Den här texten är ett svar på boken ”Sayfo Rabo – The Massacres of Midyat and the Calamities of Tur Abdin” skriven av Safar Safar.

Jag har, liksom många andra, vuxit upp med berättelser. Från min farfar Circis Hirmiz, min pappa Semir Hirmiz, från Hannah Hirmiz, Selve Hirmiz, Sabri Hirmiz och Ferit Hirmiz. Men också från människor helt utan koppling till vår familj, som gång på gång har vittnat om Hirmizfamiljens betydelse och insatser i Midyat.

Det jag säger vilar inte bara på familjetradition och muntliga historier runt matbordet, utan på ett brett, oberoende underlag. Denna text handlar inte om att angripa någon personligen – den handlar om ansvar, sanning och respekt för hur historien skildras.

Jag kommer inte att gå igenom varje felaktighet i Sayfo Rabo. Och jag kommer heller inte återge alla oberoende dokumenterade källor som har utgivits över tid. Det behövs inte. Redan vid första genomläsning blir det tydligt att författaren inte arbetar källkritiskt. Det som presenteras är inte en faktagranskad historia – det är ett selektivt narrativ, präglat av avund, förakt mot protestanter och en genomgående negativ framställning av Hirmizfamiljen.

Ett narrativ drivet av något helt annat än historiskt ansvar, utan behovet att rentvå den egna bilden genom att smutskasta andra. Att förvränga historien genom lögner, avund och hat för att själv framstå i bättre dager – det är oacceptabelt.  Och det ska kallas vid sitt rätta namn.

Smutskastningen av protestanterna i boken är tydlig. Det är en ensidig, förvrängd skildring, enbart för att de var protestanter. Hirmizfamiljen framställs konsekvent negativt – inte med sakliga bevis, utan genom vinklade berättelser, överdrifter och rena påhitt. Citat som ”Goodness, it would have been better if they had converted to islam” och att de var pengahungriga och giriga illustrerar detta tydligt. Att familjen Hirmiz såg ner på ortodoxa och inte gifte bort sina döttrar till ortodoxa är ett sådant påstående som inte ens förtjänar en dementi – det avslöjar snarare den fientliga utgångspunkt som präglar hela framställningen.

Det mest avslöjande partiet rör dock skildringen av tiden efter att protestanterna dömts till döden. Här presenteras uttalanden som:

“Let them go and never come back. I’d rather die than live as a Syriac who sold my lineage, family and religion for a few dirham collected at the end of every month.”
“They thought money alone ruled the world.”
“They entertained themselves by counting their gold coins and jingling them around.”

Och ändå följs detta av påståenden om att de bör räddas – för samvetets skull.
Efter allt som just påståtts.
Det är här bokens metod blir tydlig; genom selektivt utvalda formuleringar skapas en berättelse där hat och förakt får stå oemotsagda samtidigt som verkligheten vrids till författarens fördel. Denna skildring är inte bara subjektiv. Den är fullständigt ohederlig. Det är ett desperat försök att höja den egna positionen genom att misstänkliggöra andras.

Sanningen avgörs inte av vem som skriver sist.
Den avgörs av vad som kan styrkas.

Och här brister det.

Som jag nämner i inledningen, finns det många dokumenterade, oberoende källor som tydligt visar protestanternas och Hirmizfamiljens roll och storhet både innan och under Seyfo. Dessa ignoreras, tonas ner och förvrängs helt i boken; jag ser därför ingen anledning att lyfta de här heller. Bokens författare har inget intresse av att förmedla sanningen – syftet är en egen vinkling, inte historisk rättvisa.

Och det syftet är inte bara ohederligt. Det är respektlöst mot alla de som levde och dog under Seyfo.

Att dessutom i boken presentera rekonstruerade dialoger och citat, av både Hirmizfamiljen och andra protestantiska företrädare, som om de vore autentiska, när de uppenbart är vinklade – är fullständigt oacceptabelt och oseriöst. Det är vilseledande.

Fiktion får inte presenteras som historia.

Vad ger dig rätten att sätta ord i människors munnar? Att forma dem efter din berättelse, för att stärka din egen position och samtidigt svartmåla andra?

Efter deras dödsdom förs Gelle Hirmiz tillsammans med flera av mina förfäder från fängelset mot sin slakt. De marscherar medan de sjunger psalmer. De berövas brutalt sina liv. Deras hjältemod är inte en berättelse formad i efterhand. Det finns dokumenterat och bevittnat.

Jag vill avsluta med en publicering från 1916. Efter att Gelle Hirmiz mördats. Det är inga fabricerade citat. Inga vinklade återberättelser. Det är en dokumenterad samtida text, publicerad i tidningen Beth Nahrin av Naum Faik, en av historiens mest respektabla författare och journalister. Publiceringen bygger på uppgifter från korrespondenten Iskender i Turabdin.

Gelle Hirmiz beskrivs som en av stadens främsta intellektuella och ledande personligheter – en “lysande stjärna” bland de kristna i Midyat. Hans hem var en plats där de hungriga fick mat, och där både vanligt folk och högt uppsatta tjänstemän samlades.

Vidare lyfts hans djupa engagemang för sitt folk: kampen för att skydda invånarna, arbetet för änkor och föräldralösa barn. Motståndet mot förtryck och maktmissbruk.

Detta är en samtida röst.
En dokumenterad bild. En bild som står i direkt kontrast till den version som boken nu försöker måla upp – färgad av hat, avund och personliga agendor.

Sanningen fanns då. Den finns kvar nu.

Den här boken är inte ett bidrag till historien.
Det är ett försök att manipulera den genom smutskastning och lögner. Och som dotter till Hirmizfamiljen vägrar jag att stå tyst.

Och just därför måste det bemötas. Inte med samma ton. Inte med samma metoder. Utan med något starkare:

Sanning. Källor. Ansvar.

Historien är dokumenterad – inte din att omdefiniera.