Visste du att ett par hundra tusen syrisk-ortodoxa kristna i Afghanistan blev tvungna att konvertera till islam i slutet av 1800-talet, med patriarkens goda minne? Visste du också att den syrisk-ortodoxe patriarken Elias III Shaker i hemlighet fick lön av Turkiet för att förneka Seyfo och vara lojal mot republiken? Nya dokument som tidigare var hemligstämplade visar att våra kyrkoledare hade en större roll i att assyrierna fråntogs sina minoritetsrättigheter i Turkiet än vad vi har känt till. Journalisten Augin Kurt har tittat närmare på vad som kommit fram i de nya dokumenten.

År 1892 konverterade uppemot 300 000 syrisk-ortodoxa kristna i Afghanistan till islam. Orsak: Rivaliteten mellan patriarkatet i Mardin och Turabdin.

De kristna i Afghanistan tillhörde nämligen utbrytarkyrkan i Turabdin, som inte längre förmådde att skicka präster till dem. Det anmärkningsvärda var att dåvarande patriarken för Antiokia som hade sitt säte i Zafaranklostret, sägs ha samarbetat med den osmanske sultanen Abdulhamid II för att se till att församlingen i Afghanistan gick över till islam.

30 år senare lät sig en annan patriark köpas av den nya turkiska republikens parlament för 5000 schilling (kurush) i månaden.[1]  Hans motprestation: att förneka folkmordet Seyfo och visa full lojalitet gentemot republiken. Han skulle också låta sina undersåtar i Mardin och Turabdin förbli under Turkiets överhöghet när kartan för Mellanöstern ritades om av stormakterna Frankrike och Storbritannien. Patriarken var Elias III Shaker, som också spelade en avgörande roll när Lausanne-fördraget blev en turkisk seger.

Det berättar historieforskaren Jan Beth-Şawoce i ett TV-program på www.acsatv.com

Jan Beth-Şawoce har tillgång till nyligen utgivna protokoll från det turkiska parlamentets barndomsår, som hittills varit sekretessbelagda. När det har gått så lång tid att sekretessen kunde upphävas, utgavs dokumenten i fyra band. Så här står det att läsa i ett beslut från 1921 [2] :
  
Fransmännens avsikt är att använda assyrierna och utvidga sin gräns ända till Cizre. Av Syrien-promemorian framgår att de vill lägga beslag på såväl detta område som Mardin. Men gudskelov är idag Mardin med omnejd i våra händer. Assyriernas religiösa centra ligger där. Därför måste regeringen ta sig an assyrierna. Annars kommer fransmännen att använda dem emot oss. För närvarande bor samtliga i det området inom vårt styre. Som bekant är assyrierna uppdelade i tre delar; ortodoxa, katoliker och protestanter. De ortodoxa assyriernas ledare finns ju där (i Mardin, översättares anmärkning). Men den katolska delen stöds av fransmännen. Och amerikanerna köper protestanterna på sin sida. Om vi idag genom att betala pengar kan kontrollera och rädda kvar en liten del av dem, kommer den assyriska frågan att upphöra att existera. Markfrågan kommer också att lösas och då är saken snart bortglömd.

Det framgår alltså tydligt av parlamentets protokoll att man hade för avsikt att värva patriarken med pengar för att undergräva assyriernas nationella och demografiska rättigheter. Han sattes därför på statens lönelista med 5000 schilling i månaden, vilket var mycket pengar på den tiden. Detta framgår av bilden ovan. I de första raderna står det att läsa [3] : ”Süryani Kadim patriği Ilyas Efendi tarafindan Dahiliye bütçesinden mu’ti şehri beş bin ğuruş maaşın….” Detta dokument är daterat 1920, vilket tyder på att patriarken troligen började få sin lön av Turkiet redan i samband med fredskonferensen i Paris 1919. I skrivande stund är kronologin inte riktigt kartlagd, eftersom alla dokument i de tidigare hemligstämplade handlingarna inte är undersökta än.

Men tio år senare när regimen under Mustafa Kemal inte längre behövde patriarken Elias III:s tjänster utvisades han ur landet 1931. Förnedrad och förödmjukad tog han sin tillflykt till Indien där han avled i februari 1932. Året efter flyttade också det syrisk-ortodoxa patriarkatet från Mardin i Turkiet till det franska mandatet i Syrien.

Kyrkans officiella förklaring till patriarkens resa till Indien har hela tiden varit att han ville lösa en konflikt som rådde bland församlingen. Men detta är en ren lögn, säger Jan Beth-Şawoce. Han var utvisad och hotades till livet om han satte sin fot på turkisk mark igen.

Även historien om de syrisk-ortodoxa kristna i Afghanistan är okänd för de flesta av oss. I sina memoarer skriver sultan Abdulhamid II att han 1892 kunde stolt meddela ett glädjebesked till den muslimska världen. Mellan 250 000 och 300 000 kristna hade nyligen konverterat till islam. Det var en triumf för sultanen, vars imperium var på väg mot sin upplösning.

Exakt vilken roll patriarken i Zafaranklostret spelade i konverteringen är svårt att säga, för att många dokument från den tiden ännu inte är översatta, säger Jan Beth-Şawoce. Men han menar att det är allmänt känt att rivaliteten mellan kyrkans fraktioner gjorde att man ville vinna sultanens gunst genom att undergräva för den andre. Samma tillvägagångssätt praktiseras än idag inom våra kyrkor men också bland våra profana organisationer.

Visserligen hade utbrytarpatriarken i Turabdin anslutit sig till patriarksätet redan 50 år tidigare, men tydligen fanns där rivalitet efter närmare 500 års separation. Fem gånger hade fred slutits men sedan brutits igen, skriver biskop Yuhanon Dolabani.

Turabdin bröt sig loss år 1364 när dåvarande patriark Ismael bannlyste en äldre biskop i Turabdin efter en dunkel sägen från en munk. Än idag vet ingen vad den unge munken Gewargis hade ljugit om den gamle biskop Baselios i stiftet Saleh. Följden blev att en struntsak blev orsak till en splittring inom den syrisk-ortodoxa kyrkan som varade i 475 år fram till 1839. Då såg maferyono Ablahad Beth-Kande från Enhil till att skriva under ett fredsavtal med patriarken Elias II i närvaro av Omids guvernör. Maferyono Ablahad gav därmed upp sin blivande patriarkstol i Turabdin till förmån för kyrkans enighet. Han mördades av en kurd i mars 1844. [4]  (Maferyono är näst högsta ämbetet efter patriarken).

Hos vissa minoriteter har de religiösa ledarna en stark makt över sitt folk. Med makten följer naturligtvis också ett stort ansvar för folkets framtid. De gånger ledaren sviker sitt ansvar kan det få förödande effekter. Historien vittnar om flera sådana fall, inte bara bland våra patriarker utan även hos andra folk. Så gjorde t ex den judiske rabbinen Chaim Rumkowski i staden Lodz i Polen under andra världskriget. Han lät sig köpas av nazityskarna och förrådde sitt folk vars unga pojkar han skickade i döden. När tyskarna inte längre behövde rabbinens tjänster ”sparkade” de honom i baken. Då fick han uppleva ”den yttersta förnedringen i Łódźgettot – den påtvingade självförintelsen” som det uttrycks i en recension i Svenska Dagbladet av boken De fattiga i Lodz. Bokens författare Steve Sem-Sandberg fick det prestigefyllda Augustpriset i höstas för sin utmärkta genomlysning.

Så här skriver recensenten Mikael van Reis [5] :

Rumkowski är själva det mörka prismat i denna genomlysning – han är både frälsare och förrädare, patriark och marionett, men till sist en förnedrad narrkung i helvetet. Han trummar in i sina undersåtar att detta inte är ett getto utan en arbetarstad. Arbetet skall befria.

Himmlers avsikt var förstås den motsatta. Förintelse genom arbete. Judarna skulle medverka till sin egen utplåning och Rumkowski blev nazisternas dirigent. Denna påtvingade självförintelse utgör den yttersta förnedringen – det är just den som Sem-Sandberg pejlar i sin roman. 

Trots nazisternas utrotningsförsök överlevde många judar och kunde till slut bosätta sig i ett eget land. För assyrierna gick det sämre. Vår nation splittrades i bitar genom folkmordet Seyfo och har sedan dess inte kunnat återhämta sig.

Den roll av kollaboratörer som vissa av våra kyrkoledare har spelat under historien, är inte bara historia. Den fortsätter i hög grad idag. Skillnaden är att de flesta av oss idag är medvetna om vad som händer. Därför är dragkampen intensifierad mellan dem som vill värna denna utsatta, fredliga folkspillra och dem som sätter sin personliga vinning i främsta rummet. 

Mycket av de dagliga konflikter som vi upplever inom gruppen idag kan härledas till denna dragkamp. Ju fler som är upplysta desto svårare blir det att lyckas splittra vårt folk till undergång. Här har våra medier en viktig roll att spela i upplysningens och sanningens tjänst. Men de medier som medvetet väljer att dansa efter fiendens pipa skjuter sig själva i foten och kommer att tappa i förtroende hos sitt folk. Sedan är det svårt att bygga upp ett förtroende på nytt. Folk är inte så dumma som vissa av våra medier vill tro. 

KÄLLOR
[1] Devlet Arşivleri Genel Müdürlüğü Cumhuriyet Arşivi, BCA 272/11-16-62-8
[2] TBMM Gizli Celse Zabitleri, Vol. II, sid 305-307
[3] Devlet Arşivleri Genel Müdürlüğü Cumhuriyet Arşivi, BCA 272/11-16-62-8
[4] Biskop Yuhanon Dolabani, S:t Ya´qub av Salehs historia, s 44-73, St Afrems tryckeri, Libanon 1973
[5] http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/rik-kronika-over-od-fordomda_3522585.svd

Augin Kurt
Journalist