Augin Kurt Haninke tillgängliggör intervju på svenska om en av våra kända hjältar Israil Makko som nyligen gick bort. Genom hans livs berättelse kastas ljus över assyriska rörelsens nationella kamp, från grundandet till 1996.

I mitten av 1990-talet hade Hujådå en serie på turkiska som hette ”Isimsiz Kahramanlar”, okända hjältar. I februarinumret 1996 publicerades en intervju med Israil Makko om assyriska rörelsens grundande, dess utveckling och nedgång under de gångna två decennierna fram till intervjutillfället. Här följer en svensk översättning, men först en introduktion av journalisten Augin Kurt Haninke som har översatt materialet.

Intervjun med den nyligen bortgångne Israil Makko gjordes av Sait Yildiz vid årsskiftet 1995/96. Vid riksombudsmötet våren 1995 hade utfrågaren lämnat ifrån sig ordförandeposten för Assyriska riksförbundet i Sverige och var således väl insatt i frågan. Under senare halvan av 1996 trädde den nybildade Dawronoye gruppen fram på den politiska scenen. De vann på kort tid stor terräng bland assyrisk ungdom, i synnerhet inom assyriska rörelsen som befann sig i en djup svacka efter många års interna konflikter bland dess ledare. Detta vakuum utnyttjades av yttre krafter så som PKK som erbjöd gratis sändningstid åt Dawronoye i sin satellitkanal för att föra fram sin propaganda på assyriska, riktad till den assyriska folkgruppen. Denna propaganda hade stor framgång, ända fram till de senaste fem årens avslöjande program i Assyria TV.

Vad var det som ledde fram till detta tomrum inom assyriska rörelsen? I denna intervju svarar Israil Makko på frågan öppenhjärtigt och riktar kritik till våra politiska organisationer i Assyrien som inte förmått att ena sig efter det första Gulfkriget 1991. Han läser av tidens politiska vindar och efterlyser en större självständighet för assyriska aktivister i diaspora gentemot hemlandets ledning som han tycker hämmar utvecklingen av rörelsen, t ex att utbilda en assyrisk väpnad grupp.

 

Även detta insåg PKK väl och skapade en så kallad assyrisk gerillagrupp som ett skyltfönster gentemot omvärlden. Den bestod av ett 50-tal assyriska killar och tjejer, omgivna och skyddade av 5 000 kurdiska gerillasoldater i Qandilbergen i norra Irak. Assyria TV har tidigare intervjuat en av dessa assyriska ”gerillasoldater” som vittnade om hur ”gerillan” uppstod och hur den upplöstes när Dawronoye lämnade PKK och överlämnade sig till Turkiet i början av 2000-talet. Programmet kan ses här.

 

Israil Makko gick bort i slutet av september 2018 efter en lång tids sjukdom. Han var klar i huvudet in i det sista. Jag intervjuade honom i Assyria TV i augusti 2017 om hans erfarenheter av assyriska rörelsen och hur kyrkans ledare hade motarbetat rörelsen i Centraleuropa. Intervjun kan ses här. I intervjun i Hujådå från 1996 talar han mer detaljerat om biskop Isa Çiçeks roll i motståndet mot assyriska rörelsen efter att han hade vänt 180 grader. Som munk var han pro-assyrier och hade uppmuntrat Israil Makko och hans vänner att söka sina assyriska rötter. Som biskop började han motarbeta assyriska rörelsen och uppmuntrade bildandet av en motrörelse som antog ”arameiska” som identifikation på folkgruppen. Denna helomvändning har satt djupa spår och skapat djupa sår inom den assyriska folksjälen än i våra dagar. För att planera för framtiden måste man förstås känna sin historia. Trots alla motgångar för assyriska rörelsen var Israil Makko optimist och trodde på assyrisk ungdoms förmåga att anpassa verksamheten till sin tids utmaningar och krav.

 

Nyligen firade olika assyriska föreningar sitt 40-årdjubileum. Det långa samtalet mellan Israil Makko och Sait Yildiz 1996, som jag har översatt från turkiska, berättar för oss om vad som hände halvvägs för 20 år sedan. På den tiden användes ofta personernas turkiska efternamn. Jag har bytt ut dem mot assyriska. Assyriska rörelsen brukade också undvika att nämna ordet Assyrien om sitt hemland och ersatte det med Bethnahrin (Mesopotamien). Det var ett tidens tecken att vara anpasslig. Men när kurdiska nationalister alltmer började använda termen Mesopotamien i sina organisationsnamn och i sina påståenden om sitt ursprung, har många inom assyriska rörelsen återgått till det riktiga namnet på vårt hemland – Assyrien.

 

Augin Kurt Haninke

 

 

Här följer nu intervjun från 1996 med en introduktion av redaktionen för Hujådås turkiska del.

 

Hur bildades våra föreningar i Europa och vilka låg bakom bildandet? Under vilka förutsättningar bildades dessa föreningar? Hur kom dessa vänner, dessa okända hjältar, i kontakt med assyriska nationella rörelsen? Hur uppväcktes deras nationella medvetande? Hur ligger det till med våra föreningar idag?

 

För att söka svaret på dessa frågor fortsätter vi vår nya serie [Okända hjältar] i Tyskland i detta nummer. När man i slutet av 1970- och början av 1980-talet nämnde assyriska rörelsen pekade alla på Bethnahrin föreningen i Augsburg. Denna förening blev som ett lokomotiv för andra assyriska föreningar. En av dess grundare och förste ordförande blev Israil Demir Makko. Genom hans livs berättelse hoppas vi kasta ljus över assyriska rörelsens nationella kamp.

 

Hujådå: Kan ni presentera er för våra läsare?

 

Makko: Jag föddes 1935 i Enhil, Bethnahrin. Jag lärde mig grunden för assyriska skriftspråket genom en kurs under tre månader. Efter denna kurs utvecklade jag tillsammans med min nära vän Circis Kurt Haninke (översättarens far, ö anm) våra språkkunskaper på egen hand. 1946 grundades den första turkiska skolan i byn. Jag blev en av eleverna trots att jag hade passerat skolåldern med några år. När jag var klar med folkskolan började jag arbeta som snickare. Vid sidan om arbetet startade jag tillsammans med några skolkamrater en bokläsargrupp. Vi turades om att läsa allehanda böcker som vi kunde få tag på. Vi hade en otrolig läslust. 1967 köpte vi en tryckpress i Nsibin och började ge ut en dagstidning med namnet Nusaybin Sesi, Nsibins röst. Men ekonomin gick inte ihop, så vi började ge ut tidningen två gånger i veckan istället. Vi tjänade ändå dåligt och kunde inte återbetala de lån vi hade samlat på oss. Därför åkte jag i februari 1970 till Tyskland som gästarbetare.

 

Hujådå: Hur kom ni i kontakt med assyriska nationella rörelsen?

 

Makko: 1967 arbetade jag en tid i klostret Mor Gabriel för att reparera deras fönster och dörrar. Vår nuvarande biskop i Centraleuropa, Isa Çiçek, var då munk i klostret. Vi var nära vänner. Han gav mig två böcker i gåva, som han dedikerade med sin underskrift. Den ena var på assyriska och handlade om Mor Gabriels historia. Den andra var på turkiska och skriven av khori Gabriel Aydin. Den heter Tarihte Süryaniler. När han gav mig denna bok sade han: ”Det här är en mycket bra bok. Läs den! Det kan bli nyttigt.” Efter att jag kom till Tyskland brukade min käre vän Hanna Galliyo dela med sig av intressanta böcker som vi diskuterade och utvärderade efter att ha läst dem. En gång sade jag till honom; ”Vi känner oss själva som suryoye, men nu säger du att vi är assyrier. Hur går detta ihop?” Han svarade; ”Huvudsaken är att vi accepterar oss själva som en nation, som ett folk. Vi kan visst vara suryoye”. De böcker som jag fått av Hanna Galliyo och dem som jag själv skaffat och läst, har lärt mig att vi är en nation, att vi är assyrier.

 

Hujådå: Efter att ha tagit in denna kunskap började ni grunda assyriska föreningar, eller hur?

Makko: Mina första år i Tyskland bodde jag i staden Bergen. Där fanns fler bybor från Enhil som bar på assyrisk nationell identitet. Det var Şemun Yildiz Şahiko, Hanun Bulut Abdike, Aziz Aktaş Amno och salige Şabo (dbe Samyo, ö anm) som gick bort förra året. En gång åkte Şemun och jag till Istanbul och diskuterade frågan med khori Aziz Günel. Han avrådde oss starkt från att engagera oss i sådana frågor. I förtäckta ordalag hotade han oss med att vi kunde råka illa ut. Men vi brydde oss inte om hans maningar. Han kom även till Bergen vid två tillfällen. Vi hade mycket heta diskussioner med honom. Andra gången skildes han från oss som ovän. I slutet av 1977 skickade vi min son Eliyo och en kille från Saleh som heter Hanuno till Hamburg för att sondera terrängen för bildande av en [assyrisk] förening. I varje hem som de besökte fick de höra svaret; ”Det är bättre att era föräldrar kommer och diskuterar frågan med oss”. När de kom tillbaka på kvällen sade de; ”Vi har försökt hela dagen, men ingen i Hamburg är intresserad av tanken på att öppna förening”.

1978 flyttade vi från Bergen till Augsburg efter att min svåger Sado Işler Makko hade dött där. Jag höll ett improviserat tal till de församlade om vikten av nationellt uppvaknande redan när folk hade samlats vid begravningsceremonin. Men i Augsburg fanns det redan ett par vänner som var aktiva inom assyriska rörelsen. Några dagar senare kom de till mig och frågade om jag skulle stödja bildandet av en assyrisk förening. Jag svarade att jag hade verkat för detta i åratal. Varför skulle jag säga nej? 15-20 dagar senare samlade vi 16 vänner för att diskutera bildandet av en förening. På den tiden fanns i Augsburg en bra kyrkostyrelse för vår kyrka. När de hörde om våra planer på en förening, föreslog de att vi skulle undvika namnet Assyrisk. På så sätt hade de fria händer att samarbeta med oss. Vi ville inte skapa splittring inom vårt folk och önskade behålla det goda samarbetet i Augsburg. Därför enades vi om namnet Bethnahrin på vår nya förening. Vid bildandet av Bethnahrin föreningen utsåg vännerna mig till ordförande. Attackerna mot assyriska rörelsen började intensifieras. Dessa attacker leddes av biskop Isa Çiçek, Aho Sevinç och gruppen omkring dem. Vi hade ständigt heta diskussioner. De ville få oss att avsäga oss vår uppfattning om assyrisk identitet. En gång sade biskopen till oss; ”Om ni överger er uppfattning och följer mig, kommer jag att göra allt för er”.

Hujådå: Jag kommer till kyrkofrågan senare. Hur kunde ni överbrygga svårigheterna som följde på föreningens bildande?

 

Makko: När vi bildade föreningen var vi 16 personer. När Gabro Seven Adoka anslöt sig blev vi 17. Eftersom det var inledningsfasen, utgjorde vi alla styrelsen. En av våra vänner som grundade föreningen, Lahdo Malke, var då student i Achen. Han flyttade till Augsburg, sannolikt på uppdrag av ADO. Vi inledde kulturella aktiviteter under hans ledning. Vårt folk visste då inte att vi hade en så rik folklore. Relationerna med tyskarna skötte våra studenter Isa Hanna, Sabri Cansu Karto och Lahdo Malke. Vi andra försökte sprida det nationella uppvaknandet bland vårt eget folk. Denna verksamhet var inte bara i Augsburg, utan i andra städer också. Vi verkade över hela Tyskland. Vi betalade alla kostnader ur egen ficka. 1979 hade vi 25 medlemmar i Gütersloh. Jag åkte dit för ett möte med våra medlemmar. Där fanns en kompis som kände mig väl. Han rapporterade mig till biskop Çiçek. Efter det ökade splittringarna och biskop Çiçeks angrepp mot oss hårdnade.

 

Hujådå: Om jag minns rätt fanns det redan 1974 en assyrisk förening i Berlin som hette Assyrisk enighet. Men bildandet av Bethnahrin föreningen gav eko i övriga Europa. I början av 1980-talet bildades även föreningarna i Achen, Gütersloh, Wiesbaden, Ascheffenburg och det fanns medlemmar i Schweiz. Hur kunde Bethnahrin föreningen i Augsburg lyckas med detta? Hur lyckades ni organisera medlemmar över ett så stort land som Tyskland och till och med Schweiz?

 

Makko: Enligt min mening var det två faktorer som bidrog till framgången; Den ena var åldersgenomsnittet här i Augsburg som hade betydelse. För vi som var i medelåldern kände omkring 80 procent av assyrierna från Turabdin. Vår ålder gjorde det lättare att komma in i det assyriska kollektivet. Vi hade lätt att komma in och vi talade deras språk. Därför visade de respekt för oss. Den andra faktorn är fader Bedros Shushe. Vi får inte glömma hans insatser. Troligen har han aldrig kallat sig assyrier, men berömde vår verksamhet varhelst han kom och uppmuntrade folket att stödja oss. Han stod också emot angreppen som riktades mot oss när vi inte var närvarande. Jag tror att detta underlättade för oss i vår verksamhet.

 

Hujådå: Kan du berätta om bildandet av tidskriften Egartho och Assyriska riksförbundet i Tyskland?

 

Makko: Egartho grundades 1977 av vår kamrat Yoqen innan riksförbundet och föreningen hade bildats. Riksförbundet bildades 1979. Vid ett förberedande möte samma år bildades en interimstyrelse på tre personer. Vid första kongressen 1980 valdes dr Abrohom Lahdo till ordförande. Jag blev riksförbundets ordförande 1982-89. Sedan tog Melek Şimşek Grigo över ordförandeposten. Efter Melek är det Aziz Said som är ordförande under de senaste fyra åren. Många vänner har bidragit till bildandet av riksförbundet. Förutom dem som jag nämnt ovan återfinns följande personer bland grundarna av assyriska rörelsen i Tyskland; Shlemun Yonan, Abdulmessih Barabrahem, Muntaha Ayaz, dr Sanharib Hanna och dr Yakub Challo. Jag ber om överseende ifall jag glömt någon. (Vid föreningens 40-års jubileum i Augsburg i maj 2018, berättade Muntaha Ayaz-Karaman att Israil Makko hade föreslagit henne som föreningens första ordförande, men hon tackade nej eftersom hon ansåg att assyriernas dåvarande konservativa kvinnosyn skulle göra det svårt att acceptera en ung kvinna på posten, ö anm).

 

Hujåda: Sedan 1988 är du riksförbundets hedersordförande. Trots din dåliga hälsa hittar vi dig de senaste åren på resande fot i södra och norra Bethnahrin, liksom i Ryssland och Sverige. Du trotsar din svaga hälsa och fortsätter din verksamhet. Varifrån får du sådan kraft?

 

Makko: Jag hämtar styrka ur mitt ideal. Jag tror på det assyriska folkets rättmätiga krav och litar på mitt folk. Den andra viktiga källan till min styrka är mina arbetskamrater i verksamheten. Jag säger detta utan överdrift. Jag fick extra energi t ex vid mitt senaste besök i Sverige (i februari 1995 för insamling av medel till köp av fastigheten för assyriska föreningen i Gütersloh, ö anm), där jag träffade vänner som jag inte hade träffat på länge eller aktiva, bildade personer som jag hade hört talas om men aldrig träffat. Det stärker mig att vara i deras närvaro. Jag blir tillfredsställd av sådana aktiviteter.

 

Hujådå: Ni nämnde ovan biskop Isa Çiçeks attacker mot assyriska rörelsen. Överallt blev rörelsen föremål för denna typ av attacker. Vad tror ni att orsaken till dessa attacker från religiösa ledare är?

 

Makko: Låt oss börja med vår egen biskop Çiçek. Boken Tarihte Süryaniler som han gav mig 1967 säger att suryoye är assyrier. Isa Çiçek delade själv ut den här boken. Men idag motarbetar samma Çiçek assyriska rörelsen. Enligt min mening började inte motståndet mot assyriska rörelsen hos prästerskapet. Det var först klanledarna som började. Som exempel kan vi se att Aho Sevinç under de första åren brukade åka till Sverige och samla klanledarna för att organisera motståndet mot assyriska rörelsen. 1975 kom jag till Sverige på tvådagars besök. Jag talade med Hanna ”Muhtar” Tahan i telefon. Han sade; ”Gabriel Afram är en fin kille, men…” ”Men vadå, vill du skapa oreda här också?” undrade jag. ”Nej” svarade han och mumlade något för sig. Med detta vill jag säga att det var därifrån som attackerna började komma. För det andra gjorde en del präster gällande att vissa dumma uttalanden av okunniga assyrier mot prästerskapet var allmängiltiga för hela rörelsen. De använde det emot oss. Jag tror att den viktigaste orsaken är pengarna som vissa kyrkoledare tog emot. Jag har t ex en kopia på protokollet för ett kyrkomöte från patriark Yakub III:s tid. Där framgår det att nio av tolv krav från Aho Sevinç och hans kompisar vid det senaste kyrkomötet handlade om assyriska rörelsen. De krävde att patriarken och synoden skulle bannlysa oss från kyrkan. Den här sortens klanledare köpte en del kyrkoledares lojalitet för pengar. I mitt tycke har pengar spelat en stor roll. (Klanledarna betalade i regel ur kyrkans kassa som de kontrollerade, inte ur egen ficka, ö anm). En andra faktor är att Syrien på senare år har engagerat sig mer aktivt i motståndet mot assyriska rörelsen.

 

Hujådå: Var det bara dessa orsaker? Vi kan se att sekulära rörelser har motarbetats av reaktionära religiösa krafter överallt i världen. Är det inte naturligt att assyriska nationella rörelsen också fick sin beskärda del av detta?

 

Makko: Hos oss är det lite annorlunda. Till exempel deltog biskop Isa Çiçek i invigningen av Bethnahrin föreningen i Augsburg. Han önskade oss lycka till och välsignade den nya lokalen med en bön. Flera av mina nära vänner inom prästerskapet som jag mötte i Gütersloh brukade medge att vi är assyrier. När vi påminner dem om detta nu säger de så här; ”Ja, det stämmer att jag har sagt och skrivit att vi härstammar från assyrierna. Men jag säger det inte längre. Därför måste ni också överge denna verksamhet”. Vad jag vill säga är att klanledarna genom pengar eller genom egna följeslagare har utövat påtryckningar på många präster och tagit dem under sin kontroll. Din åsikt är logisk men jag delar den inte, därför att det finns fortfarande präster som stödjer den nationella rörelsen. Men när det verkligen gäller håller de inte fast vid sin uppfattning. Jag skulle tro att du har mött sådana präster under tiden som du var ordförande för riksförbundet i Sverige. Vi ska, som sagt, inte heller glömma Syriens policy i sammanhanget. Ett uttalande som utfärdades vid ett kyrkomöte under patriark Zakkas tid slutar med följande ord; ”Vi fördömer sionismen”. Alltså angriper de judarna. Vad har detta med ett kyrkomöte att göra? Därför tror jag att regimen i Syrien har stor påverkan på det senaste kyrkomötet. Patriark Zakka är irakier. Det är förståeligt om han är rädd för Syrien. Som ett resultat av denna rädsla har han förändrats mycket på senare tid. En gång blev han intervjuad av en tysk journalist som frågade om de unga assyriska aktivisterna. Patriarken svarade; ”De ungdomar som du nämner kan alla komma till mig så ska jag prästviga dem”. Därför säger jag att attackerna mot assyriska rörelsen har kommit från klaner, pengar och regimen i Syrien.

 

Hujådå: Låt oss lämna kyrkan och återgå till våra interna svårigheter. Bethnahrin föreningen i Augsburg var från slutet av 1970-talet till mitten av 80-talet en förening som hördes i hela Centraleuropa och utvecklades ständigt. 1987-88 började den stagnera. På senare år har splittringar och utbrytningar skett inom assyriska rörelsen i Centraleuropa. Dessa konflikter och splittringar började i Sverige i början av 80-talet och spred sig sedan till Centraleuropa. Vad tror ni att de beror på?

 

Makko: Föreningslivet i Europa grundades med ADO:s initiativ och engagemang. Ingen kan förneka det. ADO:s europeiska ledarskap ägnade sig åt föreningslivet. Rörelsen grundades på kulturella föreningsaktiviteter. ADO föredrog att bedriva politiska och kulturella aktiviteter inom ramen för föreningarna. Stagnationen i Augsburg och på andra ställen är enligt min mening ett resultat av utvecklingen i Bethnahrin (syftar på hemlandet, ö anm). Händelserna i Bethnahrin borde ha lett till förnyelse av verksamheten i diasporan. Men en sådan förnyelse gjordes aldrig. Alltså skildes inte kultur och politik åt i föreningarna. ADO:s ledning i Europa agerade inte självständigt från ledningen i Bethnahrin. Med en sådan situation, bidrog policyn hos ledningen i Bethnahrin till att assyriska rörelsens gräsrötter i Europa började söka sig nya vägar. En del av oss inom rörelsen var inte längre tillfredsställda med att bara bedriva kulturella aktiviteter. De diskuterade nya former och nya tillvägagångssätt. Dessa diskussioner ledde till grupperingar och splittringar. Jag ser det här som naturliga reaktioner. Vi kan också uppfatta grupperingarna som en rikedom. Det är helt i sin ordning att olika åsikter råder inom en rörelse. Ingen av oss vill att hela folket ska vara av samma åsikt. Varje gruppering säger sig vilja göra saker och ting bättre, men på sitt eget sätt. Det är så jag ser på saken.

 

Hujådå: Splittringarna [inom assyriska rörelsen] i Sverige började 5-6 år tidigare än i Tyskland. Dessa konflikter har fört verksamheten bakåt istället för att utveckla den. Låt oss säga att det är naturligt med olika åsikter och grupperingar inom en rörelse, men vad är anledningen till att de inte kan komma överens i gemensamma frågor?

 

Makko: Enligt min mening är egoismen den största förklaringen. De som leder grupperingarna vill inte kompromissa om sina privata åsikter. Varje grupp ser sig själv i en hjältespegel och vill hålla de andra utanför. Det som du tog upp igår i din föreläsning om händelsen 1991 i irakiska Bethnahrin är mycket viktigt. Sedan 1991 (syftar på följderna av Gulfkriget 1991, ö anm) har våra organisationer inte kunnat ena sig inbördes. Om de inte kan komma överens och presentera lösningar, är det ett bevis på egoism hos dem.

 

Hujådå: Ni är idag en farfar i 60-årsåldern. Era barnbarn är ungdomar i 16-17 årsåldern. De representerar tredje generationens assyrier som är född och uppväxt i Tyskland. Inom första och andra generationen råder meningsskiljaktigheter och kulturkrockar. Vad behöver göras för att få bukt med dessa konflikter?

 

Makko: Allt som kan åstadkommas i världen är resultatet av ansträngningar och slit. Detta krav gäller även vår ungdom. När du t ex bodde här kunde du aktivera ungdomarna. När du flyttade märktes en viss stagnation hos ungdomarna. Men det som förvånar mig är när våra barn som har växt upp i föreningslivet frågar oss; ”Ni har ägnat all er tid åt föreningslivet, men vad har ni åstadkommit egentligen? Vad har ni efterlämnat till era barn? Berätta för oss vad vårt mål ska vara idag”. De ställer dessa frågor. Men de glömmer att när vi kom hit hade vi bara två tomma händer. Vi började från noll och skapade. Vi älskade det vi gjorde. Det som du sliter för känns smakfullt. Jesus har sagt; ”Ni måste bygga er boning i himlen, så att era tankar är där”. Våra tankar finns i det vi har skapat genom svett och blod. Men för dagens ungdomar är situationen annorlunda. De har fått allt serverat på ett silverfat. Tyvärr har vi inte kunnat presentera tydliga mål för dem så att de blir aktiva och utvecklar verksamheten. Vi erbjuder dem inte de breda möjligheter som det europeiska samhället kan erbjuda. Därför ökar idag klyftan mellan barn och föräldrar i Europa. Med tiden ägnar sig våra ungdomar också åt oönskade företeelser.

 

Hujådå: För oss som kommer från Bethnahrin var föreningslivet något nytt. Att lyssna på assyrisk musik och läsa assyriska tidskrifter var en dröm för oss. Men det som var en dröm för oss är idag naturliga inslag i våra ungdomars liv. Ungdomarna frågar vilket som är vårt mål. Vem är det som ska visa detta mål för våra ungdomar?

 

Makko: Ingen i världen brukar visa något för den andre. Var och en måste själv söka och anstränga sig för att finna det han söker. När våra ungdomar väl har lokaliserat vad det är de söker, kommer de själva att finna lösningen också.  Självklart måste en del av oss vägleda och uppmuntra dessa ungdomar i sökandet. Men det är viktigt att de själva inser behovet, tycker jag. All utveckling i världen, från teknik till vetenskap, är resultat av behovet. Det förefaller mig att assyrierna inte inser detta behov. Ibland funderar jag och delar mina funderingar med mina vänner, t ex på Palestina- och Israelfrågan. Alla befrielserörelser i Mellanöstern, från vänster till islamistiska grupper, har fått sin militära träning i palestinska läger i Libanon. Tänk er hur den kurdiska befrielserörelsen (läs: PKK) har organiserats och tränats i palestinska läger. Våra organisationer fanns i Libanon för 30-40 år sedan. Varför organiserade de sig inte och tränade inte en väpnad grupp? Varför gjorde de inget av detta för våra ungdomar? Dessa frågor brukar jag ibland ställa till mig själv. Sedan svarar jag mig själv att vi har en speciell kultur, jag vet inte om den är resultatet av vår kristna tro eller vår rädsla. Vi vill verkligen att alla ska leva i fred och samexistens. Men världens jättar tänker inte på samma sätt som vi. De ser till att olika folkgrupper tar till vapen mot varandra för att tjäna deras syften. Men vi har aldrig övervägt detta. Varför det? Om det beror på vår kristna tro, hur kommer det sig att andra kristna nationer inte tänker som vi. Sedan kommer jag fram till att den här kulturen måste bero på vår rädsla. Vi har en inpräntad rädsla inom oss sedan generationer tillbaka som vi ännu inte har kunnat kasta av oss.

 

Hujådå: Kan jag tolka ditt svar så här; att hoppet ligger hos våra ungdomar som är uppväxta i Europa och som inte har denna rädsla inom sig?

 

Makko: Ingen människa i världen kan leva utan hopp. För att människan ska leva ska man aldrig tappa hoppet. De europeiska samhällen som vi lever i och som ser ner på oss, kommer att tvinga våra ungdomar att värna om sin identitet. Jag är hoppfull inför framtiden. Jag är inte pessimist. Jag är självklart hoppfull också om våra ungdomar som växer upp i Europa. Jag kopplar detta ihop med två villkor; det är viktigt att våra ungdomar som utbildar sig här får viktiga befattningar i samhället. Det andra är att de bygger upp en stark ekonomisk kraft som kan påverka världsekonomin.

 

Hujådå: Ja, men hur kan vi kräva av våra ungdomar som saknar ett mål att infria de två företeelser som du nämner?

 

Makko: Vi har ju ett definierat mål. Men vi anstränger oss inte tillräckligt för att uppfylla det.

 

Hujådå: Vad är detta mål?

 

Makko: Vi har vårt land, där vårt folk lever och där vår historia, kultur och arv finns. Här behöver vi anstränga oss mer och organisera oss bättre. Vi får inte vara trångsynta. Vi får inte tappa hoppet genom att säga att Turabdin är tömt på assyrier. Vi får inte resonera som att vår värld går under ifall Turabdin är förlorat. Vi måste tänka vidare än så. Majoriteten av vårt folk lever fortfarande i Bethnahrin. Vi har assyrier kvar i irakiska och syriska Bethnahrin. Det där är också vårt land. Vårt folk som lever där är också våra bröder. I turkiska Bethnahrin lever vårt historiska kulturarv vidare. Vi måste lägga större vikt vid Bethnahrin (läs: Assyrien). Vi måste tro. Allt bygger på tron.

 

Hujådå: Hur kan vi inympa denna tro i våra nya generationer som är födda och uppväxta här och som aldrig har sett Bethnahrin? Min dotter t ex är född i Sverige. När jag säger till henne att vårt mål är att vi får våra mänskliga och kulturella rättigheter, får jag till svar; ”Men pappa, Sverige ger oss våra mänskliga och kulturella rättigheter, men vi tar inte vara på dem”. Det betyder att vårt mål är att få dessa rättigheter i Bethnahrin. Men detta tillfredsställer inte våra barn som är födda i Europa. Eftersom ungdomarna inte är nöjda, upprepar de frågan; ”vad är vårt mål?”.

 

Makko: Oavsett vart vi kommer, blir vi aldrig bekväma om vi inte lever i vår egen jord. Ett folk som lever utanför sin jord har fötterna i luften och kan drivas åt det håll som vinden blåser. Det är detta som har hänt oss. Trots allt förtryck som vi upplevde i Bethnahrin, tilltalade ingen oss som ”din jävla svartskalle till utlänning!”. Därför att där är vår jord och vårt land. Vi måste få våra barn att begripa detta. Vi måste ta dem dit för att de ska uppleva hemlandet. För att skapa fosterlandskärlek hos dem måste vi visa dem landet vi talar om.

 

Hujådå: Låt oss vara lite realistiska. Våra nuvarande organisationer ADO och Zawaa kräver inget annat än mänskliga och kulturella rättigheter. Kurderna däremot kräver ett självständigt land. De vill ha ett land där de kan styra sig själva.

 

Makko: Vi vill också ha detsamma. Vi vill styra våra egna byar och städer.

 

Hujådå: Men vi säger inte detta öppet…

 

Makko: Om vi inte säger det, är det vårt eget fel. Vårt mål är också att fritt få utöva och utveckla vår identitet, vår kultur och vårt språk i Bethnahrin. För att råda över vårt eget öde, kräver vi administrativa rättigheter i vårt historiska land. Vi är inte ute efter någon annans land. Det där är vårt hemland. Det visar både arkeologiska utgrävningar av underjorden och det historiska kulturarv som vi har ovan jord. Likaså historieböckerna vittnar om att det är vår jord. Men om vi inte säger det rakt ut och inte kräver det, då har din dotter rätt. Varför ska hon behöva lämna Sverige och bosätta sig i ett land som styrs av reaktionära regimer?

 

Hujådå: Ni har varit aktiv i det nationella arbetet i två decennier. Om vi ska utvärdera de gångna 20 åren, vad har vi på plus- och minussidan? Vad behöver vi göra inför framtiden?

 

Makko: Med tanke på att vi levde länge under förtryck som har fjärmat vårt folk från dess identitet, kultur och historia, är det nationella uppvaknandet ett stort plus. Vi kan idag fritt utöva vår kultur med dans, teater och folklore. Det är också ett stort plus att vi ger våra barn våra historiska fornassyriska namn. När det gäller våra brister kan jag säga så här; vi har inte förberett oss för de ökande problemen. Därför har vi inte kunnat lösa ökande sociala, kulturella och politiska problem. Orsaken är, enligt min mening, att vi misslyckats med att delegera uppgifterna för att lätta på arbetsbördan hos de aktiva. Vi har lastat tunga uppgifter på dem som gått in i verksamheten. Vi har väntat oss att de ska utföra allt tungt arbete ensamma. Detta har lett till att de till slut inte orkat fortsätta och dragit sig tillbaka. För att lösa sådana problem måste våra organisationer samlas och delegera uppgifterna till rätt personer.

Till exempel ska språkvetare, författare och konstnärer ägna sig åt uppgifter inom sitt eget område och engagera sig mer. Även våra politiska organisationer måste komma samman och presentera nya mål för verksamheten. Om de så länge som fyra år efter Kuwaitkrisen inte kunnat samlas och komma överens, kan vi inte förvänta oss något av dem. Jag ställer mitt hopp till ungdomen. Jag förväntar mig att det uppstår en modern ledning ur vår ungdom som kan tackla tidens utmaningar när det gäller vårt folk. Vårt folk, våra organisationer och förbund måste engagera unga energiska krafter i folkets sak. Det betyder att de måste anställas för att sköta verksamheten. Om vi inte gör detta, innebär det att somliga tvingas offra sig även fortsättningsvis. När vi här vill protestera mot en oförrätt i hemlandet, får vi inte ställa in protestaktionen av rädsla för att det kan drabba våra bröder därhemma. Om vi har en sådan inställning kommer vi ingen vart. Vi måste agera och kämpa till slutet. Vi måste kasta av oss denna mantel av rädsla och fruktan.

 

Hujådå: Får jag höra era sista ord till våra läsare, efter detta långa samtal?

 

Makko: Vi måste göra mer uppoffringar och kämpa för vårt folks enighet. Vi får inte ge upp hoppet och måste behålla vår tro och tilltro till vårt folks rättmätiga krav. Tack för mig!

Översättning: Augin Kurt Haninke
Intervju: Sait Yildiz

 

För den som vill läsa intervjun på turkiska kan den hittas här!