Sara håller fast i sin mors klänning och springer så snabbt hon kan. Modern har ett spädbarn i famnen och skyndar sig med snabba steg ner mot centrum. De ska hem till Anhel och det är mycket bråttom. De springer nerför den branta backen som går från haan, samlingsplatsen, och hela vägen ner till Midyats centrum. De passerar många korsande gator. Det är folktomt och ingen av de många affärerna är öppna. Det är tidigt på morgonen, och ryktena har skrämt alla att hålla sig inomhus. Staden är under attack.
Meryem andas fort, trycket barnet närmare bröstet och ser sig oavbrutet oroligt omkring. Här och var ser hon beväpnade män som skrämmer vettet ur henne. Sara börjar gråta, klagar över ont i foten, men hon slutar tvärt när mamma med darrande röst befaller henne att vara tyst. De springer vidare, och snart når de vägen som leder från Midyat mot Anhel. På vägen måste de passera byn Karschaf som ligger på en kulle. Men strax utanför Karschaf hejdas de av en grupp män, beväpnade med svärd och gevär, kurder hemmahörande i Karschaf.
– Stopp kvinna, vem är du och vart ska du?
– Jag ska hem till Anhel, flämtar Meryam
– Vad heter du, frågar männen vidare, medan de stirrar på korset om hennes hals.
– Jag heter Meryam, säger hon och försöker komma förbi de hotfulla männen.
– Du är kristen eller hur, säger en av männen.
Meryam anar vad som väntar henne. Sara börjar gråta igen, nu av rädsla och klamrar sig fast vid sin mammas ben. Lillpojken Musa börjar också vakna i mammas varma famn. Han söker bröstet. Meryam ser hur en av männen lyfter sitt gevär mot henne.
– Snälla, döda mig inte för dessa små barns skull, vädjar hon.
Men mannen trycker av utan att tveka. Hon faller handlöst baklänges. Hon tappar greppet om Musa som också faller till marken. Sara skriker och slänger sig på sin mors livlösa kropp.
– Yade, yade, mor, mor, skriker hon. Förtvivlad barnaröst i panik.
Då hörs ett skott till. Saras gråtande lillebror tystnar tvärt. Skottet har träffat hans lilla huvud och marken färgas röd av blod.
En av mördarna tar Sara i armen, slänger upp henne på sin häst och rider in i byn på kullen.
…
Meryem kommer aldrig mer hem till Anhel. Inte heller lillebror. Men mormor dödas inte, hon rövas bort. Det ödet delar hon med tusentals andra flickor. Hon hålls kvar bland kurderna i Karschaf. Men till skillnad från många andra bortrövade flickor så blir mormor igenkänd. När läget lugnat sig något tar hennes far med sig några mäktiga bybor och hämtar hem sin femåriga dotter.
Mormor är enda dottern. Hennes far gifter aldrig om sig. Efter moderns död blir hon som en liten mamma i huset, för sin pappa och sina två bröder. Så duktig, redan då. Hon ber sina grannar om råd när det gäller matlagning. Tidigt knådar hon deg till bröd med sina små händer. Sedan bär hon degen till bakningen i en balja på sin lilla axel. Det är henne jag ser framför mig när jag ser barnen på de dammiga heta vägarna i Karschaf.
Ett skott till, har jag tänkt många gånger, och jag hade inte funnits för att berätta mormors historia. Ett skott till på den där kullen, och mormor hade inte funnits. Det är en plåga att tänka på detta, också nästan hundra år senare.
Texten är ett utdrag ur Marina Anderssons bok Farväl välkommen hem (Anhel 2013). Boken kan köpas här.
