden. Självklart är det svårt för personal att göra sig förstådd då assyrierna pratar ett helt annat språk och vice versa.

– De får gissa sig fram till vad som behöver göras. Det skulle vara så mycket trevligare för bägge parterna om de förstod varandra, säger Eva Ternegren, miljöpartist och sitter med i kommunfullmäktige i Göteborg från och med denna mandatperioden. Hon är en av dem som stöttat uppkomsten av Beth-Nahrin och hon ser inga problem med att ha äldrevård på modersmålet.

– Man borde tillgodose ambitionerna som finns bland arbetslösa assyrier och sysselsätta dessa, säger hon. Det är en jättegod tanke.

– Det kostar inte mer för kommunen att anlita Beth-Nahrin än ett annat bolag. Det handlar mer om att man måste strukturera om och flytta personer mellan olika distrikt. Om man anstränger sig går det, säger hon. 

Idag har Seidi Garis lagt verksamheten kring Beth-Nahrin på is. Responsen från kommunen var inte som hon önskat. Nu samlar hon istället värdefull erfarenhet genom ett vikariat på en dagverksamhet för äldre, framförallt svenskar. Det är en träffpunkt som Göteborgs kommun finansierar och som är till för att få pensionärer att komma ut och ses. Tre personer är anställda för att ta hand om de cirka 20 personerna som dagligen dyker upp. Det lagas mat, spelas spel och diskuteras.

– Tänk om assyrierna hade något sånt här. Med tre anställda skulle vi kunna göra mycket, säger Seidi Garis med lystna ögon.
Med ”vi” syftar hon på S: t Gabriel kyrkan i Västra Frölunda, dit största delen av pensionärerna hör hemma. I dagsläget arrangerar kyrkan aktiviteter två dagar i veckan för dem. Nyhetsuppläsning på assyriska samt gemensam lunch är två punkter på schemat. Då och då görs det utflykter. Klostret i Vadstena och kullagerfabriken SKF är redan avprickade mål.

– Det är jättebra att vi får träffas så här och prata av oss, säger Nora Biyuksal som regelbundet besöker dagverksamheten.

– Det är nyttigt att få nyheterna upplästa. Och så får vi god mat, tillägger Simoni Yildiz.

Seidi Garis menar att dagverksamheten gör att pensionärerna mår bra eftersom att de då får en dos av det sociala livet.

– De glömmer sina bekymmer. Ensamheten gör en påmind om alla inbillade sjukdomar, säger hon.