Att resa ett Seyfomonument kan vara en mödosam resa, men den kan också vara mycket lärorik och leda människor med olika åsikter samman. Fehmi Barkarmo, ordförande för Seyfokommittén i Botkyrka berättar om att arbetet och hoppet om att en gång få resa ett monument i Botkyrka.

I Sverige tog kampen för ett politiskt erkännande fart på riktigt år 2005 då riksdagen för första gången röstade i frågan. Tyvärr blev det ett nej då med motivering att Seyfo hade ägt rum innan det att folkmordskonventionen antogs 1948. Detta var naturligtvis inget annat än en ordlek som gjorde det lättare för makthavarna att rösta nej i stället för att på ett ärligt sätt säga något i stil med ”det politiska läget är inte lämpligt just nu och vi är inte beredda för ett erkännande”.

Sedan dess har flera motioner lämnats in, från politiker som tillhör olika partier, som förespråkar riksdagens erkännande men utan resultat, inte förrän mars 2010 då socialdemokraterna med hjälp av miljöpartiet och vänsterpartiet bestämde sig och röstade för ett erkännande. Det avgörande vid den här omröstningen var dock att några riksdagsledamöter från högeralliansen gick emot alliansens linje och röstade för ett erkännande (Anneli Enochsson KD, Gulan Avci FP, Agneta Berliner FP och Göran Thingwall M). Därmed blev Sverige det första landet som formellt erkänner Seyfo på statlig nivå.

Försök att få resa ett monument till minne av folkmordets offer har pågått i olika länder sedan några år tillbaka och faktiskt har man lyckats med det först i Frankrike och sedan Australien.  I Botkyrka har vårt folk alltid följt diskussionerna kring Seyfo på nära håll och aktivt deltagit i alla aktiviteter som har till syfte att föra fram frågan, t ex föreläsningar, underskrifter, demonstrationer osv.

Här i Sverige var våra organisationer i Södertälje först med att ansöka om att få resa ett monument. I början verkade allt gå bra. Våra organisationer och kyrkor hade uppnått en överenskommelse om texten och kommunen hade gett sitt samtycke.  Men så överklagades kommunens beslut av någon företrädare för Pensionärspartiet i Södertälje och länsrättens dom var att ”kommunen inte får syssla med utrikespolitiska frågor”. Kommunen har i sin tur överklagat länsrättens beslut och sedan år 2006 väntar man på en dom från hovrätten.

I Botkyrka var man både inspirerat och eggat av vad som hände på andra håll kring monumentfrågan. I samband med riksdagsvalet väcktes frågan under ett valinformationsmöte i Assyriska Kulturföreningen i Norsborg den 27 augusti 2006. Representanter från samtliga sju partier, som då representerades i fullmäktige, var närvarande och så gott som samtliga uttalade sig positiva till ett monument i Botkyrka. Men snart skulle vi märka att det var lättare sagt än gjort.

Först i mitten av 2007 kom man igång med att på allvar diskutera förutsättningarna. I första etappen gick diskussionerna mellan de tre i Botkyrka verksamma assyriska föreningarna och representanter för socialdemokraterna, som tillika var representanter för kommunledningen. Efter ca två års diskussioner hade man hunnit beta av en rad viktiga frågor; förslag på tänkbara platser, finansieringsfrågan, skötseln, storleken på monumentet etc. Nu gällde det att även förankra frågan hos vårt folks övriga organisationer och kyrkor och på så sätt även involvera dem i processen.  Totalt skulle vi bli tio organisationer; fem föreningar och fem kyrkor.

Det stora mötet den 12 mars 2009 blev startskottet för nya diskussioner, den här gången internt. Många gånger kändes det hopplöst och många var det som kände olust att fortsätta diskussionerna. Men så fanns det de som verkligen trodde på att vi kan, och måste kunna, samarbeta trots meningsskiljaktigheterna i t ex benämningsfrågan. Efter nio månaders mödosamma ansträngningar kunde vi äntligen träffa en överenskommelse om hur texten på monumentet ska utformas. Men den viktigaste överenskommelsen gällde i vilken ordning de olika benämningarna skulle stå; syrianer/araméer/assyrier/kaldéer.  Vid det här laget hade man även skrivit på en principöverenskommelse om en så kallad Seyfokommitté i vilken ingår en ordinarie representant respektive en ersättare för varje i samarbetet deltagande organisation/kyrka. I Seyfokommittén ingår följande organisationer/kyrkor:

Arameiska Syrianska KIF i Botkyrka, Assur föreningen i Botkyrka, Assyrien Kulturcenter i Hallunda, Assyriska Kulturföreningen i Botkyrka, Suryoyo föreningen i Tumba, S:t Georgis syrisk ortodoxa kyrkan i Hallunda, S:t Maria syrisk ortodoxa kyrkan i Tumba, S:t Petrus & Paulus syrianska ortodoxa kyrkan i Hallunda, Österns gamla kyrka, Österns Assyriska kyrkan i Botkyrka.

Sedan dess har arbetet inom kommittén fortsatt på ett mycket tillfredsställande sätt med ömsesidig respekt och samförstånd. Vi har lyckats med det som flertalet av vårt folk inte trodde var möjligt, nämligen att organisationer med olika benämningar (assyriska, syrianska, arameiska och kaldeiska) kan samarbeta i samförstånd för det gemensamma målet, som i det här fallet är ett Seyfomonument i Botkyrka. Förvisso har vi ännu inte uppnått målet, men oavsett hur det blir med den frågan har våra organisationer och kyrkor i Botkyrka all anledning att vara stolta över det här föredömliga samarbetet.

Till skillnad från alla andra ställen både i Sverige och i andra länder, har vi lyckats ta bort begreppen ”vi” och ”de”. I stället har endast begreppet ”vi” varit gällande i Seyfokommitténs arbete såtillvida att det har många gånger förts på tal om att tiden är mogen för att vi ska utvidga samarbetet till att även omfatta andra frågor som är gemensamma för och berör hela vårt folk. Harmonin i våra interna diskussioner var så pass påtaglig att enigheten kring besluten även återspeglades då vi i överläggningar med företrädare för kommunen uppträdde alltid som ett enda lag. Vi hoppas att detta ska smitta av sig så att det även bildas liknande samarbetskommittér på andra orter. Sakfrågan kan variera från fall till fall men det viktiga är att alla organisationer visar ömsesidig respekt för varandra och att den ene inte inskränker på den andres integritet.

Frågan om Seyfomonument i Botkyrka är i skrivande stund vilande då kommunledningen har meddelat att man vill avvakta regeringens framtida hållning i förhållande till riksdagens beslut om erkännandet av folkmordet den 11 mars 2010. Det är tänkt att tiden efter mars 2011 ska vara som en fingervisning för åt vilket håll frågan kommer att dras. Man menar att regeringen inte kan fortsätta vara likgiltig för riksdagsbeslutet utan att det händer något.

Fehmi Barkarmo, ordförande
Seyfokommittén i Botkyrka