Det är tröttsamt att växa upp till denna vaggvisa, speciellt när man som barn inte förstår vad Seyfo är. Det är svårt för barn i Europa, i Sverige där det finns mänskliga rättigheter att föreställa sig vad våra äldre generationer har utsatts för. Ändå är vi uppfostrade till att avsky och ta avstånd. Inte bara från en folkgrupp, utan från en hel religion och med det i princip halva världens befolkning. Det är ganska många som vi ska akta oss för.
Denna vaggvisa har ifrågasatts. Många har format egna sanningar utifrån egna erfarenheter. Men i slutändan sitter det i mångas ryggmärg att muslimer är synonymt med något djävulskt, något hemskt, som många av våra föräldrar har upplevt. Så här långt kan jag förstå varför våra föräldrar och äldre avskyr muslimer.
Det jag däremot inte förstår är hur de köper hus i Turkiet. Självaste landet där Seyfo och andra grymheter har ägt rum. Landet där alla skräckhistorier kommer ifrån. Landet som har tagit allt ifrån oss. Hur kan de vilja flytta tillbaka till det land de en gång flytt ifrån? Det är ju fortfarande inget demokratiskt land.
Sen slog det mig. De kan se skillnaden på turkarna (och kurderna) som mördade deras förfäder och de turkar som är deras grannar vid sommarhuset. Våra föräldrar och äldre har lärt många av oss yngre att generalisera, att dra alla över en kam, men de kan själva ta på sig andra glasögon när de vill.
Det glädjer mig att assyrier kan bosätta sig i Turkiet och älska landet. Men det irriterar mig så fruktansvärt när de samtidigt lär oss att avsky samma människor som de omringar sig med.
Skulle vi yngre få ha endast turkiska kompisar i Sverige utan att det ifrågasattes? Det irriterar mig att vi inte från början fick lära oss att alla muslimer inte är dåliga. För så är det ju. Varför skulle då assyrier köpa i Turkiet? Det är sådan dubbelmoral. Det är så onödigt att först lära barn att avsky och sedan bjuda in dem till sommarhuset i Turkiet. Vad är det för budskap?
Sen slog det mig igen. Det är inte svart eller vitt. Det är inte så enkelt. Jag började fråga mig själv vad våra föräldrar och äldre har för relation till Turkiet. Har vi inte hört många historier om hur bra livet var i byarna innan de var tvungna att fly? Har vi inte sett hur ögonen har glittrat medan de berättar om barndomsåren?
Självaste Turkiet är deras hemland. Det land som de växte upp i och älskade. Det är även samma land som våldtog och mördade dem. Snacka om att det blir blandade känslor. Du både älskar och hatar din förövare. Det fanns dagar när de kom överens, när de var kompisar, när de levde i harmoni med varandra. Sen kom det dagar när kompisen förvandlades till en fiende som förtryckte och mördade. Hur förhåller man sig till något sådant utan att bli kluven själv?
Det kanske inte är så konstigt att assyrier vill bo i Turkiet. Det är trots allt ett hemland. När de minns grymheterna lär de oss att avsky muslimer. När de minns de fina tiderna ber de oss att hälsa på dem i sommarhuset. Är det dubbelmoral? Jag vet inte. Jag vet bara att det är jobbigt att växa upp i denna blandning av starka och skiftande känslor.
Jag vet att det även finns många assyrier som måste välja Turkiet eftersom de inte behärskar engelska eller spanska. Det var skälet till att mina föräldrar till slut valde Turkiet, även om de började med att titta på Spanien. Jag förstår varför de tillsammans med många andra assyrier är där.
Jag förstår också varför assyrier ibland sätter på sig andra glasögon där de inte generaliserar. Det handlar om överlevnad. Men hatet och minnena från hemska tider lever kvar i deras hjärtan. Jag märker det när assyrierna väljer att bara umgås med varandra. De är fortfarande ärrade och tar avstånd. För dem är en muslim i slutändan alltid en potentiell fiende. Det sitter i ryggmärgen.
Jag förstår och respekterar alla assyriers val att köpa ett sommarhus i Turkiet. När några frågade mig om jag kommer tillbaka nästa sommar svarade jag att jag inte visste. Förstå och respektera mig tillbaka när jag säger att jag inte är förtjust i att åka till Turkiet. Det är visserligen assyriers hem, men ni är nu omringade av turkar i det land som har utsatt oss för folkmord. Det är fiendens land. Detta är vad ni har fört över till många av oss och då får ni acceptera när vi tackar nej till en inbjudan. Om ni ville att vi skulle tycka om Turkiet skulle ni ha tänkt på det tidigare.
