Insändarskribenten Fehmi Barkarmo belyser den positiva utvecklingen som uppkommit i samband med den negativa särbehandlingen som assyrier och assyriska företagare fått utstå i Södertäljes kommun.

I en gemensam debattartikel av ordförandena i assyriska respektive syrianska föreningarna i Södertälje, publicerad den 9 februari i Telgenytt, lyfter man de fördelar som båda dessa föreningar skapar för kommunens unga invånare genom sina satsningar inom idrotten. I artikeln kritiseras framför allt kommunstyret men också de stora företagen i Södertälje för bristande stöd till dessa organisationer. Man menar att varken kommunen eller företagen inser värdet i att föreningslivet, genom idrotten, tar ansvar för hundratals ungdomar som annars skulle (kanske) hamna på villovägar, i alla fall en del av dem.

Kritiken är minst sagt berättigad men inte unik för Södertälje kommun. Av erfarenhet vet jag att situationen är närmast den samma i de flesta kommuner där vi har assyriska/syrianska föreningar. Jag har själv känt frustration många gånger över att kommunpolitikerna inte förstår, eller inte vill tänka på, att tidiga satsningar på föreningslivet i förebyggande syfte lönar sig mångdubbelt när man gör en beräkning på vad en ungdom kostar samhället om hen hamnar fel. Det är särskilt anmärkningsvärt att politikerna inta tar fasta på det just i dessa tider då hela statsapparaten söker efter vägar att förhindra att ungdomar rekryteras till gängkriminalitet. Det verkar som att de kortsiktiga målen går före de långsiktiga när kommunpolitiker bestämmer vad som ska prioriteras. Ekvationen går inte ihop för mig, men det gör det tydligen för politikerna eftersom de alltid lyckas slingra sig undan genom att säga ”vi gjorde vad vi kunde” när frågan ställs.

Det är däremot någonting annat som är unikt för Södertälje kommun. Sedan ca ett år tillbaka har myndigheterna inlett en häxjakt på så gott som alla assyriska/syrianska företagare genom stoppade utbetalningar, spärrade konton och frysta tillgångar. Det är många företagare som har drabbats av den obefogade och oförståeliga särbehandlingen som riktas mot i princip all assyrisk/syriansk företagsamhet. Man skulle kunna tro att det rör sig om ”order från ovan”. Det värsta med denna särbehandling är att de drabbade inte ens får någon förklaring och inte heller utpekas de som misstänkta för något ekonomiskt brott eller något liknande. När jag försöker analysera situationen påminns jag om begreppet ”apartheid”, något som det svenska samhället har bekämpat aktivt i andra delar av världen. Men här hemma är allt tillåtet… Ska man inte sopa framför sin egen dörr först?

Men det sägs att var sak har två sidor. Mitt i all den negativa särbehandlingen av våra företagare och det avsevärt minskade stödet till föreningslivet överraskas vi av en positiv utveckling. Det är nämligen, så vitt jag vet, första gången som en assyrisk och en syriansk organisation går ut med en gemensam skrivelse sedan namnkonflikten blossade upp i mitten av 1970-talet. Många gånger har representanter från båda falanger träffats, diskuterat och uppnått samsyn i en rad frågor, men att sedan följa upp och omsätta dessa överenskommelser i praktiken har varit undantag snarare än regel. För att båda sidor ska göra verklighet av sådana överenskommelser och agera/reagera gemensamt krävs det att båda sidor först och främst erkänner och respekterar varandra. Och det är lättare sagt än gjort då det på båda sidor florerar en del personer som först och främst ser till sina egna intressen.

I ärlighetens namn ska det sägas att den assyriska sidan alltid har varit mer tolerant, mottaglig och kompromissvillig när det gäller namnkonflikten medan den syrianska sidan oftast varit avvisande och mindre samarbetsvillig. En lång tid rådde det ett absolut förbud mot alla former av samarbete så fort benämningen ”assyrier” omnämndes. Så är det tyvärr fortfarande på sina håll. Men någonting oväntat har hänt! Någonting som fram till nyligen vi inte trodde kunde bli verklighet. Handen på hjärtat; hur många av oss trodde att båda assyriska och syrianska föreningarna skulle skriva under en gemensam artikel? Kanske behövde våra organisationer hamna i ett riktigt trångmål för att sträcka en hand till varandra och kanske har särbehandlingen av vårt folks företagare blivit en väckarklocka för de i föreningarnas styrelser.

Mig veterligen har det bara hänt en gång tidigare att representanter för båda sidor har skrivit under samma dokument. Dokumentet var ett protokoll från ett möte om uppförandet av ett Seyfomonument I Botkyrka. Där enades alla tio deltagande organisationer (fem föreningar och fem kyrkor) om att vårt folks benämningar skulle nedtecknas på monumentet med endast …/… ”slash” mellan benämningarna, enligt följande: syrianer/araméer/assyrier/kaldéer. Överenskommelsen är dokumenterad från 15 november 2009.

 

Det är ingen hemlighet att våra organisationer har hamnat i en djup stagnation, och det på båda sidor. Vårt folk har i allmänhet börjat tappa tron på egna organisationer och därmed även förlorat framtidstron för den nationella rörelsen. Alla våra benämningar tillsammans räcker inte för att rädda vårt folk från den här hopplösheten. Det enda som kan ingjuta hopp och sätta folket i rörelse på nytt är samarbete mellan våra organisationer. Steget som våra föreningar i Södertälje har tagit är både överraskande och hoppingivande. Jag hoppas bara att det första steget inte blir det sista, för det som förenar oss är mycket mer och starkare än det som skiljer oss åt.