Det sägs att skillnaden mellan en duglig och en stor tränare är fingertoppskänslan. Förmågan att kunna byta in rätt spelare i rätt lägen på naturliga positioner, och få ut det mesta av sina taktiska drag. Azrudin Valentic är fotbollskunnig, men någon strateg som kan förändra matchbilden positivt är han inte, enligt krönikören Nemrud Kurt.

Före matchen mot Landskrona var han åtminstone bestämd. Efter att ha spelat 4-2-3-1 i de senaste matcherna gick tränare Valentic över till en taktisk fullträff. En ramstark 4-1-4-1, med Hezha Agai som balanserande bläckfisk och en blodigt stångande Mikael Thorstensson som bollmottagare längst fram. Genast kunde vi skörda frukt av förändringen. Assyriska trillade boll och kom i våg efter våg, oftast med briljante Christer Youssef som härförare på det inre mittfältet. Utdelningen kom omgående när Youssef satte ettan från distans och fixade straffen till Fuad Hysenis 2-0-mål. Sen var det som att laget fick en tvångsmässig reflex att ställa till det för sig själva. Psyket, och hela det köret jag alltid brukar ta upp, må ha sin inverkan i den spelmässiga kollapsen – men Azrudin Valentic hade en lika stor del i det. Minst.

En stolpträff ifrån 3-0 följdes upp av en onödig reducering, och AFF skakade av rädsla igen. Här behövdes en ledare. Eftersom dessa saknas på planen i årets upplaga av Assyriska är det upp till befälhavaren på bänken att styra upp det sjunkande skeppet. Jag har inför säsongen målat upp Valentic som årets potentielle hjälte, försvarat honom under säsongens gång för att han vill återge Assyriska sin offensiva identitet. Kanske är det därför jag har rätt att kritisera honom utan att vara en kappvändare. Eller så är det kanske bara omöjligt att låta bli eftersom det som följde under matchens resterande minuter var snudd på fiasko.

Valentic övergick till 4-2-3-1 igen och genast fick vi ett statiskt Assyriska som visserligen låg rätt i positionerna, men då backarna knappast inger stabilitet så började Landskrona äta sig in i matchen. Valli valde då att byta in lejonkungen Ceyhun Eris, och hoppfullt förväntade jag mig känsliga passningar från turken till Thorsten. Men i stället fick Ceyhun gå upp på topp och Thorsten ta steget ner som offensiv mittfältare. Det gäller att alltid försöka förstå tränaren eftersom Valli naturligtvis har en motivering av valet – och tanken måste ha varit att Ceyhun ska fungera som en dammsugare av bollen, för att sedan fördela den vidare till anstormande lagkamrater. Men redan efter fem minuter var det tydligt att en otränad Ceyhun inte kunde jaga boll ensam mot fyra försvarare. Han fick inget annat än lagkamraternas rensningar att jobba på. Assyriska blev tillbakapressade ända ner till Robin Malmkvist nävar, och då kom nästa konstiga drag.

Sedan tidigare hade David Azin bytts in och nu valde Valli att slänga in Ubay Luzardo – på det centrala mittfältet. Ytan där det var tänkt att Assyriska skulle vinna boll styrdes nu av en tysktalande armenier och en spansk mittback. Kommunikationsproblemen kan ha bidragit till att Assyriska tappade ännu mer grepp om mittfältet, alltmedan Ceyhun hopplöst irrade runt på offensiv planhalva och Christer förvandlades till ett spöke på kanten. Med hedern i knapp behåll och med blotta förskräckelsen vann Assyriska till slut, och återigen har en lysande halvlek följts upp av en onödigt gastkramande avslutning. Så vad går det att dra för slutsatser av Valentic?

Säsongen är snart slut, och även om Valli haft mycket stolpe-ut så finns ett tydligt mönster: han vill mycket, han kan mycket – men optimismen överskuggar realismen alldeles för ofta. Han saknar fingertoppskänslan att kunna byta in rätt typ av spelare på rätt positioner, och förflyttar sina pjäser på ett mycket svårbegripligt sätt. Svårigheten att hantera motgångar är påtaglig. Och även om dagens trupp saknar vinnarskallar så finns det kvalitet nog att ligga högre upp i tabellen. Hans lek med siffror visar att han kan svälja sin stolthet och lägga 4-3-3 åt sidan, men nog borde han erkänna sina egna brister och ta på sig förluster när det faktiskt är dålig coachning som ligger bakom vissa. Med det sagt är det ändå beundransvärt hur han visar var skåpet ska stå genom att bänka fjolårsfixstjärnor som Haris Laitinen i lägen där andra tränare hade låtit vår lille trollgubbe spela vidare trots sin svaga form. Det är också viktigt att förstå att Valentic är en tränare under uppbyggnad, full av potential. Får han vara kvar tror jag på underverk, och därför hoppas jag att han tränar Assyriska 2013.

Nemrud Kurt