Det kan vara ett riktigt nöje att läsa reseskildringar och andra böcker från 1800-talet och början av 1900-talet. Berättarna uttryckte sig ofta på ett sätt som inte skulle vara möjligt idag och deras ibland fördomsfulla uttalanden speglar en tidsanda som är oss främmande. Samtidigt bidrar de till att ge en genuin bild av saker och ting som är opåverkad av senare tiders historieskrivning.
Jag har läst några böcker från 1920-talet. Mitt syfte är inte att ge någon vetenskaplig analys av dessa eller ens någon egentlig recension. Istället tar jag fasta på en del intressanta och ibland smålustiga detaljer i dem.
Ämbetsmannen
Harry Charles Luke (1884-1969) var en brittisk ämbetsman som bodde långa tider i Mellanöstern. År 1924 gjorde han en resa till Mosul som han beskrev i boken Mosul and its Minorities. Den utkom år 1925 och har getts ut igen år 2004. Det är på många sätt en fascinerande bok där författaren har långa citat på franska och till och med på grekiska utan att han översätter dem. Den bildade klass som läste dylika böcker förväntades tydligen kunna båda dessa språk.
När Luke på sin resa närmar sig Mosul ser han några ”nestorianska pojkar” som spelar fotboll på en åker. Bland dem finns den 16-årige patriarken Mar Shimoun XXI. Det har vi ju alltid vetat att assyrier är tokiga i fotboll. En annan rolig detalj gäller profeten Jonas grav i Mosul, som Islamiska Staten förstörde förra året. Enligt Luke är den moské där graven fanns en tidigare nestoriansk kyrka och kroppen i graven är inte profeten Jonas utan den nestorianske 1200-talspatriarken Johannes den Lame. Denna uppgift har Luke tagit från W.A. Wigram (mer om honom nere). Den är dock inte korrekt: någon 1200-tals patriark med det namnet har inte funnits. Däremot har det i området funnits en präst eller munk som kallades Johannes den Lame.
Luke ger en fascinerande beskrivning av den kyrkliga splittring som ägde rum på 400-talet och bland annat ledde till att den östassyriska (”nestorianska”) kyrkan lösgjorde sig från den europeiska. Enligt Luke berodde det inte bara på teologiska skiljaktigheter utan också på en gryende nationalism. Assyrierna ville ha en egen nationell kyrka och för att uppnå det måste man lösgöra sig från den bysantinska överhögheten.
Luke understryker att östassyrierna i Hakkari var militanta och beredda att försvara sig själva. Det framgår, enligt honom, också av det faktum att kurderna tilltalade sina hundar på assyriska, medan assyrierna tilltalade sina på kurdiska. Efter ett besök i byn Tell Keif berättar Luke att männen där är benägna till dryckenskap. Efter gudstjänsten på söndag ägnar de resten av dagen åt att dricka den arrak de tillverkat under veckan. Däremot blev författaren mycket förtjust i kvinnorna i byn, både för deras skönhet och för deras fina traditionella kläder.
Luke är kunnig i historien och en på många sätt bildad man. Han är en god iakttagare och inte alls så fördomsfull som många andra på denna tid. Men utan att ifrågasätta uppfattningen kallar han yazidierna för djävulsdyrkare, vilket var vanligt på den tiden men byggt på en felaktig tolkning.
Prästen
En britt som inte bara reste i området utan som hade ett särskilt uppdrag just bland assyrierna var W.A. Wigram (1872-1953), präst i Church of England. Han fick sin kyrkas uppdrag att verka bland östassyrierna och det gick inte ut på att få dem att ansluta sig till den anglikanska kyrkan utan om att uppmuntra dem att stå emot lockelsen från den katolska kyrkan. Wigram lärde sig assyriska, lärde känna assyrierna väl och skrev flera böcker om dem.
Den mest berömda utkom år 1920 och heter Our Smallest Ally. Den finns i svensk översättning från år 2000, Vår minste bundsförvant. Av någon anledning är den svenska översättningen gjord från den tyska, inte från det engelska originalet. Boken behandlar östassyriernas öde under Seyfo och Wigram visar upp en stor sympati för assyrierna och hoppas att britterna skulle hjälpa sin ”minsta bundsförvant”. Boken avslutas med följande fråga:
Kan Storbritannien, då det nu är ansvarigt för ordningen i landet kosta på sig att negligera en så värdefull militär hjälp som detta folk har bevisat sig vara?
Svaret skulle ju tyvärr bli att Storbritannien kunde kosta på sig att negligera assyrierna.
Wigram är en skicklig skribent som av och till kommer med fyndiga formuleringar. Han kallar till exempel den ”tarvliga osmanska tjänstemannakåren” för en ”notorisk plågoande”. Om assyrierna i Hakkari skriver han följande: ”En stor del av dessa släkter [invånarna i Hakkari] var kristna och de var inte alls de minst vilda av dem.” Och oenigheten kallade han ”den orientaliske kristnes eviga förbannelse”.
En episod som Wigram beskriver handlar om en lokal biskop som – för att uttrycka det milt – inte var något geni och därför inte togs på allvar. Men efter att ha svårt torterats i fängelse kröp han omkring bland de andra fångarna och tröstade och uppmuntrade dem, vilket fick Wigram att lyfta fram honom som ett verkligt föredöme för de lärda anglikanska prelaterna.
Radikalisering var ett problem redan då. Wigram skriver om en muslimsk man som från att ha varit tolerant blev en av de främsta tillskyndarna till folkmordet i Urmia. Författaren förundras över hur snabbt ”en ganska fritt tänkande och engelskvänlig människa” kunde förvandlas till en ”panislamsk fanatiker”. Wigram ger också uttryck för det som numera kallas orientalism då han skriver följande:
Likhet kan ingen oriental förstå. En mans makt eller en kasts över alla andra, är en naturlig sak, och varför skulle man inte härska för maktens skull.
Fördomsfullt resonemang om nationalkaraktärer, kanske. Men då man noterar hur Mellanöstern ser ut idag kanske han inte hade så fel trots allt. Problemet är ju fortfarande bristen på jämlikhet och på respekt för minoriteter.
Assyriernas härkomst
I en senare bok, The Assyrians and Their Neighbours från år 1929, beskriver Wigram ingående den östassyriska kyrkans historia. I den tar han också upp frågan om assyriernas ursprung.
Wigram konstaterar att det finns de som förnekar att de nestorianska och kaldeiska kristna i norra Mesopotamien skulle härstamma från forntidens assyrier. Själv säger han sig dock vara övertygad om att så är fallet. Han medger att det inte finns absoluta bevis för detta, men däremot finns det fakta som talar starkt till förmån för en sådan uppfattning.
Som sådana fakta nämner Wigram geografin. Assyrierna lever än idag i samma område som en gång var det assyriska kärnlandet. Han säger sig också ha träffat personer som hävdar att de i rakt nedstigande led härstammar från Nebukadnessar. Wigram tillägger att detta nödvändigtvis inte är sant, men det visar i varje fall vad folkgruppen själv tror om sin härkomst.
Början av 1900-talet var rasteoriernas tid och Wigram lyfter tidstypiskt fram att de moderna assyriernas fysionomi har slående likheter med de gamla assyriernas. För att åskådliggöra detta har han en bild där man dels ser en assyrier från år 1910, dels en reproduktion av en skulptur av kung Sargon och hans visir. Männen ser onekligen mycket lika ut.
Ytterligare fakta som talar för en assyrisk härstamning har att göra med traditioner samt språket. Många av de magiska formler som används i assyrisk folktro är de facto ordagrant likalydande som antika assyriska och babyloniska formler. Wigrams slutsats är klar.
Man kan med fog säga att den moderna assyriska stammen, som lever i samma land som de som förr bar samma namn, som använder en variant av samma språk och skrift som deras föregångare gjorde, som har samma fysionomi och som själva hävdar denna härstamning, representerar denna antika stam.
