Ät av frukten från de assyriska trädens grenar

Ät av den frukt som föreningar, organisationer och författare med mera erbjuder oss från deras hängande trädgårdar. Det menar Nemrod Barkarmo som med sin insändare hänvisar till att det fortfarande finns hopp för den assyriska rörelsen, det om vi börjar visa uppskattning.

Föreningar, fotbollslag, förbund och organisationer. Ja, flertalet av dessa har vi haft och många har vi fortfarande. En del såg ljus i vilket de fortfarande befinner sig i och andra såg mörker efter att knappt ha hunnit ta sig ur embryot som de föddes och skapades ur. Livets gång för alla dessa verkar likadan, de föds, de når sin höjdpunkt och sedan avmattas intresset och de produkter och tjänster vilka de skapat lyckas inte längre mätta dess hungriga målgrupp på samma satisfierande sätt som tidigare. Vad är då lösningen till dessa problem? Ät frukten från de träd som de hänger ifrån!

Det är inte föreningarnas, förbundens eller organisationernas fel att vi idag står mindre slagkraftiga än tidigare. Att vi idag inte har lika många dansgrupper, musiker, hemspråksundervisningar eller andra event där vi samlas och utbyter formella samtal på vårt snart utdöende språk, assyriska. Det är inte dessa organisationers fel att deras medlemmar inte kommer i lika stora skaror som tidigare. Det är inte heller deras fel att våra duktiga och ambitiösa som tidigare genomfört stordåd numer knaggligt och bökigt knappt kan skapa, trots att de tidigare kunde liknas vid konstnärer och revolutionärer i deras nisch.

Ambitionen avtar hos organisationer och privatpersoner som jobbar ideellt. Det är ett naturligt och oundvikligt fenomen. Problemet grundar sig i att man inte hjälpt de personer som suttit vid rodret. Istället har man utnyttjat potentialen hos dessa duktiga. Ja, när man sett att ”Schamo” kan göra A och B med goda resultat då har man dessutom bett henne att göra C. Det istället för att fråga om denna person behöver hjälp med föregående två uppgifter. Därmed har många kommit att brännas ut och lämna rörelsen alltför tidigt, utan att man tillsatt ersättare. När denna person väl lämnat står skeppet tomt utan någon som kan ro undan från dess sjunkande ned i avgrunden.

Samtidigt har vi under vår tid, men även idag, en del duktiga författare, musiker och andra former av producerande personer som ger bidrag till det assyriska språket, den assyriska kulturen, historieskrivandet med mera. Dessa ägnar merparten av sin tid åt att producera tjänster och produkter av olika slag i den assyriska ärans tjänst utan att deras verk bär någon frukt. Jo, visserligen finns det frukt. Frukten är som sådan att den befäster vår assyriska litteratur med mera. Men frukten äts inte av de den odlats för och vad gör en frukt för nytta ifall den är vacker och en fröjd för ögat men senare ägnar sitt öde åt att ligga på marken där den fallit från grenen som burit upp den med all sin styrka tills bördan blivit för stor?

Vad kan vi som medlemmar av den assyriska rörelsen då göra för att undgå detta tragiska öde som vi försatts i men också försatt oss själva i på senare tid? Hur ska vi undvika att dessa organisationer och personer som givit och givit inte blott blir ett minne och för att nya ”givare” inte heller faller i samma gamla björnsax och lämnas med skador de inte kan återhämta sig ifrån?

En del kommer kritiskt beakta den idé som jag framlägger. Men utan ekonomiska medel är tyvärr risken alltför stor för att ett brinnande intresse och engagemang senare övertas av trötthet, utbrändhet och avsmak då man gett och gett utan att få tillbaka. Att få tillbaka innebär inte att få ekonomiska medel och bli rik. Det innebär att få gehör och uppskattning för sina verk och produkter. Det innebär att skriva en bok till läsare och inte en bokhylla som dammar. Att skapa ett teatraliskt verk åt en publik och inte ett rum bestående av fyra väggar och dess ekande tomhet. För att detta ska bli verklighet krävs det av oss som konsumenter att också uppskatta det som folk lägger ned tid och själ på. Om inte för att bidra ekonomiskt, åtminstone för att öka vårt bildande och sprida vårt assyriska arv.

Så, för att detta ska bli verklighet måste vi sluta upp med att önska dessa saker likt ett barn som önskar sig julklappar och när de väl kommer fint inslagna måste vi då se till att uppskatta dem. Läs den senaste boken, lyssna på våra sånger, gå till föreningen och visa åtminstone uppskattning för den tid som lagts ned på konserten, föreställningen och utställningen. Lär och lär ut! Om vi visar denna uppskattning så kommer inte föreningen, förbunden, organisationerna och våra eldsjälar att i närmaste framtid att övergå från låga till rök. Dessa alla vill fortsätta att uppfylla sina syften, men då kan vi inte ställa krav utan att ge dem rätt förutsättningar.

Jag vill återigen påpeka vikten av att inte tynga ned eldsjälar inom vår rörelse. Ge dem istället rätt verktyg för att utvecklas och bibehålla den hunger och glöd som de redan har. Om dem producerar bra, fråga då vad du och andra kan göra för att produkterna ska hålla samma kvalitet. Be dem inte att öka takten så att fler produkter kan matas ut likt ur en flerskifts-fabrik.

Sist men inte minst vill jag, som många andra genom åren lyft fram, påpeka vinsten av att eventuellt ha avlönade organisationer och personer. Tänk er en stiftelse med tillräckliga ekonomiska medel för att förse våra litterära och andra former av producerande eldsjälar med ekonomiska medel för att inte behöva lägga ut från egna fickor och senare enbart stå kvar med förlust och osålda produkter. Tänk er denna stiftelse som förverkligar den dröm som författaren haft men inte kunnat förverkliga. Att de berättelser och målande bilder som den har i sitt sinne helt plötsligt står skrivna på blad och inbundna mellan bokpärmar. Att den låt som kompositören nynnar på helt plötsligt tonsätts och spelas in, för att senare sjungas av en hel folkmassa. Att alla dessa drömmar nu äntligen kan förverkligas utan att riskera privatekonomi samt svett och tårar. Dessutom utan risken att dess frukt aldrig äts upp. Hur denna stiftelse skulle vara utformad och hur arbetet med den exakt skulle gå till finns det nog mer lämpade personer än mig som kan berätta. Men tanken är ändå ganska svindlande och fascinerande.

Det finns en del vi behöver lära oss för att ta oss framåt ur det djup som vi försatts i under senare tid. Vi kan hjälpas åt för att inte bränna ut fler personer. Vi kan visa uppskattning för det som fortfarande görs, det är trots allt för vår skull och inte någon annans. Vi kan skapa en stiftelse som i sin tur kan ge förutsättningar för nuvarande skapare, men även framtida, att fortsätta producera och få förverkliga sina drömmar. Vi kan sprida bildning genom att införskaffa och utnyttja det våra eldsjälar lägger ned tid på att skapa för vår allas skull. Vi både kan och bör äta de frukter som grenarna tyngts av att bära sådan lång tid så att vi kan känna deras sötma och mättas från den hunger vi i onödan utsatt oss för.

Ät av frukten från de assyriska trädens grenar!