I del ett av denna artikelserie beskrev Peter Butros hur hela den syrisk-ortodoxa kyrkan, med patriark Mar Afrem Barsom i spetsen, alltid hade bejakat sin assyriska identitet och hur assyriska rörelser bland de syrisk-ortodoxa troende både i våra hemländer och i diasporan växte sig starka. Men någonstans gick någonting helt fel och patriarken Mar Afrem Barsom blev den första att så splittring inom den assyriska nationen, en splittring vilket vi, än idag, skördar frukterna av. Hur gick det till egentligen?

1933 kom det syrisk-ortodoxa patriarksätet att flyttas från deyro d’Mar Hananyo (deyro d’Zafaran), från förtrycket som fanns mot de kristna i Turkiet, till Homs i Syrien där fransmännen hade tagit makten. Fransmännen kom att bli en befrielse för assyrierna och under det franska styret kom den assyriska kulturen att växa fritt. I städer som Aleppo, Hassake och Qamishly frodades kulturella assyriska föreningar och institutioner. Fransmännen kom också att bilda en bataljon åt det assyriska folket som fick namnet ”Kaldo-Assyriska åttonde bataljonen” vars främsta uppgift var att skydda gränsen mot Turkiet.

Samma år som massakern i Simele, år 1933, valdes biskop Mar Afrem Barsom till patriark för den syrisk-ortodoxa kyrkan. Under den tiden grodde stort missnöje bland den stora arabiska majoritetsbefolkningen mot den franska överhögheten. Stora grupper arabiska nationalister krävde självständighet och 1943 tvingades Frankrike lämna över makten i Syrien till det panarabiska och nationalistiska Baathpartiet under ledning av Shukri al-Quwwatli. Baathpartiets vision var ”En arabisk stat – för en arabisk nation” och inom den visionen rymdes inte de övriga folkgrupperna i landet, speciellt inte de kristna.

Detta kom att skrämma det syrisk-ortodoxa prästerskapet, med Mar Afrem Barsom i spetsen, som fortfarande hade Simele-massakern i färskt minne. Då kung Faysal I i Irak gick till hänsynslös attack mot de försvarslösa assyrierna i Simele 1933 gjorde han det av två anledningar. För det första ville han krossa den assyriska nationella rörelsen som på allvar hade växt sig stark även i Irak och för det andra ville han ena de arabiska grupperna i Irak mot en gemensam fiende, nämligen de kristna assyrierna i landet. Assyrierna sågs inte bara som förrädare för deras religions skull, utan även för att de var lierade med de hatade kristna britterna.

En liknande situation höll på att uppstå även mot assyrierna i Syrien då även de var allierade med, de i Syrien hatade, fransmännen. Det syrisk-ortodoxa prästerskapet tvingades mana sina grupper till försiktighet men den arabiska makteliten nöjde sig inte med det. Den assyriska nationalismen skulle utrotas en gång för alla. Assyriska symboler förbjöds liksom den Kaldo-Assyriska bataljonen. Assyriska föreningslokaler och byggnader konfiskerades och assyriska skolor stängdes. Det förtryck som det assyriska folket fick utstå vid den här tiden påminde starkt om händelserna som ledde till folkMardet som assyrierna utsattes för under första världskriget.

Med stor iver och seriositet inledde så regimen i Syrien en medveten arabiseringsprocess riktad mot assyrierna i landet. Men ett problem kvarstod. Hur skulle man göra sig kvitt med den växande assyriska rörelsen i diasporan? För det använde man sig av ledarskapet för det assyriska folket och den syrisk-ortodoxa kyrkan, man utnyttjade patriark Mar Afrem Barsom.

Den andra december 1952 släpper så Mar Afrem Barsom sin bok ”Den syrisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia – dess namn och historia”. Där pläderar Mar Afrem Barsom, som så länge flitigt använt benämningen assyrier både för sig själv och för sitt folk, att namnet assyrier skulle vara helt felaktigt för vår folkgrupp och att det är mer lämpligt om vi istället använder oss av namnet araméer. Att boken så tydligt riktade sig till den assyriska rörelsen i USA och att det dessutom inte fanns ett synodbeslut i en så viktig fråga gör att det inte finns några tvivelaktigheter om att denna bok beställdes av den arabiska regimen. Dessutom går det inte att bortse från att boken vilade på högst tvivelaktiga, partiska och ovetenskapliga grunder.

Mar Afrem Barsom fortsatte att spela den arabiska regimen i händerna och kom att bli känd som ”den panarabiska patriarken” eller som biskop Mar Ishaq Saka beskrev honom 1983, ”den arabiska magneten”.

När Mar Afrem Barsom avled 1957 och den syrisk-ortodoxa kyrkan tillfälligt stod utan ledarskap utnyttjade den syriska regimen situationen och flyttade kyrkan från Homs till Damaskus där regimen stramade åt kontrollen över kyrkan ytterligare. Än idag residerar det syrisk-ortodoxa patriarkatet inom ramarna för total kontroll av den arabiska regimen i Damaskus.

Samtliga deltagare som försvarade vår nation
under fredskonferensen i Paris 1919.

Det gör mig därför oerhört ledsen att se våra systrar och bröder inom det Syrianska Ungdomsförbundet öppet stoltsera med Mar Afrem Barsoms knäböjande inför den arabiska regimen och dess arabiseringsprocess mot vårt folk, som har fortsatt ända in i våra dagar. För mig är det inget annat än ett tydligt tecken på att denna process är i full gång att fullbordas.

Men desto tryggare känns det att åtminstone vi aldrig kommer att glömma vem Mar Afrem Barsom egentligen var och vad han egentligen stod för. Vi kommer aldrig att glömma vad han försvarade under fredskonferensen i Paris. Vi kommer heller aldrig att glömma att vi en gång under patriark Mar Afrem Barsoms tid var ett enat folk under den assyriska benämningen. Må Gud visa oss vägen till den dag då vi återigen står som ett starkt och enat folk.

Artikeln uppdaterades 2011-04-08.