Mina damer och herrar, bästa vänner!
Jag tackar Assyriska Riksförbundet i Sverige för inbjudan till denna högtidliga tillställning tillägnad den berömde assyriske författaren Naum Faiq. Jag är säker pÃ¥ att alla här i rummet känner hans dikt ”Vakna, son av Assyrien”. Utan Naum Faiqs formidabla personlighet, utan hans tidskrift Kawkab Madhno (Österns stjärna) är det svÃ¥rt att tänka sig den assyriska renässansen. Liksom alla smÃ¥ nationer förstÃ¥r armenierna mycket väl den betydelse sÃ¥dana hängivna söner och döttrar har för att bevara den nationella identiteten och självmedvetandet, den nationella kulturen. I ett fientligt klimat av etnisk och religiös förföljelse har armenier och assyrier genom historien lyckats överleva och göra framsteg ocksÃ¥ tack vare att deras söner och döttrar var kloka och klarsynta. Genom sÃ¥dana här mineshögtider kan vi bidra till att det föds nya Naum Faiqs och nya Ashur Yousifs.
Armenier och assyrier är förenade av starka historiska band, kulturella likheter samt en gemensam tro och ett gemensamt öde. Våra två folk har haft att göra med varandra i årtusenden.
Som ett exempel pÃ¥ detta vill jag visa den babyloniska världskartan – mänsklighetens äldsta kända karta. Den antas vara frÃ¥n 500-talet f.Kr. och visar hur babylonierna pÃ¥ den tiden uppfattade världen. Ytterst fÃ¥ länder omnämns, men vid sidan av inskriptionen ”Babylon” i mitten av bilden kan man lästa namnet pÃ¥ tvÃ¥ andra länder: Assyrien och det armeniska kungariket Ararat/Urartu.
Historien, likaväl som myter och legender, berättar om en tidig rivalitet mellan de tvÃ¥ länderna och deras härskare. Men som nÃ¥gon har sagt sÃ¥ klokt: ”Starka vänskaper börjar med strid.” Under de följande 2 500 Ã¥ren ända tills nu har vi – de armeniska och assyriska folken – Ã¥tnjutit exemplariskt goda relationer.
Efter att ha antagit kristendomen blev vÃ¥r gemensamma historia ännu mer sammankopplad genom att vÃ¥ra folk delade samma religiösa, mänskliga och kulturella värden. Abgar, kung av Edessa, som hade en blandad armenisk-assyrisk befolkning, var det första statsöverhuvudet som konverterade till kristendomen. Även om kungariket Edessa var kortlivat och gick under mindre än ett decennium senare är detta en milstolpe i vÃ¥ra kyrkors historia – kyrkor som helgonförklarade kung Abgar.
Kristendomen drog oss närmare genom att vi kom att dela många likheter när det gäller kultur, ritualer, livsstil och seder. I det första skedet var det kulturella utbytet omfattande då arameiskan fortfarande var officiellt och liturgiskt språk i mer än ett sekel innan det armeniska alfabetet introducerades.
Efter det stärktes det kulturella utbytet ytterligare genom översättning av religiös, vetenskaplig och historisk litteratur. Vi känner till fall då armeniska och assyriska forskare och översättare levde i samma kloster och arbetade i par. Vissa viktiga assyriska verk är tillgängliga idag endast i armenisk översättning då det assyriska originalet gått förlorat.
Det är ett välkänt faktum sedan lång tid tillbaka att det funnits en kyrklig samhörighet och broderliga relationer mellan den armeniska och de syriska kyrkorna. Det gjorde det möjligt med många blandäktenskap i historien och i nutid både i Armenien och i diasporan varhelst de båda folkgrupperna levde nära varandra.
Idag finns det omkring sjutusen assyrier i Armenien. De är en oskiljaktig del av det armeniska samhället och bland dem finns välkända politiker, parlamentariker, läkare, konstnärer. Det assyriska sprÃ¥ket undervisas i alla skolor i omrÃ¥den med större assyrisk folkmängd. Det är ocksÃ¥ ett ämne vid det statliga universitetet i Jerevan. Det finns ett assyriskt ungdomscenter och ett assyriskt center ”BethNahrain” som verkar för att sprida det assyriska sprÃ¥ket, kulturen, historien och traditionerna. Jag hoppas att vi en dag kan ordna konserter med den assyriska folkmusikgruppen frÃ¥n Armenien här i Sverige.
Att det fästs uppmärksamhet vid skyddet at det assyriska folkets behov på den internationella arenan är av stor betydelse för mitt land. Armenien var ett av de första länder som i början av 2000-talet, för mer än ett decennium sedan, vid Förenta Nationernas generalförsamling uttryckte sin oro över situationen i assyriernas historiska hemlands.
Mina damer och herrar,
Genom historien har vi kämpat med olika imperier och erövare, levt under tidvis mycket fientliga härskare.
Den mest förfärliga utmaningen drabbade våra nationer i början av 1900-talet. Vi blev offer för ett folkmord, genomfört av de osmanska härskarna. Enligt deras förfärliga plan skulle vi ha utrotats från vårt historiska hemland på grund av vår nationella, religiösa och kulturella identitet. Vi deporterades till öknar och slaktades. Bödlarna beslagtog vårt arv och vår egendom, vårt förflutna och vår framtid. Flera stormakter följde passiva med vad som drabbade våra minoriteter i det osmanska riket och bara vissa organisationer och individer försökte sträcka ut en hjälpande hand. Som en följd av detta har miljoner av ursprungsbefolkningen i regionen försvunnit. De tog med sig en stor del av vårt kulturella arv, folklore, den kulturella rikedom som våra folk skapade och som under sekler överförts från far till son.
Våra nationer har dock överlevt folkmordet och bevisat att inte ens det mest förfärande brott mot mänskligheten kan sätta stopp för vår historia. Som folkmordsöverlevande blev vi en ledande kraft bakom det internationella erkännandet och fördömandet av detta brott. Det är vår moraliska plikt att påminna världen om hur farligt det är att stå på sidan om när en stor orättvisa äger rum.
Vi vet att utan ett världsvitt erkännande och fördömande av folkmordet kommer brotten mot mänskligheten att upprepas då folkmordets sista fas är förnekandet, vilket berövar offren allt hopp om säkerhet och tillit och ger blivande bödlar ett exempel på straffrihet för sådana brott.
Ytterst riktar rörelsen för ett erkännande in sig på dagens Turkiet själv. Det har i många år varit farligt att i Turkiet beskriva det som hände 1915 som ett folkmord. Den turkiska regeringen har betraktat den termen som provokativ och som ett tabu. Personer som uttalar detta ord har åtalats för förtal av den turkiska staten. En av dem, den berömde armeniske journalisten Hrant Dink, lönnmördades av ultranationalister. Men det är uppenbart att inte ens Turkiet är immunt mot förändringar i sitt folks sinnen och hjärtan. Under det senaste årtiondet och särskilt efter mordet på Hrant Dink har vi kunnat bevittna betydande förändringar i det turkiska samhället. Folk är inte rädda att öppet tala om folkmordet. Prominenta författare, kända personer och till och med parlamentariker har talat om behovet att erkänna det.
Turkiets regering vidtar ibland olika åtgärder för att stoppa och förändra denna trend men det ökar bara uppmärksamheten kring folkmordsfrågan. En sådan åtgärd är det beslut som regeringen Erdogan nyligen fattade om att flytta firandet av slaget vid Gallipoli till den 24 april och att bjuda in världsledare att delta i det. Syftet är uppenbart: att avleda den internationella uppmärksamheten från folkmordets hundraårshögtider i Armenien och många andra länder runtom i världen.
Vi fortsätter vårt engagemang för att bekämpa brottet folkmord också genom att verka för erkännande och fördömande och vi hoppas att Turkiet en dag ska ha tillräckligt med mod att ta ansvar för sin historia och erkänna förfädernas brott.
Bästa vänner,
I Ã¥r kommer vi tillsammans att högtidlighÃ¥lla hundraÃ¥rsminnet av folkmordet. Armeniens regering och den världsvida armeniska diasporan tillsammans med deras assyriska och grekiska bröder kommer att ordna tusentals minneshögtider under Ã¥ret med ett grundläggande budskap: ”Aldrig mer”.
Vi vet och förstår alla värdet och betydelsen av dessa två ord. Vi känner det från vår historia, men vi känner det också från vår nuvarande erfarenhet eftersom våra minoriteter i Mellanöstern fortfarande hotas av utrotning av olika fientliga krafter. Som ett resultat av kaoset i Syrien och Irak lider våra bröder, tillsammans med andra folk i regionen, betydande mänskliga och humanitära förluster.
Ättlingarna till folkmordsoffer upplever just nu samma öde som deras förfäder. Tusentals mänskor har dödats i de krigshärjade Irak och Syrien i en konflikt som de inte är delaktiga i. Kyrkor och historiska monument har bombats och förstörts. Den lågintensiva etniska rensningen av armenier, assyrier, yazidier och andra etniska och religiösa minoriteter i regionen är i full gång.
I augusti 2014 tvingades assyrierna att fly från Nineveslätten, de fråntogs sina ägodelar och fördrevs. För några månader sedan förbereddes samma behandling av armenierna i den urgamla staden Kessab. Vi har bevittnat hur terroristerna har förstört den armeniska kyrkan till folkmordsoffrens minne i Deir ez-Zor och Nineves gamla stadsmur.
Världens tystnad och passivitet gjorde folkmordet möjligt för ett århundrade sedan. Samma tystnad och brist på handling skapar de nödvändiga förutsättningar för liknande brott idag. Världen har inte blivit en tryggare plats under de senaste hundra åren. Dubbelmoral, brist på handling, likgiltighet för andras lidande samt att olika interessen har företräde framom allmänna mänskliga värderingar skapar förutsättningar för att utföra liknande brott.
Det här betyder att armenierna och assyrierna ännu har mycket att göra och vi borde gå in för ett starkare samarbete. Detta samarbete bar frukt här i Sverige för fem år sedan. Men vi har ännu en lång väg att gå för att övervinna alla de existentiella utmaningar som vi möter idag, för att kunna skapa en bättre och tryggare värld för våra barn.
Mina damer och herrar,
Om ett år kommer republiken Armenien att fira sitt 25-årsjubileum. Ett kvartssekel är som ett kort ögonblick i historien. Men vi är mycket stolta över denna Gudagivna möjlighet att efter flera århundraden återuppstå som stat.
Förra Ã¥ret öppnade vi en ambassad i Stockholm. Det mottogs med glädje inte bara av armenier bosatta i Sverige utan ocksÃ¥ av den assyriska folkgruppen. Jag mötte ett stort antal assyrier och till alla dem förmedlade jag samma budskap: ”Det här är ocksÃ¥ er ambassad. Dörrarna är alltid vidöppna för er. LÃ¥t oss dela vÃ¥r glädje och vÃ¥r sorg som vi har gjort sedan historiens början.”
Och jag hoppas, jag hoppas innerligt, att vi en dag, till och med under vår livstid, kommer att bevittna hur assyrierna blir en del av den världsvida gemenskapen av stater och en assyrisk stat återuppstår i deras hemland.
Var förvissade om att det armeniska folket alltid kommer att stå vid sina assyriska bröders sida.
Tack.
Länge leve det assyriska och det armeniska folket.
Länge leve den armenisk-assyriska vänskapen.
